Det kommer tårar ibland
som häromdagen
när allt kändes så jävla ruttet
och magen drog ihop sig
Huvudet pressades neråt marken
och allt kändes övermäktigt
hopplöst

Du skulle ha sagt
"det löser sig
du får snart ett jobb
ni klarar er igenom det här ska du se"

Eller idag när jag gjorde helt vanlig biffstroganoff
"kom och smaka här Malin
det ska i något mer"
-ja både mer tomatpuré och citron
"Det var väl det jag tyckte också"

Då gör det ont
ont ont ont
fortfarande
--------------

Jag dansade med djävulen idag
han förde och jag följde
den fan

--------------

"Ni klarar er igenom det här
jag vet att det känns jobbigt"
En klapp på axeln
vi äter hos dig idag
lunch
kanske rotmos och fläsklägg
"mat i magen ska jag nog se till att ni får"
och jag saknar dig så det skär i kroppen
och tårarna tvingar sig fram

Jag saknar dig så förbannat mycket ett tag nu igen
och tårarna rinner
igen
igen
igen
när ingen ser
när barnen sover
när jag varit i affären och är på väg hem
Jag saknar dig
jag saknar dig
jag saknar dig!

-m-

Just nu slåss vi varje dag
Djävulen och jag
Den som tror att det är lätt
har aldrig haft det svårt

Det går bra
men det gör rätt ont ibland
att vända kampen
till min fördel

När jag behöver styrka
sluter jag mina ögon
och ser mina barn
känner deras hjärtan slå
så vinner jag för dagen

jag vill aldrig
nånsin mer
känna ingenting
vilja ingenting
befinna mig i mörkret

Den nakna sanningen...

..utan bild dock.. jag vill inte skrämma bort er.

Idag ställde jag mig på vågen och för några veckor sen såg jag mig i spegeln, studerade mitt ansikte noga ingående... Två hemska upplevelser vill jag lova. Inte SÅÅÅ hemska, men tillräckligt för att jag idag fattat några viktiga beslut om mitt resterande liv.. och de kommande månaderna.

1. Jag vägde strax över 70 kg. Så mycket har jag inte vägt sen jag var gravid och då vill jag åtminstone inbilla mig att det var vackert. Idag.. inte lika vackert. Detta faktum har fått mig att bestämma att jag ska gå ner tio kilo och det målet ska vara uppnått sista mars 2012.

2. Jag börjar få rynkor runt munnen. Ni vet sådana där hemska rynkor som kvinnor i femtioårsåldern har om de rökt sen de var unga. Än så länge är de små, men drar man ihop munnen minst fem gånger per cigarett (när man tar ett bloss) runt 20 cigaretter per dag.. då får man rynkor. Jag har rökt i ungefär 12 år dagligen så jag kan ju bara föreställa mig hur jag kommer se ut när jag fyller 43 om jag fortsätter så här. Mål två är således att bli rökfri. Det ska vara uppnått i morgon.

Idag är sista dagen som en rökande halvfet, arbetslös nerdekad tvåbarnsmorsa. I morgon kommer jag förvisso fortfarande vara halvfet och arbetslös men jag ska åtminstone inte gå i smutsiga mysbrallor hela dagen och jag ska defenitivt inte äta kexchoklad till frukost.

Fram till julveckan ska jag skippa socker och chips och i morgon när ungarna är på dagis ska jag till gymmet istället för att röka sex cigg och sova två timmar. Bra start.

Tänkte dessutom se till att skriva blogg lite oftare så ni får veta hur mitt halvdana liv blir bättre och bättre, spännande va? ;)

Nu ska jag se på pojkvänsakademin och ta en kopp kaffe.

-M-

ibland vill jag...

..bara säga

PISS OFF VÄRLDEN!



