besök

måndag 6 augusti 2012

lite allmänt bara för uppdateringens skull

När jag var liten ville jag inte vara tjej, jag ville vara kille. Killar var hårdare, tuffare och lekte inte med dockor. Jag avskydde dockor. Dessutom grät inte killar för minsta lilla. Jag grät aldrig. Möjligen att tårarna sprutade de gånger jag blev riktigt arg. Jag vägrade allt vad klänningar hette, vägrade ha långt hår och blev alldeles olycklig om frisören klippte mitt hår i en tjejig kort frisyr. Tjejskor gick fetbort. Rosetter var töntigt och jag avskydde rosa! Lekte vi prinsar och prinsessor var jag alltid prins. Mamma, pappa barn så var jag alltid pappa. Däremot tyckte jag det var väldigt underligt att Johan på min gata alltid ville vara mamma. Varför liksom, när man kunde vara en hypercool pappa i stället. Dessutom var det tuffaste namn jag visste "Jack". Det lät både vilt och farligt.
 -Vad heter din lillebror, frågade någon min bror Martin.
-Det är min lillasyster, svarade han. Vad försmådd jag kände mig!

Första dagen på fritids träffade jag nya barn och de frågade så klart vad jag hette.
-Jag vet inte! svarade jag, eftersom det var det bästa jag kom på.
Givetvis åkte någon av dem hem och sa "vi har fått en ny kille på dagis som inte vet vad han heter". Dagen där på funkade inte mitt smarta påhitt längre eftersom fröknarna tilltalade mig vid namn, Malin och så var det uppenbart på fritids att jag faktiskt inte var någon liten pojke. Som tur var tyckte ingen att det gjorde någonting, för killar och tjejer lekte blandat och det var bara när det var pussjage som det var tjejerna mot killarna.

På fritids skulle jag hänga knäveck en sommar. Jag har aldrig varit den smidigaste hästen i stallet och första och enda knävecksförsöket slutade illa. Jag släppte händerna från stången och lyckades inte alls hålla mig fast med benen utan dråsade rätt ner i stången som var under mig. Med näsan först. Näsbenet plattades till (det gick inte av som tur var) och näsan blev redan på kvällen dubbelt så bred och blå. Ni kan ju tänka er hur utskämd jag kände mig när jag gick från klätterställningen och in till fröknarna på avdelningen. Inte för att jag inte kunde hänga knäveck, utan för att några envisa små tårar trängde ut i ögonvrårna pga den oerhörda smärta en järnstång orsakar när den plattar till en sjuårings tidigare rundformade näsben. Jag trodde jag skulle skämmas ihjäl.

-m-

tisdag 14 februari 2012

...

Som tillägg till inlägget nedan; Jocke är en bra och snäll kille.. och har någon lust att skriva kommentarer i min blogg så var åtminstone mogna nog att skriva ut vilka ni är. Jag VALDE att leva med honom i sju år av egen fri vilja för att jag VET att han har hjärtat på rätt ställe men saknar verktygen att ge det han egentligen känner. Jag tvivlar inte en sekund på att han stannat med mig av precis rätt anledning.. precis som jag har stannat hos honom av kärlek. Trots att vårt förhållande genomgående har haft oddsen emot sig och trots att vi haft olika sätt att hantera motgångarna. Att dela och ge är en process att lära sig och inte alltid en medfödd förmåga. Alla hanterar svårigheter i livet på olika sätt och gud vet att vi haft många på vår väg tillsammans.

Jag må vara bitter, arg och sårad men jag kommer alltid hysa fullt förtroende för pappan till mina barn och jag vet att han alltid ställer upp för sina nära och kära.

Så den som har något att tycka och tänka om den saken och vill framföra sina tankar och åsikter får gärna vara större än att gömma sig bakom anonyma kommentarer.

-m-

P.s. När jag var i Egypten år 2000 var det en man där som frågade varför jag var så barnslig, när jag trots allt var 20 år. Jag svarade att i Sverige är vi vuxna när vi måste och inte nödvändigtvis annars. Jocke har aldrig behövt ta ansvar, eftersom någon annan alltid gjort det åt honom. Nu finns det ingen som är vuxen i hans ställe.. Vid tillfällen när jag varit väldigt omogen och förstört för oss båda, är han den som varit stark och förlåtande och sagt och gjort precis de rätta sakerna för att jag skulle bli stark nog att resa mig igen. D.s.

måndag 13 februari 2012

offentlig blogg

JA det är en offentlig blogg
och JA jag vet på ett ungefär vilka ni är som läser
Men det här är MITT ställe och jag skriver vad jag VILL.

