idag..

Är det lördag. Jag ska jobba 09.00-15.00. Sen hämtar gubben och lilla prinsessan mig efter jobbet och det bär av mot cirkustältet. Vi ska gå på cirkus idag har gubben bestämt. Jag är egentligen inget fan av cirkusar. När jag var liten var jag på cirkus med fritids eller dagis, och det var supervarmt i tältet och luktade äckligt. Minns ingenting som helst av föreställningen dock.

Hur som helst, Wilma är uppe i varv och har på de fyrtiofem minuter hon varit vaken, frågat tre gånger om det är dags att gå till cirkusen än. Kan bli roligt bara för det :)

I övrigt så är jag i sjätte månaden nu..eller sjunde graviditetsmånaden om man ska vara petig. Sjätte kalendermånaden. Det börjar kännas ganska ordentligt i fötterna efter några timmar på jobbet. Har lite ont i ryggen också, men bara på en fläck som tur är. Tror det är någon nerv eller något som hamnat lite i kläm. Illamåendet kommer och går lite som det vill.. ibland på kvällarna och ibland på mornarna, men det brukar gå över ganska snabbt.. särskilt om jag störtdyker i porslinstronen.

I torsdags fick pappa en pump eller något sådant inopererad så på tisdag får han sin första cellgiftsbehandling. Eller sina första två kan man säga.. några timmar på sjukan, och sen ska han ha något insprut i 24 timmar. Sen ska det väl gå till så varannan vecka helst vid 12 tillfällen. Tydligen klarar de flesta bara av runt åtta gånger innan kroppen tar allt förmycket stryk, och människan inte orkar mer av den sortens behandling. Hur lungorna ser ut vet vi ännu inte. Är bara någon fläck drabbad så blir det operation, är hela lungorna drabbade är det bara och vänta och skjuta upp det oundvikliga. Vi får veta till veckan.. eller veckan efter det kanske.

Nu kom Wilma inspringande pratandes om dumma och snälla gubbar.. så sa hon givetvis "ska vi gå på cirkus nu".

Dags att hoppa in i duschen och springa till jobbet.

-m-

p.s. Cirkusämnet byttes snabbt mot snopp-ämnet. "har jag en snopp?" - nej Wilma du har ingen snopp. "när jag är kille har jag en snopp. En STOOOOOR!" - men du är ingen kille Wilma. "Pappa är en kille, han har en STOOOOOR". Ha ha.. hon är söt. Snopp-fia. D.s.

Kan inte prata om det...

..utan att vara nära explosion. Jag blir så förbannad bara jag tänker på det.

Jag trodde i min enfald att sjukvården i Sverige var bra, när man väl behövde den. Nu tvivlar jag verkligen. Vem vet, det kanske bara är mälarsjukhuset som är totalt förtappat.. vi får hoppas på det.

Pappa röntgades i februari, skulle få besked två veckor senare. Beskedet dröjde över 3,5 vecka, och då fick han veta något endast pga egna påtryckningar. Plötsligt verkade det som om något skulle hända. Som om läkarna fått eld i baken. Bråttom bråttom var det.. Han träffade en läkare på en fredag, och redan onsdagen efter fick han åka till Eskilstuna sjukhus för vidare provtagning.. trodde vi. Det var bara en konsultation som ingen egentligen blev klokare av, förutom att det bekräftades att det var cancer.. mer hände inte.

Måndagen efter var det en läkarkongress där beslut skulle fattas om vidare behandling. Det här var innan påsk. Har det hänt något sedan dess, har någon behandling påbörjats? Har vi/pappa fått besked om NÄR behandling ska påbörjas? nej!

Det enda han vet är att han har tumörer på fem ställen i kroppen, samt metastaser (det som sprider cancern vidare i kroppen från huvudtumörer). På måndag, dvs 19 april, ska han på ny läkarkonsultation i Eskilstuna. För innan det fanns tydligen ingen tid. Märk väl.. röntgen i mitten av februari, nu är vi snart i slutet av april och INTE ETT SKIT har egentligen hänt. Inget har gjorts för att förhindra fortsatt spridning. Inga klara besked har givits varken till min pappa eller hans anhöriga. Vad händer i en redan svårt cancerdrabbad kropp på två månader?!?

Mamma har mailat ansvarig läkare för över en vecka sedan. Tror ni hon har fått svar? NEJ!

På tisdag ska han till sjukhuset här i stan och röntga lungorna.. eftersom enbart hälften kom med på förra röntgenbilderna, då det var magen som var intressant. Det konstaterades då (åter igen i februari) att lungorna var drabbade.. men inte förrän nästa vecka (TVÅ MÅNADER SENARE!!) ska de ta reda på HUR drabbade de är.

Nej men för all del, jag har fullt förtroende för svenska sjukvården och läkarkåren.. MY ASS!

Jag blir så sjukt förbannad att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv.. arg, ilsken, explosiv.

-m-

...

Jag vill sätta ord på det
men jag vet inte vilka ord jag söker

Jag vill reda ut och pussla ihop
men jag vet inte vilken bit
som passar var
Det är en röra

Jag vaknar tidigt
och är stressad
men jag har inte bråttom någonstans

Och jag är lycklig ena stunden
och glad
men inte andra

Det är ett kaos.

Hur som helst, bebin sparkas, dottern sover, maken somnar också snart.
Själv ska jag också sova. Det är snart midnatt.

Det är bara så.. tomt, fullt, eko där inne, eller som om allting trängs om vart annat och jag vet inte vad som är upp och ner. Är det vad som kallas livet?

Läser forum om människor som är gravida, och människor med anhöriga som har cancer. Vissa gravida har anhöriga som är sjuka. Det känns så fel, med all lycka och all olycka, på en och samma gång. Och i mig med. Lycka, olycka, lycka, olycka.. rädsla, glädje.. kaos.

Och så resten av livet på allt det där..
----------------------

Som till exempel, längtar till sommaren, men kommer på mig själv med att jag kanske inte alls vill att dagarna ska gå. Längtar till augusti, och funderar i nästa stund på hur pappa kommer att må då. Vill att veckorna ska gå jättesnabbt, men vill samtidigt hålla kvar i dagarna som är.. när allt ser bra ut, när inget märks. Och så sparkar det lilla livet i min mage och jag kan nästan känna den lille i min famn.. men tänk om det finns något stort och hemskt och sorgligt då samtidigt? Vill inte tänka framåt, men längtar dit. Längtar mig inte framåt alls, men är redan där i tanken.

Ont och gott.. någon är gammal och sjuk, ett nytt liv i min mage.. vill bara vara lycklig.. är orolig, rädd.

-m-