..och den här kändes passande

-m-

och så står jag där igen
i regnet och i rusket
med håret klistrat vid ansiktet
och kalla droppar som rinner
blånande läppar som huttrar

Jag drömde en dröm en gång
att jag var två
och den ena dränkte jag i en skogssjö
När jag kom ut ur skogen
och vände mig om
Stod jag där naken och blå
drypande av vatten
med anklagande blick

Det var länge sen nu
vill tro att det var den sämre delen
som drunknade
även om jag trott många gånger
att det var tvärt om

I regnet ja
och ni vet hur det känns
allt man vill
är att vara hemma i ljuset
under filten
i värmen med en varm kopp
mellan sina frusna händer

Och en famn och händer
som gnuggar ens axlar
för att man ska få upp värmen

Regnet och kylan
är ingen höjdare
om man inte har någon
att komma hem till

mamma

..har jag varit nu i fyra år och en natt.. igår fyllde min prinsessa fyra år.
På kvällen när hon skulle sova lyfte hon upp sin hand och sa "är den större nu mamma?" -Nej, svarade jag.
Med gråt i rösten gnällde Wilma fram: "är den lika liten som när jag var tre?"

Grattis min stora älskade Wilmisprinsessa!



-m den stolta mamman-

Det regnar..

..och klockan är 23.40 den 5:e september 2011.
I fredags natt var det drygt 14 månader sedan min pappa gick bort. Lämnade ett stort tomrum efter sig som ingen annan någonsin kommer kunna fylla. I fredags natt slog det mig.. att livet faktiskt går vidare. Dagarna, veckorna, månaderna och tillslut åren, går oavsett om han finns här eller inte. Livet går vidare.

Det var hemskt när han dog.. jag kommer aldrig någonsin glömma när jag och mamma kom till sjukhuset och insikten satte sig som en klump någonstans i mellangärdet, trots att ännu ingen sagt orden. Det kommer alltid finnas kvar, känslan, bilderna på näthinnorna, av pappa i sjukhussängen med en blomma mellan sina knäppta händer. Så konstigt, så fel.. ändå fortgår livet.

Det är en hemsk insikt. Skönt kanske kan någon tycka, att livet trots allt går vidare. För mig var det hemskt i fredags natt.. när jag förstod att livet faktiskt går vidare trots att han aldrig någonsin kommer att komma tillbaka. Aldrig mer finnas där.. och så går livet. För det gör det. Jag lever, mina barn växer och skaffar sig egna erfarenheter. Berg och dalar, jag blir äldre. Jag skrattar, jag gråter och dagarna går. Livet går. Det gör det.

Agnes har börjat på förskolan. Tre dagar har vi skolat in. I morgon är det hennes första förskolefotografering. Först är det gruppbild på förmiddagen. Sen skrev jag upp barnen för enskilda fotografier och syskonkort. Båda döttrarna på samma avdelning. Jag vill minnas. Samla på mig fotografier för att alltid minnas hur de var när de var små. Inte för att jag någonsin kommer glömma.. men kanske för att de inte kommer minnas. För deras skull. För min skull.

I våras förra året sa pappa "passa på att fotografera mig innan det är försent". Det blev försent. Jag ville inte lyssna. Och nu går livet trots att jag trodde att det aldrig skulle göra det mer. Som om tiden stannade i det där rummet, de där rummen, på sjukhuset. Tiden stannade och bara klumpen, ångesten, smärtan och gråten som inte ville ut, men ändå pressade sig fram genom varje cell i min kropp, blev kvar.

Så plötsligt blev det fredagen den 2:a september 2011 och jag förstod att livet går vidare.. ett stort hopp mellan söndagen den 27 juni 2010 till septeber 2011. Vart tog tiden vägen? Alla dagar jag missade, när du inte var här. Alla dagar jag levde utan att veta att tiden gick. Som en blinkning och över ett år passerade. Livet gick trots att du inte var här. Aldrig mer kommer vara här, trots att livet går, är, nu, senare, hela tiden utan dig.

-m-

ETT år

..redan.



Grattis min lilla STORA älskling!

jag såg..

..pappa idag. På två ställen faktiskt. Först i gångtunneln och sen inne på Sultans när jag gick förbi fönstret. Eller.. egentligen var det en gubbe som hade likadan mockajacka som pappa, och den andra en gubbe i lika dan pikét-tröja som pappa hade. Är det vad som kallas för evigt borta men ständigt närvarande?

