mamma

..har jag varit nu i fyra år och en natt.. igår fyllde min prinsessa fyra år.
På kvällen när hon skulle sova lyfte hon upp sin hand och sa "är den större nu mamma?" -Nej, svarade jag.
Med gråt i rösten gnällde Wilma fram: "är den lika liten som när jag var tre?"

Grattis min stora älskade Wilmisprinsessa!



-m den stolta mamman-

Det regnar..

..och klockan är 23.40 den 5:e september 2011.
I fredags natt var det drygt 14 månader sedan min pappa gick bort. Lämnade ett stort tomrum efter sig som ingen annan någonsin kommer kunna fylla. I fredags natt slog det mig.. att livet faktiskt går vidare. Dagarna, veckorna, månaderna och tillslut åren, går oavsett om han finns här eller inte. Livet går vidare.

Det var hemskt när han dog.. jag kommer aldrig någonsin glömma när jag och mamma kom till sjukhuset och insikten satte sig som en klump någonstans i mellangärdet, trots att ännu ingen sagt orden. Det kommer alltid finnas kvar, känslan, bilderna på näthinnorna, av pappa i sjukhussängen med en blomma mellan sina knäppta händer. Så konstigt, så fel.. ändå fortgår livet.

Det är en hemsk insikt. Skönt kanske kan någon tycka, att livet trots allt går vidare. För mig var det hemskt i fredags natt.. när jag förstod att livet faktiskt går vidare trots att han aldrig någonsin kommer att komma tillbaka. Aldrig mer finnas där.. och så går livet. För det gör det. Jag lever, mina barn växer och skaffar sig egna erfarenheter. Berg och dalar, jag blir äldre. Jag skrattar, jag gråter och dagarna går. Livet går. Det gör det.

Agnes har börjat på förskolan. Tre dagar har vi skolat in. I morgon är det hennes första förskolefotografering. Först är det gruppbild på förmiddagen. Sen skrev jag upp barnen för enskilda fotografier och syskonkort. Båda döttrarna på samma avdelning. Jag vill minnas. Samla på mig fotografier för att alltid minnas hur de var när de var små. Inte för att jag någonsin kommer glömma.. men kanske för att de inte kommer minnas. För deras skull. För min skull.

I våras förra året sa pappa "passa på att fotografera mig innan det är försent". Det blev försent. Jag ville inte lyssna. Och nu går livet trots att jag trodde att det aldrig skulle göra det mer. Som om tiden stannade i det där rummet, de där rummen, på sjukhuset. Tiden stannade och bara klumpen, ångesten, smärtan och gråten som inte ville ut, men ändå pressade sig fram genom varje cell i min kropp, blev kvar.

Så plötsligt blev det fredagen den 2:a september 2011 och jag förstod att livet går vidare.. ett stort hopp mellan söndagen den 27 juni 2010 till septeber 2011. Vart tog tiden vägen? Alla dagar jag missade, när du inte var här. Alla dagar jag levde utan att veta att tiden gick. Som en blinkning och över ett år passerade. Livet gick trots att du inte var här. Aldrig mer kommer vara här, trots att livet går, är, nu, senare, hela tiden utan dig.

-m-