Jag är bitter, BITTER BITTER BITTER!
Jag är arg ARG ARG ARG!
Och jag är LEDSEN!

Jag är ledsen över att det blev så här.. och jag är ledsen över att Jocke är ledsen. Och jag är BEDRÖVAD över att det på något vis är jag som är den stora skurken i dramat. Jag har försökt prata med Jocke i SJU JÄVLA ÅR utan att få ett piss till gensvar. Jag har gått runt och känt mig ensam och oälskad och levt med en människa som på nästan inget sätt visat att han brytt sig när det behövts som mest. Som aldrig varit ett känslomässigt stöd. Som ALLTID näst intill, satt sig själv i främsta rummet och som alltid tyckt synd om sig själv i första hand när det varit något. Och jag älskade honom ÄNDÅ.

Jag gjorde fel, många fel och han stannade kvar. (Vad många inte vet är att jag OCKSÅ stannade kvar när alla andra skulle ha gått) Men det var också det enda han gjorde. Han frågade aldrig någonting, såg aldrig någonting och visade nästan aldrig att han överhuvudtaget kände någonting. Glimtar ja.. men jag kände mig ensam. Jag bad honom släppa in mig, jag bad honom vara delaktig, jag bad honom om hjälp, om att slippa vara hans extramamma, om att slippa tjata timme ut och timme in för att han skulle hjälpa till med minsta lilla.. och han lovade och lovade och lovade men det hände aldrig ett SKIT. Inte ens sina egna åtaganden kunde han fixa, utan jag var tvungen att ordna det med för att det skulle hända... Dessutom lät han alla tro att vår pissiga ekonomi berodde enbart på MIG och det gör mig också förbannad. Jag är så ARG och BITTER och .. känslomässigt utmattad.. och ledsen och trött.. och uppfylld av sorg sorg sorg... Och så undrar människor varför vårt hem alltid var i kaos? För utan stöd orkar man inte hur jävla mycket som helst. Jag är ingen jäkla alltiallo! Städa, se glad ut, orka vakennätter, ha två små barn och ett vuxet, laga mat, tvätta, tjata tjata TJATA.. se till att räkningar blir betalda (även när jag inte borde och när han lovat ta hand om allt ekonomiskt av förståeliga orsaker).. fråga honom hur HAN mår när jag har ett dött foster i magen (ja den biten har verkligen fastnat)..

Han är en fantastisk pappa, han älskar sina barn. Men till och med barnen har nästan alltid fått svaret "vänta lite".. "om en stund".. "sen". Och han lovade saker som han inte höll och jag såg Wilma bli ledsen och han FATTADE inte ens vad han gjorde för fel. "Vi gör det i morgon istället Wilma"... imorgon existerar väl inte för en fyraåring? i morgon är en evighet om någon har lovat IDAG.. och det gjorde mig också ledsen.. att han inte såg.. att han knappt lärde känna sina barn.. att han inte orkade?

Jag bönade om hjälp när jag inte orkade sköta allt själv, jag grät och kände att jag höll på att gå sönder.. och han satt med hörlurarna på och lyfte inte ens på ögonbrynen. Jag gjorde ingenting, han tjänade i alla fall pengar, eller hur det nu var.. när han kom hem var HAN trött.. när jag fick missfall var HAN ledsen..

Och NU är det synd om HONOM.. för att jag gått. För att jag flyttat och lämnat ett förhållande där jag.. var ensam. NU fattar han, fast att jag försökt nå fram i flera år. NU ska han ändra på sig. NU NU NU.. VAD I HELVETE! NUUUU.. och jag går sönder igen och vill slåss och skrika att nu får det vara NOG! Det är inte DU nu, det är JAG! Nu har JAG fattat.. och det gör ont att han gråter och jag vill en sekund krama om och säga att det ordnar sig, att vi fixar det här.. sen minns jag jag allt.. alla gånger när JAG gråtit.. och då vill jag inte mer. Orkar inte..