Hur som helst.. slutade jobba 07.00 Jag trivs ganska bra med jobbet. Först var jag lite osäker och visste inte riktigt vad jag tyckte, men nu när jag kommit in i det och lärt känna brukaren, så känns det riktigt bra. För Jocke känns det inte lika bra. Först är han ensam hemma med barnen på nätterna (ingen höjdare då Agnes har fått för sig att nattuggla) och när jag kommer hem får han vara vaken ensam med barnen, eftersom jag måste sova. Det är hans semester det.. Nu fick jag en liten nyvaken agnes i knät, så det är nog dags att gosa lite, och sen sova som sagt

-m-

Jag bygger inga broar
jag öppnar inga dörrar
jag släpper inte in

Jag ser min spegelbild i fönstret
och jag känner mig själv
oförstådd och utlämnad
Försöker få dig att förstå

Du bygger inga broar
du stänger dörrar
slår ifrån dig

Tror inte ens du känner dig själv

Och jag vill bli hel
och jag vill älska mina barn
och slåss för det jag tror på

vill se min spegelbild i fönstret
och vara stolt över den jag ser
varken oförstådd eller sårbar

Du är inte min pusselbit
du passar inte in
och försöker inte heller

Och jag går ut med hunden
och funderar över
hur jag vill leva mitt liv

MITT liv

nu...

..är det över ett år sen min pappa dog. I måndags var det 365 dagar sen. Förra veckan dog min morbror. 59 år gammal. Nästan exakt ett år efter min pappa.
Jag trodde inte på mamma när hon ringde och berättade. Sa nog "näheee näää" fyra gånger innan poletten trillade ner. Hjärtinfarkt. Någon sekund bara, sen borta för evigt. Frisk i övrigt, hur man nu kan vara frisk i övrigt när man är död..

Och jag fick andnöd, skakade på huvudet och så kom allt tillbaka. Och jag tänkte på mina kusiner, på min moster, och jag kände, hur jag kände då, för ett år sen. Som en hand som kramar runt hjärtat, gör det svårt att få luft. Jag mindes hur det var att vakna första dagen, dagen efter. När jag vaknade önskade jag att jag inte vaknat. För allt som hänt var ingen mardröm, det var verklighet. I drömmen levde pappa ännu. 365 dagar.. många drömmar blir det då.

Den 366:e dagen var i tisdags. Första dagen på andra året, utan min pappa. Första dagen, på andra veckan, för mina kusiner och min moster. Och där kom andnöden igen. Och tårarna som inte går att stoppa. Den där smärtan bakom ögonlocken som inte försvinner fast att jag blinkar och blinkar. Ibland går den att tvinga bort genom att bita ihop käkarna och stänga av.. Stackars släktingar. Och jag kom på att det jag hatar mest med livet, är döden.

Det känns som om våra familjer är korthus. Där nedre kortet, någonstans i mitten ryckts bort. Allt rasar och vi försöker tafatt bygga upp våra korthus igen, men hela tiden saknas det där viktiga kortet i botten. Det som höll allt samman, band samman, organiserade och stöttade.
Fast kanske är det mamma.. som håller samman, stöttar..
Vi bygger nu, vi har byggt i ett år. Det är ett mindre, bräckligare hus nu. Krävs mindre skakningar i fogarna för att vi ska bli rädda, tappa andan.. tror inte vi håller för allt längre. Det gjorde vi förut.

Nästa vecka är det begravning. Vi ska till Göteborg. Vi ska ta farväl av Göran. Visa respekt, visa kärlek, stötta, tappa andan och nästan kräkas. För att det gör ont. Och då är det bara en liten del av sorgen som är vår. Ändå står vi där, tillsammans, med smärtan.

Älskade älskade kusiner. Älskade Anne. Vad jag önskar.. att döden bara drabbade dem som förtjänar det. Eller åtminstone, att det slapp göra så fördodat ont i de som lämnats kvar.

-m-

vill så gärna skriva något..

.. men för vissa saker finns inga ord.

Jag skriker "SLÄNG DIG I VÄGGEN!" och minns med kärlek allt det som har varit.

Tänker på er älskade släktingar och önskar att jag kunde bära åtminstone något av all den smärta jag vet att ni känner.

-m-

årets virtuella avslöjande..

