Ett halvår har gått
en evighet
ett ingenting

Jag önskar att du hade lämnat en dagbok eller ett brev eller ett på något vis dokumenterat liv, så jag kunde förstå vem du var, och kanske på så vis förstå vem jag är.

Det svåraste som finns är att vara mamma, dotter, vuxen... Ibland lyckas jag bättre än andra dagar. Ofta önskar jag att snön kunde bädda in mig, som den bäddar in landskapet, och att jag kunde pånyttfödas till våren. Till något vackrare, bättre.

Ett halvår.. och Agnes har börjat äta gröt. Wilma växer och trotsar, och det är så svårt att räcka till. Att vara den trygghet hon behöver, när jag knappt vet hur jag ska älska mig själv. Hur skyddar man någon från världen hon måste lära sig att leva i? Hur är man lycklig när man sörjer, och hur hinner man gråta när man måste finnas till hands för andra. Vara stark hela tiden, och orka med?

Om du bara kunde vara här lite grann, och trösta och säga så där som du brukar. "Det löser sig Malin, vi klarar det här. Det går över om du ger det tid." Krama mig tafatt och klappa mig på ryggen när jag bara vill bryta ihop och vara liten. Ge mig styrka att inte ge upp.. I stället måste jag vara stor, vara stöd och stark för både barn och vuxen. Att vara vuxen dotter och orka med.. när du inte är här. Allt är så förändrat, så tomt, så annorlunda. Och vem är jag mitt i?

Jag önskar att du var här pappa, att du var här..

från oss till er

...

Jag bävar inte för julen. Du är inte mer frånvarande då, än vad du är andra dagar. Hålet blir inte större i fåtöljen, eller vid matbordet på julafton, än vad det är tomt varje gång jag ringer hem till er och mamma svarar. Tomheten och tystnaden blir inte mer påtaglig för att det ligger färre paket under granen, och för att inget är till dig.

Det är att vakna på morgonen jag bävar. Att gå och lägga mig på kvällen och inte kunna somna. Tankarna på dig, och att du aldrig kommer gående på cykelvägen utanför vår uteplats, det är det som är jobbigt.

Igår tänkte jag på julen. "Kanske kommer pappa hem då", tänkte jag. Fullständigt irrationell tanke. Jag vet det. Jag visste när jag tänkte, att det gör du inte. Du kommer inte på julafton heller, eller på juldagen eller annandagen. Ingen dag kommer du, men varje dag är du närvarande i mina tankar, i min ångest, i min saknad.
Varje dag.

-m-

mina skruttisar

liknelse

Har tänkt på det där med döden och när den drabbar en nära anhörig. Det är lite som med vintern.
Alla vet att den ska komma någon gång, och i de flesta fall vet man inom vilken tidsram på ett ungefär. Men när den väl gör det är man fullständigt oförberedd ändå, och första vinterstormen drabbar alltid med full kraft. Så man kör runt i värsta snöyran med halvslitna sommardäck och det kan egentligen gå hur som helst. Antingen hamnar man i diket och får bärgas därifrån. Har man väldig otur går det ännu värre. Men de allra flesta klarar sig hela vägen hem till garaget utan hjälp även om det går väldigt sakta. Sen får bilen stå där i garaget. Och då finns det två alternativ; antingen får bilen stå still tills snön smälter och det går bra att köra igen, inte riskfritt men åtminstone utan halka. Det kan ta ett tag, särskilt om vintern ser ut som den gjorde 2009. Eller så byter man till vinterdäck och vågar sig ut på vägen trots att det är snö. I det senare fallet kan det vara halt och jävligt ändå när man ger sig ut, men det går hyfsat bra om man anpassar farten efter körbanan. Skulle man trots det hamna i diket så finns det ju bärgare och snälla medmänniskor som kan hjälpa en upp på vägen igen.

Sen är det förvisso så att första snön smälter oftast undan lika fort som den kom och många kör på utan vinterdäck och blir lika förvånade nästa gång det kommer snö. Andra snöfallet brukar ju oftast komma i samband med riktiga långa vintern.. så då gäller det att ta sig igenom den. Det gäller att komma ihåg bara, att kylan och mörkret blir lättare att hantera om man tänder många ljus och tillbringar mycket tid med de nära och kära som faktiskt finns kvar. Det blir lättare att uthärda om man inte är ensam.

Om jag ska fortsätta, så vet alla också att det blir vår och sommar igen, även om vintern kan tyckas oändligt lång..

-m-

Glädje-munsbiten

Tur man har en sån här liten sockerbit som livar upp :)

Det går upp och ner..

Vissa dagar är jag allt igenom lycklig. Andra dagar.. ja andra dagar är jag inte det. Idag är en annan dag. Bidragande faktor är nog att Agnes hade magknip i natt, vilket resulterade i förlorad sömn. Som tur var gick jag och la mig vid halvtio igår kväll.. hon vaknade vid halvtvå och så var vi vakna till morgontimmarna. Skruttan.

