gammalt dagboksínlägg

Vet inte varför, men jag gillar det fortfarande:


Therus - 13:e februari 2006
Mån 13 feb 2006 18:12

Leva leva leva leva

postbanken postbanken postbanken postbanken

*suck*

Spelar det egentligen någon roll? Du kan väl berätta om det spelar någon roll...

Jag målar stjärnor i taket så kan vi låtsas att livet är på riktigt och som det ska vara.

Jag kastar en flaskpost i vasken för att se om någon räddar mig.

Jag gör snöänglar i mjölet som hunden spilde ut, så kan vi låtsas att vi lever som vi lär.

Men jag gör det ensam. Inte med, bredvid.

Jag räknar alla timmar och sekunder sen jag föddes så kan jag tro en liten stund att livet existerar, förnekar att det är den tiden som har gått och aldrig kommer åter.

- Gör något åt det då, så du är med igen.

Coca cola
och så postbanken postbanken postbanken.

memorylane..

..eller inte.

Idag blir Agnes nio månader. Hon är aldrig still den ungen. Inte ens när hon äter eller sover. Söt som socker och nästan glad jämt :)



Wilma har fått tre kompisar på gården så henne ser vi knappt röken av. Om hon fick välja skulle hon aldrig vara hemma, bara leka och leka och leka. Det är ju förvisso bra :) Jag är så glad att hon fått kompisar.. men det är skrämmande att tiden går så otroligt fort. Hon har blivit så stor på en gång och jag har svårt att vänja mig.



Jag sålde en fåtölj idag och den som köpte den var en gammal bekant från ett tidigare liv. Hon frågade hur det är med pappa och jag svarade "han dog". Det hela blev lite konstigt och jag kunde inte hålla mig för skratt. Jag har väldigt svårt för det varje gång jag säger att pappa är död, till någon som inte vet det. Det känns lite skrattretande. Och på något vis chockartat. Den jag svarar ser alltid alldeles förskräckt ut. Själv tycker jag att själva grejen känns så otrolig att jag inte kan låta bli att skratta. Människor man tycker om dör inte. Det fungerar bara inte så.. Sa till mamma för någon vecka sen att man alltid säger "det känns som igår" om saker som hänt för ganska länge sen. Men det här.. det känns inte som igår. Mer som i morgon, eller dagen efter det. Jag går fortfarande runt och väntar på det stora sammanbrottet.. jag vet att det har hänt, jag saknar och funderar, men jag har ändå inte förstått. Det är så otroligt konstigt att det känns som ett stort skämt. Vi sågs ju igår (för det känns som igår) så han kan ju omöjligtvis vara borta. Alltså skrattar jag varje gång jag säger att min pappa är död fast att folk ser förskräckta ut. Det känns som om jag dragit världens sämsta skämt. Ett practical joke... Nästan så jag väntar på att pappa ska dyka upp som gubben i lådan. SURPRISE! Jo jag skojade bara, han mår bra. Snart ett år har gått och jag skrattar åt det löjliga i att säga att min pappa är död.. för mig är han inte det... Det är inte särskilt roligt.