Jag är
bipolär

Förr kallat manodepressiv. Antar att någon läkare under en kongress kläckte idén om att uttrycket manodepressiv är allt för luddigt. Nu för tiden finns det stadier som täcker in det mesta. Bipolär typ 1, typ 2, typ 2 1/2, typ tre.. typ fyra?

Jag är inte längst ut i någon kant av skalorna. Jag får inte psykoser, jag blir inte manisk. Jag ligger någonstans i mitten och svajar, upp och ner, lite för långt åt höger, lite för långt åt vänster för att klassas som normal. Stämplad i pannan med en diagnos, som jag för all del köper, men inte förstår.

Lite bättre än alla andra, lite sämre, helst på samma gång. Ett virrvarr av känslor och tankar. Upp och ner, ut och in. Vänder ut och in på mig själv, ofta. Men hittar inte svaren jag söker eftersom jag inte vet frågorna. Lite för självsäker, allt för osäker. Och det svåraste.. det jag trodde var livet, klassas som sjukdom. Allt jag upplevt, osäkerhet, oövervinnerlighet, bara olika tillstånd som bör medicineras, jämnas ut, täppas till.

Jag tycker om den brännande känslan i magen, rastlösheten, orken, livslusten som pulserar ut i varenda åder i min kropp. Jag tycker om lidandet som alltid gjort att jag känt mig levande. Gör något ont, så vet jag i alla fall att jag lever. Man ska inte känna så. Nattsvart hopplöshet. En fallgrop utan botten, smärta så tung att bära, men utan anledning. Inte känna att man bubblar över av glädje och kärlek till hela världen, så att man som vuxen studsar runt och nästan exploderar av lycka.. så stort att man vill omfamna alla, smittas. Som att vara uppfylld av kolsyra, skakad, men utan att någon skruvar av locket och lättar på trycket.

Alla har upp och nedgångar. Vissa lite mer än andra, vissa mycket mer. OK-stämpeln används inte på dem som känner för mycket. Känner för lite. Stänger av, sätter på, bubblar och faller. Kämpar. Livet igenom.
Gör inte alla?

-m-

haha

Hittade en skrivövning från "skapande svenska" kursen jag gick 2002. Man skulle skriva ett brev till sitt unga jag. Tonårsjaget. Bara måste ju skriva ner det här.

"Karlstad 2002-03-23"

Hej Malin!

Du vet inte vem jag är, men någon gång i livet kommer du att befinna dig på den plats där jag är idag. jag önskar att jag kunde hjälpa dig att inte göra de misstag jag har gjort, men det kan jag inte. Jag kan bara berätta att jag vet precis vad du går igenom och kommer vara med om i ditt liv. De dagar, veckor och stunder när du har det svårt så ska du veta att jag har varit där och att jag vet precis vad du går igenom, även om du i de stunderna känner dig väldigt ensam. Andra stunder, när du känner dig helt igenom lycklig och uppfylld av en bubblande känsla som du vill dela med dig av till hela världen, ska du veta att du i alla fall delat med dig av den till mig.

Du kanske undrar varför jag skriver till dig, när du inte ens känner mig. Det undrar jag själv, för nu förtiden skriver jag bara brev till vänner som en gång var, men som jag inte pratat med på länge. Jag skriver oftast i tafatta försök att ta kontakt igen, istället för att faktiskt lyfta på luren och ringa. Jag önskar att du inte får det så i ditt liv, men jag vet att du kommer att få det så. Jag känner dig bättre än du tror, utan och innan. När jag tänker efter är det de som ligger i riskzonen för mina skraltiga brev, de vänner jag skaffade mig när jag var i din ålder.
Det kan hända att du blir irriterad över att jag skriver att jag känner dig utan och innan, för jag vet att du tror att ingen känner dig helt och fullt. Eller så har jag fel. Kanske har du inte fått den känslan ännu. Den övertygelsen. Men hur det nu ligger till med den saken, så känner JAG dig faktiskt. Kanske bättre än vad du själv gör. Även om jag har glömt lite om hur det var att vara så där ung och oskyldig som man själv anser att man absolut inte är när man är 14.

Jag tänkte dra några exempel för att få dig att inse att jag känner dig.
1. Du var kär i din lärarvikarie i femman och trodde att han blev sårad när du sa att han var ful i tidningen.
2. Du var kär i Lennart långt in i sjuan, fast att du förnekade det. Och du håller fortfarande på att hoppa på K-brunnar och tänka hans namn av gammal vana.