Saknar pappa så klart. Tycker att det blir mer påtagligt och gör sig påmint när andra människor runt omkring oss blir sjuka eller dör. För några veckor sen dog Jeanettes och Elisabeths farfar. Han var ett år äldre än pappa.. det påminde mig. I helgen blev Jockes farfar allvarligt illa där ann, vilket också gör att döden känns som om han står i tamburen. Systers lilla kisse fick nyligen en spruta och somnade in också. Wilma frågar fortfarande om varför morfar är död. Det blir jobbigt, för det påminner mig om att pappa inte är här längre.

Ibland känns det som om han ska komma gående på gångvägen när jag sitter och röker.. det gör han aldrig. Och drömmarna om nätterna gör att det blir svårt när jag väl vaknar på morgonen. Han är så levande då, om natten när jag sover. Går att prata med och ta på.. men när jag vaknar så är han inte längre där, och det gör ont. Ska det vara så nu, hela livet? Ett hål och en tomhet som känns orättvis? Det är lite jobbigt att tänka på julen. Det kommer vara ett hål där också. Ingen pappa som ler förväntansfullt när småttisarna öppnar sina paket. Ingen som muttrar och skäller när barnen leker för vilda lekar.. Och vem ska göra skinkan?

Jag saknar pappa, och när jag pratar om honom, eller tänker på honom så bränner alltid tårarna precis innanför ögonlocken. Åtminstone när jag pratar om att han inte finns här mer. Snart är det allhelgona, när man tänder ljus för de döda. Jag vill inte tända något ljus, för jag vill att han ska vara här. Älskade pappa!

Det gör ont. Och det gör ondare när jag är trött. Då har jag inte samma kontroll, eller ork att hålla det onda smärtsamma borta. Då kryper det nära och bankar på.

-m-

drömde

Drömde om pappa. Vi var på Ödby Ö. Han var väldigt sjuk och kunde dö precis när som helst. Vi åkte ut med en lånad båt som av någon anledning behövde två motorer om man skulle åka långt. Vi hade bara en. Ett ankare kastade vi i, och det dök upp en stor fisk som säkert var 1,5 meter lång. Minns inte om vi matade den eller vad vi gjorde.. om det var därför den dök upp...

Jag minns inte så mycket av drömmen, men det sista jag tänkte innan jag vaknade var "hoppas det sker ett under, att han blir helt frisk under natten." Sen vaknade jag och var tillbaka i verkligheten. Det skedde inget under i natt heller..

-m-

Precis så där..

..vill jag alltid minnas dig. Liten, oskyldig, snäll och med en önskan om att leka med alla barn oavsett hur de ser ut eller hur de är. Bara leka för att de är barn som du.

Var på bvc med Wilma idag. Treårskontroll. Hon klarade den klanderfritt givetvis, och bvc-sköterskan berömde särskilt talet. Jag fick fylla i ett papper på vilket en av frågorna var "pratar barnet med tre-ords-meningar". Jag skrattade för mig själv och tänkte att det har hon gjort i nästan två års tid. Min duktiga stora lilla tjej.

Efter bvc gick vi till den stora lekplatsen vid sjukhuset. Den var tom när vi kom, men efter en kvart kom en mamma och hennes son på sex-sju år. Wilma sprang direkt fram och smög lite försiktigt på pojken. Iakttog på håll och började efter en stund ställa frågor. Pojken svarade inte, men Wilma förstod inte vinken utan fortsatte följa efter och ställa frågor. Pojken sa inte ett ord utan ignorerade Wilma så gott han kunde. Min söta rara tjej som bara vill leka. Min underbara sociala prinsessa. Tyckte lite synd om henne där jag satt på en bänk med Agnes. "Vilken trist kille, stackars gumman", tänkte jag. Tror inte han lekte med henne av den enkla anledningen att hon är tjej. Lite senare kom det en kille jämngammal med Wilma och det var inga problem att leka med honom.. nå ja..

Efter ytterligare en stund kom det en höggravid kvinna med två barn. En liten knådd som just lärt sig gå, och en flicka i Wilmas ålder. Wilma sprang direkt fram till flickan och frågade "ska vi leka?". Blygt skakade flickan på huvudet, var vid Wilma lika glatt sprang fram till lillknådden och ställde samma fråga. - Han kan inte prata än, sa mamman till Wilma. - Varför då? frågade Wilma *skrattar*. Sen sprang hon bort till knåddens storasyster igen, som gungade påputtad av sin mormor. Efter ett tag var inte flickan blyg längre, så då lekte hon och Wilma tillsammans.

Efter en lång stund var det dags att äta något kände jag, så vi gick hemåt. Till en början var Wilma lite sur eftersom hon ville fortsätta leka med sin nyfunna vän, men även W var trött och hungrig så surheten släppte ganska snabbt.