Det är klart att jag älskar honom.. men man lär sig inte kommunisera, dela med sig, släppa in, prioritera om, göra om göra rätt på en vecka. Inte på två veckor heller.. har man levt i någon slags bubbla och varit passiv i sitt eget liv i 33 år (åtminstone sju som jag vet om) så ändrar man sig inte på en natt. Och jag VILL inte mer! Jag är hellre ensam ENSAM än ensam tillsammans.. och det gör förbannat ont, för det var aldrig det jag ville.

Han är en bra kille.. han är snäll och fin och har ofta sagt de rätta sakerna precis när det behövts som allra mest. Men en gång i halvåret, när allt håller på att gå sönder på riktigt räcker inte riktigt hela vägen.. och den här gången räcker det inte längre. Och det gör ONT!

(kommer förmodligen ta bort det här inlägget för Jocke är ingen dålig människa.. vi är kanske bara.. olika..och det gör också ont.. så ont ont ont)

och det är klart och givet.. tillsammans har vi fått de underbaraste skatterna och de två kommer jag ALLTID älska honom för.. Vad framtiden för med sig vet ingen.. men vad vi har haft tillsammans, vill jag aldrig någonsin ha tillbaka. Vad vi kan få.. det visar sig med tiden. Och jag tror på honom.. jag tror att han vill ändras, att han vill växa upp, att han vill ta ansvar. Att han vill bli en annan människa.. hitta sig själv, bli trygg i sig själv.. Jag TROR det. Men att tro utan att se är ingenting som räcker för mig längre. Jag har trott och trott och trott..

Och så skriver han att det är jobbigt att kämpa för något man tror på helt ensam.. jo tacka fan för det!

och jag är trött

-m-

tisdag 31 januari 2012

lördag 21 januari 2012

i painted a picture of you
your soul was red, and your mind was blue
destiny laid a light on my creation

this dream i had made
a slave of my passion
reality was always too far away
and we were happy
until it came too close one day

and sudden i faced
the truth of my dream
my love had only been a picture, a scene
i suppose i needed too believe
didn't want too see
you had never been close to me

im sorry, this illusion
has caused you a lot of pain
and i have no solution
i'll try to never be back again
i'm sorry

i painted a picture of you my dream was a lie
and the lie became truth
reality held it's breath too long
it's disgusting what dreams can do to you

but i'm sorry, this illusion
has caused you a lot of pain
and i have no solution
i'll try to never be back again

im sorry, this illusion
has caused you a lot of pain
and i have no solution
i'll try to never be back again
i'm sorry
i'm sorry
i'm sorry
i'm sorry
I am....

söndag 8 januari 2012

Jag är en varg idag
kunde ätit dig levande
om jag mött dig
slukat dig utan att blinka

du kunde ätit mig

idag en varg
i morgon ett lamm
ibland inte mer än en hasselmus

tänk er att vara förälskad
precis i början
eller innan man vet
om det är besvarat
det bränner i magen
man känner blodet pulsera
så är det
fast i ingen

det finns ingen jag inte kan få
hur nu det låter
Det finns INGEN
att inte få
att tråna efter
bara känslan är samma

Och jag måste skriva
för att få ut alla känslor
och tankar
och jag måste gå
långt och fort
för att skaka av mig
för en liten stund
för att få elden att lugna sig


och jag vet att det låter förvirrat, förvridet
upprepande

hypat.. och det är just vad det är
som att känna livet
i hela kroppen

-m-
om jag kunde förklara
om jag skulle beskriva

som tusen fjärilar i magen
med risk för explosion
som ett irrande
sökande
brännande
kännande
längtande
smärtande
skärande

och jag måste ut och gå
långt och snabbt
och ändå försvinner det inte

och ögonen brinner
hjärtat brinner
hjärnan brinner
kroppen längtar

kan inte sitta still
som kärlek
förälskelse
riktas mot dig
mot dig
mot dig
som råkar stå närmast
som råkar vara längst bak i kön
bara du ser tillräckligt intressant ut
och ser mig

Att vara mitt uppe i
för att en stund senare
en vecka senare
några veckor senare
vakna upp
till vardag

går inte att sova
bara att irra
hit och dit
i tanke
i känsla

lyckliga ni som slipper vara här
olyckliga ni
som inte får känna så här
olyckliga jag
som inte får vara som ni
lyckliga jag
som slipper..

-m-