Du rycker säkert på axlarna nu och tycker att exemplen inte är slående nog för att du ska tro på att jag känner dig som jag gör. Därför ska jag dra ytterligare ett exempel som kommer beröra dig mer.
När Robbin dog, som förövrigt fick stava sitt namn med två b bara för att du stavade fel när du gjorde en namnskylt i träslöjden, slutade du sjunga eller vissla på låten "min ögonsten" för att den påminde dig för mycket om honom. Jag vet att du, varje gång ni var ute och gick, sjöng högt och ljudligt "Robbin, du är min ögonsten!" och att han kom sättande efter dig i galopp varje gång han hörde den sången. Och jag vet att du samma sommar strax efter att han dog, råkade vissla till på just den raden när du var ute och gick vid er sommarstuga, och att du då tyckte dig höra en katt komma sättande i srång efter dig. Faktum är att du var så övertygad om att Robbin kom studsande på grusvägen bakom dig att du var tvungen att vända dig om och titta efter.

Jag vet att du är en känslomänniska som låter ditt sinnestillstånd ta över hela din verklighet och din värld. Det är synd. Om jag ska vara helt ärlig tycker jag att du är en bra människa, men att det är synd att du låter känslorna styra dina steg vid alla tillfällen. Du kommer delvis att växa ifrån det och låta ditt förnuft styra dina beslut i lägen som är känsloladdade, men att du efter varje beslut som går emot dina känslor kommer må dåligt i både veckor och månader och attt du kommer sitta och älta om och om igen vad du kunde ha gjort annorlunda. Du kommer sluta äta och bara sitta och tugga sönder ditt inre i jakt efter lösningar på hur du kunde hanterat situationen bättre.

Kanske är det därför jag skriver till dig nu. För att berätta att livet inte är lätt att leva. Att alla beslut aldrig kan bli till allas bästa och att du måste lära dig att släppa känslor och gå vidare när du märker att det inte finns lösningar på allt. De tillfällen när du befinner dig i svackor, och tro mig, de blir många under din uppväxt, så minns att det är en del av att bli vuxen. Ibland måste man bita ihop och gå vidare oavsett hur tungt det känns för stunden. För varje dag som går, även om man måste leva dagen med hopbitna käkar och järnvilja för att inte rasa ihop i en hög, så blir det lättare att resa sig upp dagen efter.

Just nu sitter jag på en stol i ett rum som inte är mitt. Rummet tillhör en underbar människa som jag träffade genom en slump. Någon som jag kan bli riktigt kär i om jag tillåter mig, fast att jag trodde att jag aldrig mer skulle bli kär. Eftersom jag liksom du, tror att världen går under när man mist någon man älskar.
jag har lite mer bagage än du, men någon gång kommer du att befinna dig i det här rummet och veta att livet inte är lätt, men att man måste leva det ändå. Då min vän, vill jag att du har med det här brevet i dina tankar. Just då vill jag att du minns att det finns en människa som är med i varje steg du tar, en människa som känner varje känsla du har och som vill att du ska leva ditt liv till fullo. Någon som inte tillåter dig att ge upp och ge efter när du mår dåligt och någon som gläds med dig när du mår bra. En person som inte vill något hellre än att du får ett långt och lyckligt liv.
Den människan är Malin, är jag, är du.

/Hjärtliga hälsningar Malin. "

gammalt dagboksínlägg

Vet inte varför, men jag gillar det fortfarande:


Therus - 13:e februari 2006
Mån 13 feb 2006 18:12

Leva leva leva leva

postbanken postbanken postbanken postbanken

*suck*

Spelar det egentligen någon roll? Du kan väl berätta om det spelar någon roll...

Jag målar stjärnor i taket så kan vi låtsas att livet är på riktigt och som det ska vara.

Jag kastar en flaskpost i vasken för att se om någon räddar mig.

Jag gör snöänglar i mjölet som hunden spilde ut, så kan vi låtsas att vi lever som vi lär.

Men jag gör det ensam. Inte med, bredvid.