Tänk om vi människor i allmänhet kunde vara lite mer som lilla Wilma. Vad mycket bättre och mindre ondskefull världen vore då.

-m-

Jag är orolig och bekymrad..

Efter att ha låtit årets valresultat och SD:s intåg i riksdagen, sjunka in i ett drygt dygn har min hjärna börjat bearbeta vad det innebär för mig, min familj och samhället. Jag känner mig djupt bekymrad över vad det kan komma att innebära för landets framtid, och framförallt, vad som ligger mig närmast om hjärtat, mina barns framtid.

Jag har redan tidigare bekymrat mig över hur jag ska lyckas med uppgiften att ge mina barn en stabil värdegrund att stå på. Hur jag ska lyckas få dem att lära sig rätt och fel, människors lika värde, trygghet i sig själva och sina egna värderingar. Årets valresultat gör det hela, om möjligt, ännu svårare.

Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle där främlingsfientlighet och egoism normaliseras. Där nästan en halv miljon människor vill stänga dörren framför näsan på människor som drabbats av krig och politisk/religiös förföljelse. Där det är okej att prata illa om människor för att de har en annan hudfärg, ett annat språk, bär slöja och har en annan religion. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle som styrs av rädsla i stället för mod. Rädsla har aldrig skapat trygghet och kommer heller aldrig göra.

Jag vill att mina barn ska växa upp i en trygg miljö, där medmänsklighet, empati och människokärlek råder. Där det accepteras att människor inte är stöpta i samma form, där man välvilligt hjälper människor i nöd, och accepterar att människor av samma kön kan bli kära i varandra.

Jag är bekymrad över att närmare en halv miljon människor i det land där mina barn växer upp, ser ett hot mot vår trygghet, i att hjälpa människor från utomeuropeiska länder. Bekymrad över att en halv miljon människor, röstar på ett parti som strävar bakåt, bort från det vårt Sverige uppnått vad gäller jämställdhet, lika värde och förståelse och acceptans för människors olikheter. Arg över att människor som inte är födda i Sverige får skulden för ökad arbetslöshet, bristande vård och dekadens i våra skolor. När det i själva verket är vår bristande förmåga i samarbete, vår egen stora egoism, och vår egen rädsla som sparkar undan benen på alla invånare i landet.

Risken är stor att SD växer, och att de åsikter och den okunskap som bygger på rädsla och egoism klamrar sig fast i samhället som en cancerböld i en frisk kropp. Det ogräs som inte bekämpas, det gror, och jag vill INTE att mina barn ska behöva uppleva det. I grund och botten är jag för att människor ska få tycka och tänka vad de vill, men när så många människors tankar och tyckande grundar sig på okunskap, rädsla och fördomar, då är det inte längre okej. Det är dags att öppna ögonen på svenska folket så att vi förstår vad det är vi gör mot oss själva.

Den stora frågan, som alla borde ställa sig och försöka finna en lösning på, är hur ska vi bekämpa rädslan, så att framtidens generationer kan få växa upp i ett friskt land, där lika värde är en självklarhet och där människor accepteras och uppmuntras oavsett var de kommer ifrån. Där vi tillsammans hjälps åt att skapa den trygghet som vi alla egentligen vill ha, utan rädsla och hat.

-m-

skriver några haiku´s inspirerad av bror

åter i svampskog
doftar bekantskap men blir
aldrig som förut

tomhet i svart natt
tankarna kommer och går
du förblir borta

konstatera nu
acceptera senare
livet i kubik

-

barnjoller glädjer
värmer i kyla och sorg
tack älskade kids

Idag var vi på BVC. Agnes är nu mera 55 cm lång och väger drygt 3700 gram. Hon har bråttom att bli lång, inte lika bråttom att runda till sig. Hon är så söt min lilla sprakbralla ;).

Wilmis har feber. Jag vet inte varför, för hon är inte förkyld. Kanske har hon ont i halsen, det är svårt att veta. Tur att vi hann ha födelsedagskalaset i lördags i alla fall. Alla nya leksaker håller henne sysselsatt. Åtminstone nästan hela tiden, det är skönt. Hon är en så gullig storasyster. Åtminstone nästan jämt. Pussas och gosar med Agnes, och hon är stolt och glad och säger till Agnes att hon älskar henne. Ibland är hon inte så försiktig som önskvärt förstås. Förut idag gjorde hon rörelserna till "en liten båt", med Agnes armar när jag var ovaksam en sekund. Måste passa hela tiden, även om nyhetens behag lagt sig något. Kanske är det trist att vara inne hela dagarna. Det är tråkigt att vara sjuk :/ Nå ja, söta små barn har jag i alla fall. Älskade ungar!

-m-

vi ses igen, inte nu, men om ett tag..

