När jag var liten ville jag inte vara tjej, jag ville vara kille. Killar var hårdare, tuffare och lekte inte med dockor. Jag avskydde dockor. Dessutom grät inte killar för minsta lilla. Jag grät aldrig. Möjligen att tårarna sprutade de gånger jag blev riktigt arg. Jag vägrade allt vad klänningar hette, vägrade ha långt hår och blev alldeles olycklig om frisören klippte mitt hår i en tjejig kort frisyr. Tjejskor gick fetbort. Rosetter var töntigt och jag avskydde rosa! Lekte vi prinsar och prinsessor var jag alltid prins. Mamma, pappa barn så var jag alltid pappa. Däremot tyckte jag det var väldigt underligt att Johan på min gata alltid ville vara mamma. Varför liksom, när man kunde vara en hypercool pappa i stället. Dessutom var det tuffaste namn jag visste "Jack". Det lät både vilt och farligt.
-Vad heter din lillebror, frågade någon min bror Martin.
-Det är min lillasyster, svarade han. Vad försmådd jag kände mig!
Första dagen på fritids träffade jag nya barn och de frågade så klart vad jag hette.
-Jag vet inte! svarade jag, eftersom det var det bästa jag kom på.
Givetvis åkte någon av dem hem och sa "vi har fått en ny kille på dagis som inte vet vad han heter".
Dagen där på funkade inte mitt smarta påhitt längre eftersom fröknarna tilltalade mig vid namn, Malin och så var det uppenbart på fritids att jag faktiskt inte var någon liten pojke. Som tur var tyckte ingen att det gjorde någonting, för killar och tjejer lekte blandat och det var bara när det var pussjage som det var tjejerna mot killarna.
På fritids skulle jag hänga knäveck en sommar. Jag har aldrig varit den smidigaste hästen i stallet och första och enda knävecksförsöket slutade illa. Jag släppte händerna från stången och lyckades inte alls hålla mig fast med benen utan dråsade rätt ner i stången som var under mig. Med näsan först. Näsbenet plattades till (det gick inte av som tur var) och näsan blev redan på kvällen dubbelt så bred och blå. Ni kan ju tänka er hur utskämd jag kände mig när jag gick från klätterställningen och in till fröknarna på avdelningen. Inte för att jag inte kunde hänga knäveck, utan för att några envisa små tårar trängde ut i ögonvrårna pga den oerhörda smärta en järnstång orsakar när den plattar till en sjuårings tidigare rundformade näsben. Jag trodde jag skulle skämmas ihjäl.
-m-