Jag räknar alla timmar och sekunder sen jag föddes så kan jag tro en liten stund att livet existerar, förnekar att det är den tiden som har gått och aldrig kommer åter.

- Gör något åt det då, så du är med igen.

Coca cola
och så postbanken postbanken postbanken.

memorylane..

..eller inte.

Idag blir Agnes nio månader. Hon är aldrig still den ungen. Inte ens när hon äter eller sover. Söt som socker och nästan glad jämt :)



Wilma har fått tre kompisar på gården så henne ser vi knappt röken av. Om hon fick välja skulle hon aldrig vara hemma, bara leka och leka och leka. Det är ju förvisso bra :) Jag är så glad att hon fått kompisar.. men det är skrämmande att tiden går så otroligt fort. Hon har blivit så stor på en gång och jag har svårt att vänja mig.



Jag sålde en fåtölj idag och den som köpte den var en gammal bekant från ett tidigare liv. Hon frågade hur det är med pappa och jag svarade "han dog". Det hela blev lite konstigt och jag kunde inte hålla mig för skratt. Jag har väldigt svårt för det varje gång jag säger att pappa är död, till någon som inte vet det. Det känns lite skrattretande. Och på något vis chockartat. Den jag svarar ser alltid alldeles förskräckt ut. Själv tycker jag att själva grejen känns så otrolig att jag inte kan låta bli att skratta. Människor man tycker om dör inte. Det fungerar bara inte så.. Sa till mamma för någon vecka sen att man alltid säger "det känns som igår" om saker som hänt för ganska länge sen. Men det här.. det känns inte som igår. Mer som i morgon, eller dagen efter det. Jag går fortfarande runt och väntar på det stora sammanbrottet.. jag vet att det har hänt, jag saknar och funderar, men jag har ändå inte förstått. Det är så otroligt konstigt att det känns som ett stort skämt. Vi sågs ju igår (för det känns som igår) så han kan ju omöjligtvis vara borta. Alltså skrattar jag varje gång jag säger att min pappa är död fast att folk ser förskräckta ut. Det känns som om jag dragit världens sämsta skämt. Ett practical joke... Nästan så jag väntar på att pappa ska dyka upp som gubben i lådan. SURPRISE! Jo jag skojade bara, han mår bra. Snart ett år har gått och jag skrattar åt det löjliga i att säga att min pappa är död.. för mig är han inte det... Det är inte särskilt roligt.

Två stora tjejer

Nu har jag faktiskt två stora småtjejer. Minstingen Agnes har precis börjat ta sig fram på golvet. Hon kryper inte, men hon drar sig fram med armkraft, beslutsamt, målinriktat. Det går inte snabbt, men framåt kommer hon. Tiden går alldeles för fort, och nu känns det att hon börjar bli stor. Drygt åtta månader är hon, och på åttamånadersdagen var hon 71cm lång och vägde 7600g i runda slängar. Mammas lillplutta har slutat vara bebis.

Och min stora tjej Wilma slutade med napp igår! Hon gav napparna till påskharebebisarna på morgonen när hon vaknade. Lite gråt efter nappen blev det då direkt, men sen gick hela dagen bra. När det var sovdags fick jag trösta lite och förklara att hon gett bort napparna. Att hon är en stor tjej nu. Sen vaknade hon på natten och var lite sorgsen över napparna också men det gick så bra. Min alldeles alldeles alldeles underbara stora prinsessa. Lite sorgset är det ju för mig också, för det betyder att min lilla Wilmis slutar vara en liten tjej och faktiskt blir en stor tjej.. kanske inte direkt, men snart.

På sätt och vis känns det som om tiden går för fort, samtidigt som det är mysigt och härligt att se deras framsteg.

Jobbade förresten lite torsdag-fredag den här veckan. Det är ju påsk, så jag hoppade in och hjälpte till att fylla på lösgodis i affärerna. Det är som värst i påsktider och människor nästan slåss om godisspadarna. Att jobba var skönt på något vis, men oj vad trött jag blev! och oj vad ovant att vara ifrån mina småttisar. Gullungarna!