Vi som är födda vid havet,
var vi bor gör detsamma.
Det blåser alltid en vind
omkring vårt hus.
Vi vaknar med salt på tungan.
Våra vägar bär över branta berg,
och vi kämpar alltid mot stormen.
Rensopat och bart
ligger vårt liv framför oss -
en öde berghäll,
ensam med solen och vågorna.
-Ebba Lindqvist-



I helgen tog vi ett sista farväl av min älskade pappa. Vi åkte till västkusten, Ödby Ö, där vi hade sommarstuga i tio år, och där pappa dragit de stora fiskarna, lagt krabbgarn, kokt hummer och förmodligen mått som bäst. På lördagen fick vi hjälp av kustbevakningen ut på havet utanför Ramsvik. Där sänkte vi pappas aska, precis som han önskat. Vädret kunde inte varit bättre. Strålande sol och nästan spegelblankt vatten. Det kändes som om det var en av de sista vackra sommardagarna i år. Katarina höll en kort minnesgudstjänst på däck. Vi sjöng två psalmer, "Innan natten kommer", och "härlig är jorden", och så började Katta läsa dikten ovan. Hon blev så ledsen att rösten försvann och Mari fick läsa. Sen sänkte vi sjöurnan i vattnet. "Farväl pappa", tänkte jag. Det kändes konstigt, men ändå vackert och rätt att se urnan försvinna ner i djupet. Jag tror han hade blivit nöjd om han varit med.
På vägen in mot land glittrade vattnet, måsarna skriade och våra händer blev fulla med salt som fyllde luften. "Det var den sommaren det", tänkte jag när jag stod med vinden i ansiktet.

Om jag vid senare tillfälle, om några år eller så, kommer se tillbaka på sommaren 2010 kommer det vara så här; "I början av sommaren 2010 avled min pappa, och jag fattade ingenting. Sommaren 2010 var de sex veckorna efter pappas död de varmaste på flera år, och de försvann förbi så fort, utan att jag fattade någonting. I mitten av sommaren 2010 var jag på begravningsgudstjänst, pappa låg i en kista och jag fattade absolut ingenting. Sommaren 2010 föddes min andra dotter 12 dagar för sent, men med sån fart att jag knappt hann förstå vad som hände. Dessutom hade hon karaktärsdrag så ofattbart lika sin morfars. Sista sommardagen som räknas 2010, sänkte vi min pappas aska i havet, och utan att jag egentligen fattade någonting så var det, det första som för mig, kändes rätt rörande hans död. Sammanfattningsvis var sommaren 2010 den sommar som flög förbi, enbart präglad av död och liv, utan att jag egentligen fattade någonting."

Farväl igen min älskade pappa, jag saknar dig så förtvivlat, och det är så tungt att försöka acceptera att du är borta, men jag antar, att tiden är kommen när jag måste inse att du inte kommer tillbaks.

-m-

lillasyster

Jockes syster har bättre kom ihåg än jag... hon minns att ta med kameran, OCH att faktiskt använda den. Så här kommer en söt bild som jag lånat från hennes blogg.. jagplusen.blogspot.com.. på vår nya prinsessa :)



/m

En liten flicka

Nu har vi fått ännu en liten prinsessa. Agnes Carolina. Har fått önskemål om en sk "förlossningsberättelse", och det är alltid lika svårt att skriva. Extra svårt den här gången eftersom, enligt min uppfattning, det hela gick så otroligt fort. Men ett försök ska jag väl göra.

Onsdagen den 18/8 fick jag för mig att jag möjligen läckte fostervatten. Jag ringde därför till förlossningen i Nyköping för att fråga hur man vet att det är just vatten och inget annat. De vägrade svara, inte vet jag om det beror på att man omöjligtvis kan veta, eller för att de ville gardera sig själva som Jocke tror.. men de propsade på att vi skulle åka in för en kontroll. Halvtio på kvällen.. Jag var måttligt sugen och försökte skjuta upp det till morgondagen, men det gick inte alls för sig. Så vi plockade upp nysomnade Wilma ur sängen, körde henne till farmor och farfar och åkte vidare till Nyköpings förlossning.
Det var inget fostervatten. Däremot konstaterade läkaren som tjänstgjorde att jag var öppen 2 cm, och att det var 2 cm kvar av livmodertappen. Precis som det varit en vecka tidigare med andra ord. Ingen som helst förändring. Samtidigt passade hon på att göra en sk "hinnsveptning", vilket innebär att man skiljer livmodertappen från hinnorna som håller inne foster och vatten. Ibland hjälper det till att starta förlossningen. Väl klart så åkte vi hem igen. Jag kände överhuvudtaget ingen skillnad. Var bara väldigt besviken över att förlossningen verkade långt borta och igångsättningen, högst olockande, kom närmare och närmare. När vi kom hem var klockan närmare 01.00 eftersom besöket dragit ut på tiden. Barnmorskor och läkare var väldigt upptagna av förlossningar när vi var där. Jag kunde inte sova, utan gick och la mig runt halv tre.

En stund efter att jag somnat vaknade jag igen av en fruktansvärd.. eller nåja, en ny sorts smärta i magen, som kändes bekant. Hade googlat "hinnsvepning" innan jag somnade och läst att vissa får väldiga sammandragningar straxt efteråt, så jag tog inte det hela på något större allvar. Däremot tog jag två alvedon och somnade om. Vaknade åter igen runt halvsex och kände fortfarande smärtan i magen, möjligen något intensivare än innan. "Kanske, kanske är det på gång" tänkte jag hoppfullt. Värktabletterna var slut, och somna om var inte att tänka på, så jag gick upp, drack kaffe och satte mig vid datorn. Runt tio började jag inse att det nog faktiskt var på riktigt. Surfade in på "varktimer.se" och började klocka värkarna som kom med ungefär 20 minuters mellanrum. Precis lagom långt för att jag skulle tro att det avtagit när nästa kom alltså.

Halvtolv väckte jag Jocke, då hade jag redan förvarnat svärmor om att vi förmodligen inte skulle hämta Wilma under det kommande dygnet. Tvingade Jocke att hitta plats för Meja på hundpensionat eller dagis. Han lyckades med det och åkte iväg. Efter en timme eller så ringde han och sa att han var och fikade hos svärmor. "GUBBE!" tänkte jag och sa att det var bäst han kom hem efter en kopp kaffe. Sa åt honom att handla kattsand och cocacola på hemvägen. Det gjorde han. Brorsan, som jag skickat sms till, ringde upp och sa att vi var knasiga som stannade hemma i Katrineholm i väntan på tätare värkar eftersom det kan gå fort. Han tyckte vi skulle åka till Nyköping och fika i stället, och vänta där. Bra idé tänkte jag, men bävade för att vi skulle få åka hem igen i oförättat ärende. Hade ju min förra förlossning i minnet.. cirkus 30 timmars värkar innan Wilma behagade titta ut.

Klockade värkar och ringde förlossningen. Runt två var det ungefär tio minuter i mellan. Vi åkte och lämnade Wilmas goshund. Förlossningen hade sagt att vi kunde åka när det var ungefär sju minuter mellan värkarna, så vi åkte mot Nyköping runt halvtre.

-Ska vi köpa korv i Stigtomta, frågade Jocke när vi var närmare halvvägs och jag hade muttrat om att jag var hungrig. -Ja det tycker jag, svarade jag. När vi var nästan framme i Stigtomta sa jag -SKIT I KORVEN, ÅK RAKA VÄGEN!

15.30 satte de CTG-kurva (för att kolla att barnet mådde bra och hur värkarna var). Tre minuter i mellan! Det började göra outhärdligt ont och jag sa -Nu minns jag varför jag bara ville skaffa ett barn! (hälften på skoj, hälften på allvar). Jag blev erbjuden lustgas för att smärtlindra och blev instruerad hur jag skulle andas, eftersom det inte gått så bra förra gången. Den här gången funkade det bättre. Straxt innan 16.00 var jag öppen 4 cm och hade täta värkar. Men det var ju 6 cm kvar.

Trots lustgasen gjorde det gruvligt ont och jag hann knappt ta bort den innan nästa värk kom, så jag bad om att få EDA, ryggbedövning. Förbereddes för det med kanyl i handen och allt. Runt fem var jag öppen 5-6 cm och läkaren skulle straxt komma och lägga ryggbedövningen. Då började jag grymta i lustgasmasken "det trycker på!".. eller grymta och grymta.. skrika snarare. Och ta bort masken ville jag VERKLIGEN inte.. för fy f a n vad ont det gjorde! - ja ja det e låååångt kvar, sa undersköterskan. Nästa värk skrek jag "Det trycker verkligen påååå!" och jag kunde verkligen inte hålla imot.. det var som att kroppen drog ihop sig och krystade okontrollerat. Då kom barnmorskan. -oj då Malin, vi hinner inte lägga någon ryggbedövning, för nu blir det bebis. Förstår du vad jag säger? frågade hon, hög på lustgas som jag var. -jaja, svarade jag helt groggy med fylleröst, det kommer en bebis. Tre krystvärkar senare, varav en återhållen för att jag skulle få nog med syre, så var hon ute, Agnes. 17.43, torsdagen den 19/8-2010. 3350 gram tung och 50cm lång, med perfekt skallform. Själv låg jag tydligen bara och log sa Jocke när han ringde min mamma.