-m-

utmanad

Oj då.. jag blev utmanad, eller kanske uppmanad?.. eller något sånt, av http://jojosephine.bloggplatsen.se/ att avslöja åtta saker om mig själv som inte så många vet.. vad läskigt.. jag är ju som en öppen bok, så jag antar att ni redan vet allt.. men jag ska göra ett försök:

1. Jag har, enligt mig själv i alla fall, extremt stora händer och därmed "aparmar". Min syster är 3 cm kortare än vad jag är, och om vi ställer oss axel mot axel (dvs jag böjer mig ner 3 cm så jag hamnar på samma höjd som henne), så är min arm med hand medräknat ungefär 1,5 dm längre än vad hennes arm är.. jag skojar inte.

2. Jag började röka på heltid strax innan jag fyllde 20. Jag kände att "fortsätter jag nu så är jag fast", och vet ni vad.. jag fortsatte. Förmodligen sen ungdomsrevolt, och lite för att göra mamma sur..

3. Jag var full första gången när jag var 19 år.

4. När jag gick ut nian hade jag 4,0 i betyg. En tvåa i franska, och fem femmor..

5. Jag har bara haft ett one night stand, och jag var helt nykter.. Dessutom hade jag samtidigt ett fast förhållande (som sprack några månader senare av andra anledningar)

6. När jag var liten ville jag vara kille. Så mycket ville jag vara kille att jag blev jätte sur på min bror när hans kompisar frågade vad lillebror hette och Martin avslöjade att jag var lillasyster.

7. Den bästa bok jag läst är Kapten Nemos bibliotek av P O Enkvist. Den är så komplex och irriterande att jag känner hatkärlek till den.. Kanske är det därför min C-uppsats inte är klar. KNB är nämligen vad jag tänkt analysera..

8. Ibland hatar jag verkligen mig själv, och om jag kunde skulle jag karva ut vissa delar, lägga dem på hög och bränna...

Nu utmanar jag Mary, systeryster och alla som känner sig manade, att avslöja åtta saker om sig själva.

-m-

riktigt bakfull..

är jag idag.. sex öl bara.. hela dagen idag med ett svagt illamående. Särskilt här i datarummet.. det är så varmt att jag bara står ut här i några minuter..
Huvudvärken släppte efter halva dagen. Vi gick ut och lekte jag och Wilma. Solen värmde så skönt.

Tänkte egentligen skriva något om sorg nu igen.. jag har blivit så bra på att förtränga den, så att jag ibland tror att den inte finns. Men sen kommer den tillbaka när jag sänker garden, blir extra trött.. Som en påminnelse "jag finns här, du kommer alltid bära mig med dig, som en sten i ditt bröst." Så viskar den när jag inte kan låta bli att lyssna. När jag inte är beredd på den. Och ett tryck bakom ögonlocken och någonstans i halsen gör mig varse om att den är verklig. En pressande smärta precis över hjärtat.. och så kommer dom. Minnen. Dåliga minnen av sista dagen, bra minnen, en klapp på axeln, en tafatt kram. Men aldrig en skrattande du.. jag minns inte hur du lät när du skrattade..

Sen kom jag på, att min blogg bara använts till smärta på sista tiden. Ni som läser är väl trötta på att det gör ont. Att läsa om det som gör ont, när det finns så mycket som är bra.

Hellre vill ni väl höra hur envist Agnes vänder sig från rygg till mage ända in i sömnen, hur hon sparkar med benen så fort hon är vaken. Hur hon driver mig till vansinne och skratt när hon sparkar grötskeden ur handen på mig för tredje gången på en halv minut. Hur hon säger bababababaaa och nästan spottar fram det hon försöker säga. Ba ba ba. Söta underbara unge som aldrig skrattar på riktigt. Ibland undrar jag om hon låter bli att gapskratta för att jag var så ledsen när hon låg i min mage.. och där kommer den igen.. den glädjedödande känslan. Fast att jag egentligen är lycklig nästan alla dagar. Åtminstone en liten stund.
Idag stod Wilma framför spegeln i köket med en låtsad mikrofon. "God afton! Jag har en nyhet att berätta! Igår lekte jag med Zlatan och han är kär i mig"..