Moderkakan kom ut prick 18.00 och var intakt. Däremot drog inte livmodern ihop sig som den skulle och jag blödde sammanlagt nästan en liter. Barnmorskan kom och tryckte mig på magen vid åtskilliga tillfällen och det gjorde ONT som bara den. Mer lustgas till Malin. ;) De fick hjälpa mig att tömma urinblåsan och sen kom livmodern igång som den skulle. Darrade som i frossa, men förmodligen var det adrenalin och muskelspänningar för jag har inte varit så varm på evigheter. Hela kroppen skakade i säkert en timme, och jag var så matt i varenda muskel att jag inte ens kunde flytta upp mig själv i sängen när jag höll på att hasa ner. (ryggstödet var upprätt som på en stol och jag halkade iväg lite). Tre stygn blev det sytt, och jag kunde inte resa mig förrän efter vi fikat runt 21.30. Men då fick jag duscha läääänge, och först då började jag frysa.

Agnes ja, föddes med navelsträngen två varv runt halsen. Det var en extremt lång och smal navelsträng, och i stället för tre blodådror i sig, hade navelsträngen bara två. Jag frågade om risker med det, men det fanns visst inga påvisade och Agnes mår bra.

Så.. det var det hela. Jag är väldigt glad över att jag inte hann få EDA och att lilla prinsessan kom ut som en raket när hon väl bestämt sig för att komma ut. 12 dagar över beräknat datum var väntan nog.



/Lyckliga tvåbarnsmamman Malin

Söndag 15/8

Idag fyller Wilmas kusin Eleonor ett år. Vad snabbt tiden går. Grattis lilla skrutta!

I övrigt då.. tja.. jag har målat klart en tavelbeställning i veckan.. jag tror att den blev uppskattad :-)



Trodde inte jag skulle hinna måla klart nästan, eftersom bebisen i magen ville ut.. trodde jag alltså. Det ville den uppenbarligen inte, för jag har fortfarande en liten skrutt som sparkar mig i magen inifrån. Idag är det BF + 8 dagar och väntan och frustrationen börjar bli mig övermäktig. Många förvärkar och jag tror att det är dags varje dag.. men det är det inte. Så här tjock var jag igår:



I torsdags blev det trots allt en tur till BB för att jag mått väldigt konstigt och illamående i några dagar. De ville kolla att det inte var havandeskapsförgifning, för att vara på den säkra sidan. Vi kom dit och de satte ctg-kurva för att mäta bebisens hjärtljud och livmoderns aktivitet. De tog urinprov och mitt blodtryck. Allt var bra, ingen havandeskapsförgifning här inte. Däremot trodde de att förlossningen närmade sig med stormsteg och vägrade släppa hem oss. Så vi blev kvar över natten.. Nattpersonalen sa att om inget hänt under natten skulle de sätta igång förlossningen. Inget hände.. men dagpersonalen var av annan mening, så vi fick så vackert sätta oss i bilen och åka hem igen och vänta. Så här sitter jag nu.. och väntar.

På morgonen på BB vaknade jag runt 06.00 och kunde inte somna om. Sen fick jag flashbacks av senast jag var på sjukhus nattetid. Förvisso var jag denna morgon i Nyköping, och den där natten i Eskilstuna.. men färgerna i rummen, och på filtarna är väldigt lika, för att inte säga precis de samma.. så jag gick upp och ut ur rummet, åkte ner till utgången, gick ut i friska luften och började gråta som en tok. Skickade misserabla sms till min syster och kände mig allmänt olustig. Efter en stund släppte "kvävnings-känslan" och jag tog hissen upp igen. Sen blev det frukost, ny CTG-kurva och hemfärd.

Vi får väl se när den lille i magen behagar titta ut.. idag blir det nog inte, men med lite tur sätter värkarna igång på allvar framåt kvällen. I sådana fall kommer den väl efter midnatt och får en egen födelsedag! TOPPEN! ;)

Igår fyllde mitt kusinbarn ett år, lille Noah.. så lite bra är det att vår lilla/lille inte kom igår eller idag. En egen födelsedag vill man ju att den ska ha.

-kram världen-

Idag..

..är jag inte riktigt vaken, och illamående. Det är begravningsdag.
Sitter med en kopp kaffe i handen och har inbillade filmscekvenser i huvudet. Något liknande;
---
scenario:
Jag är ledsen. Då kommer en släkting fram till mig och säger något klyschigt som "det finns en mening med allt som händer". Jag ser sorgset och desperat på släktingen "Då vill ja ha en konkret mening!"

På filmduken dyker det upp en sån där hypnotisk cirkulerande spiral i svart och vitt, och vips har sceneriet bytts.

En högst levande pappa Hasse är ute och kör bil med sina barnbarn. Då dyker det upp en lastbil som kör mot färdriktningen, en krock med döden som utgång för alla i personbilen är oundviklig.

Svartvit hypnotisk cirkel igen, tillbaka till mig och den klyschiga släktingen, och plötsligt förstår jag varför jag ska på begravning idag.

Slut på filmscenario.

----

Jag vet, mitt huvud är inte riktigt som det borde just nu.
Har konstiga konversationer i huvudet också.. med påhittade människor. Typ:
människa 1:
-Du verkar ta det med fattning
Jag:
- Jag tar det inte med fattning, jag har bara inte fattat något, det är en jävla skillnad..

---
Lite mer kaffe, sen en dusch så kan jag ju i alla fall hoppas på att jag är mer riktig när jag torkar vattnet ur öronen.

-m-

idag..

..fick jag frågan; "Stod du din pappa nära?". -Jag vet inte, svarade jag. Kanske på senare år att vi kommit närmre varandra.

Hur står man någon nära, som man inte vet så mycket om?

Han ställde alltid upp. Vi höll varandra om ryggen vid tillfällen när vi kanske inte borde hållit ihop, och varit hemliga inför alla andra. Vi hade skogen ihop, svampen. Flera gånger i veckan sågs vi. Men om vi stod varandra nära, det vet jag inte om jag skulle säga. Han var min pappa. Han fanns där när jag behövde honom. Han tröstade i den mån han kunde, om jag var ledsen. Han ville mig väl. Jag var så klart hans älskade barn, och han var min pappa. Kärleken till en förälder finns där från att man föds, precis som kärleken till ens barn är en självklarhet, just för att det är ens barn. Jag blev väldigt orolig och rädd att mista honom när jag fick veta att han var sjuk. Men han var förälder och jag var dotter. Vi var inte direkt vänner. Vi pratade inte med varandra om livet, tankar och idéer. Vi bara var. Bredvid varandra.

Vad är det att stå någon nära?
Jag visste för lite, ville alltid veta mer, men frågade aldrig.
Så, stod jag min pappa nära? Vad svarar man på det?

Tillräckligt nära för att ha ett hål i mitt bröst. En smärta som stockar sig och ger mig andningsbrist när tårarna kommer. Tillräckligt nära för att sakna och längta och önska att livet vore ett annat just nu. Men stod vi varandra nära, i den bemärkelse frågeställaren menade? Det vet jag inte.

-m-

tycker den här är bra..

"Vi står här med gråt och med saknad.
Spill inga tårar, sa Du, när jag dör,
Det är inget att gråta för.
I minnet lever jag ju kvar!
Ingen kan dö som levat har.
Tänk er som om jag tog en promenad!
Vi ses igen, inte nu, men om ett tag."

Den finns i Fonus häfte om dikter till dödsannonser.

Begravningen nalkas. Den är på fredag halv två. Jag tycker det känns jobbigt. Jobbigt att behöva sitta i kyrkan och se kistan och veta att min pappa ligger där i. Jag vill inte säga hej då. Jag vill säga "vi ses sen".

Jag vill inte, vill inte, vill inte!

Ibland får man inte välja. Jag kan välja att inte säga hej då.. men jag kan inte välja att vi ska ses sen. För det vet jag inget om.

Jag längtar till september och svampen. Då har lillknådden kommit. Det är bara 19 dagar kvar. Så jag hoppas att jag läker fort. Att allt går bra. Att inga komplikationer uppstår, och att jag snabbt anpassar mig till det nya livet. Längtar ändå ut i skogen. Doften, tystnaden, som ändå inte är riktigt tyst.

-m-

Döden..

..döden väcker så mycket annat till liv.
Är det som triggar funderingar om vad som kommer sen.. tar allt slut, eller finns det något mer som vi inte kan se?
En vilja att veta mer om alla nära och kära, en önskan att minnas så mycket som möjligt. Att få veta så mycket som möjligt. Älska så mycket som möjligt och ta vara på så mycket som möjligt. Väcker så mycket tvivel, på vad världen egentligen är. Tvivel på Gud, som jag trodde fanns, men som kanske inte är där. Vad ska jag tro på nu? Varför var det så självklart förut?

Jag letar efter sanningen, på ställen där den säkert inte finns. Klamrar mig fast, vill lära känna. Hur kan man lära känna någon som inte är här längre? Hur kan man få veta någons inre, känna någons inre, som inte själv kan berätta?

Här om dagen sa Wilma någonting "om när morfar kommer.." - Men morfar kommer ju inte mer, svarade jag. "Men du får åka till månen om du vill", lovade Wilma. Som tror att morfar är på månen, eftersom jag sagt att han är i himlen nu. Hon är så söt min dotter. Så förståndig, god och snäll. Kommer hon någonsin lära känna sin mamma? Kommer jag någonsin känna min dotter helt och fullt?

Den enda man känner är sig själv, och ändå är det så lätt att förneka vad man känner och tänker. Vad finns kvar då?

Vi var på tacksägelse gudstjänst idag. Jag, Mari, mamma och David. David hade myror i kroppen och Mari och han stannade inte hela gudstjänsten. Men vi var kvar allihop tillräckligt länge för att höra prästen berätta om vilka som avlidit i församlingen den senaste månaden. Det var fler än pappa. För varje namn tändes ett ljus. Och Mari grät, och mamma grät, och mina ögon tårades och det gjorde ont. Ont så ont så ont. Hur kan någon som funnits jämt bara försvinna? Inte finnas mer?