Underbara älskade ungar.
"mamma, när du var liten, vart var jag då?"
- Jag vet inte Wilma, du fanns nog bara inte.
"Men vart var jag då? var jag i himlen då mamma?"
- Jag vet inte, jag tror inte att du var någonstans.
"Men mamma.. jag måste ju ha varit någon annan då?"

bababababaaa




Gullungen med sin hemgjorda kattnos (äggkartong och sugrör)

-m-

och tankarna far runt
är trött
när jag lägger huvudet på kudden
men sömnen kommer inte

räknar till fyrahundrasjuttiotre men orkar inte räkna längre
börjar om på ett

Wilma säger "dumma mamma" fyrtio gånger om dagen
och jag svarar -ja men då är jag gärna en dum mamma
och hon slår mig
-dumma mamma!
-Det är du som är dum, svarar jag, det är du som slåss.

Alltid är jag dumma mamma
-jag tycker om dig, säger Wilma, fem minuter senare, och jag funderar på om jag inte är en dum mamma ändå.

Sover inte bra alls. Vaknar mitt i nätterna, av drömmar. Vaknar fyra gånger innan klockan ringer 06.30. Går ofta upp redan klockan 6.00. Funderar på om det är tabletterna, eller drömmarna, eller kommer drömmarna för att tabletterna gör något med min hjärna? Det är så svag dos än..

Tänker på pappa, och vet att jag hakat upp mig på allt dåligt, alla sämre egenskaper jag ärvt.. glömmer så lätt att det är från honom jag fått måleriet. Jag ärvde det från honom.. det och allt det andra. Allt det andra? Det jag bara tror på varannan timme och ifrågasätter varannan..
Hade du det så? Kände du som jag känner? För mycket av allt. Och tankarna mal och mal och mal..
Vaknar för tidigt med spänningshuvudvärk. Vaken för sent, med spänningshuvudvärk.

Drömmer.. vaknar, somnar, drömmer, vaknar, räknar.. somnar någon gång flera timmar senare.. hur långt räknade jag?

Orkar göra ingenting, som jag vill göra.. som jag BORDE göra.. gör annat i stället.. slipar i hallen. Vill skicka mail, har det i huvudet, VILL skicka mail.. i morgon.. orken räcker inte till.. Vill skriva något vettigt, men det blir bara kaos.

-Dumma mamma.

Försäkringskassan

Jag fick ett brev från försäkringskassan idag.. och jag blev så FÖRBANNAD! Dom har inte ens koll på sina egna uppgifter, och jag är irriterad nog som det är över livet och all skit som är just nu.
Hur som helst, skickade tillbaka ett klagomål, och det här är vad jag skrev;

jag blir så JÄVLA irriterad! Det är just vad jag vill säga. För det första betalar ni ut förmycket föräldrapenning, då ringer jag och försöker reda ut det på telefon. Sen får jag ett brev hem där ni skriver att ni betalt ut DUBBEL föräldrapenning, en summa på 16068 kronor, vilket inte ens stämmer! Summan ni betalade ut var på 12844. Har ni någon koll alls över huvud taget?!?
Det finns ingen möjlighet i världen att jag tänker betala tillbaka en summa som inte ens stämmer. Dessutom vill jag ha en avbetalningsplan på differensen mellan 12844 och de 8034 jag skulle ha haft. Hur kan ni ens påstå att ni betalt ut 16068 kronor? Någon koll måste ni ju ändå ha på era utbetalning? jag är ARG ARG ARG! Och om jag måste skicka nån form av överklagande via vanlig post så får jag komplett psykbryt!
Och att sen skriva i återkravet "du måste betala tillbaka eftersom du fått felaktig ersättning, vilket du borde ha uppmärksammat, vilket var precis vad jag gjorde, och ringde om, gör mig ännu mer irriterad. Hur behandlar ni människor egentligen! jag bad specifikt om att bli kontaktad omgående rörande de pengarna, och det var FÖRRA VECKAN!!!
Nu får ni vara så goda och höra av er, och gärna bete er på ett sätt värdigt en instutition som jobbar med BEMÖTANDE av människor!
Och det var allt jag har att säga om det.
/Malin Fridh

Kanske inte det mest mogna jag har skrivit i mina dagar, men jag får väl skylla på att jag är diagnostiserad psykstörd då. (självömkan jaja)..

-riktigt jävla irriterade Malin-