Och jag letar svaren, men hittar dem inte.

-m-

..

och tårarna rinner.. tänkte nog för första gången nyss "jag saknar min pappa". Det gör ont.. och tårarna rinner för första gången på flera dagar.

Häromdagen var vi vid Hjälmaregården.. jag och Wilma åkte med mamma, i mammas bil. Vid ett tillfälle satt jag och Wilma och väntade på mamma som gjorde ett ärende.
- Jag är ledsen, sa Wilma.
- Va, det är du väl inte, svarade jag, för hon lät ganska glad.
- Jo, jag är ledsen att morfar inte är i bilen, svarade Wilma. Är inte du det?
- Jo, jag är också ledsen att morfar inte är i bilen, svarade jag.

Underbara lilla dotter.

-m-

Idag..

Idag var dödsannonsen i tidningen. Jag köpte tidningen, och jag läste den hos mamma. Snabbt snabbt. Sen vek jag ihop den utan att titta i resten. Jag vill inte se. Inte än.

Fick bilder till en tavelbeställning idag. Skrev ut dem på mammas skrivare. I skrivaren låg två bilder sedan tidigare, utskrivna av mamma. Det var pappa på balkongen, och pappa på en bänk tillsammans med David. En kort stund tittade jag, sedan kom tårarna som jag blinkade bort. La tillbaka bilderna upp och ner och koncentrerade mig på vad jag skulle göra.

Jag är som strutsen. Feg. Gömmer huvudet i sanden och orkar inte se, inte titta. Vill inte nu, inte än, att det ska vara på riktigt.

Ditt namn i tidningen, och närmast sörjande. Du levande på bild. Jag vill inte!

Senare kanske, i morgon kanske. Om en vecka kanske. Inte nu!

-m-

Jag försöker minnas..

..allt allt. Det är inte så lätt. Men jag minns, att när jag var liten och spelade fotboll i tjejlaget, att alla grät för ingenting. Du var med på matcherna, och en gång fick jag en stenhård boll i ansiktet. Jag började inte gråta, jag blev förbannad och sprang mer än tidigare.

Du stod på sidan av planen och en annan pappa sa "vilken tuffing!". Du svarade stolt "det är min dotter det".
Det sa du ofta.. att jag var en tuffing, och stark. Ibland sa du "du är allt bra dum du", när vi inte var överens. Men oftare sa du "du är allt bra snäll du Malin".

Jag har dina fötter, och dina händer. Vi är mer lika än jag tyckt om, både till utseende och sätt. Ändå vet jag så lite. Du pratade så lite. Om maten var god sa du "det gick ju att äta det här", och jag visste att det var ett bra betyg. När jag fick VG på ett prov på blev mamma arg, du viskade i smyg "bry dig inte om vad mamma tycker, jag tycker det är bra". En gång när jag skolkade på högstadiet fnissade mamma lite och sa att hon skolkat nån gång när hon var ung också. Du däremot blev fly förbannad över att jag struntat i skolan.

Jag minns när jag var en liten knatte och du kom hem efter att ha fiskat kräftor och öste upp de krälande svarta djuren i vasken. Och jag fick vara med och se när du kokade dem och de ändrade färg. Jag minns när det stod hinkar med hjortron och lingon i gillestugehallen, för att du varit ute och plockat med nån vän.

Du pratade inte känslor så ofta. Men jag minns när jag var tretton år, och min katt som jag älskade över allt annat dog. Mamma frågade om jag ville ha vattenmelon, och du låg hemma och var så sjuk att du hostade blod. Du sa att du också fick tårar i ögonen när du tänkte på katten.

De senaste åren har vi plockat svamp. Jag har följt med dig, första gången av en slump. Sen var jag fast. Jag har längtat till hösten, till svampen, till våra turer. Vi delade det du och jag. Och jag är glad att vi gick en målarkurs i våras, tillsammans. Det var också vårt. Form och färg är bara ännu än sak jag har från dig.

Du finns kvar i mig, i oss alla, som saknar dig. Det finns så mycket att sakna. Du lämnar ett sånt hål i allas vår tillvaro. Saker man inte tänkte på, som att du ringde då och då, bara för att höra hur det var. Det ekar tomt nu. Att gå över till dig och ta en kaffe när jag lämnat Wilma på dagis.. även om text-tv:n stod på och vi inte sa så jätte mycket.. det kommer jag sakna.
Vem ska nu laga den godaste maten? och vem ska jag ringa när jag behöver veta hur man lagar en rätt? Vem ska jag fråga saker som jag inte riktigt vet, hur man skruvar fast ett eluttag i väggen?

Nu vaknade Wilma, och det är frukostdags. Kanske är lika bra, att tankarna får ta en paus. Dom är så många, och så svåra att få tag i just nu ändå.

jag vet inte..

..men det kanske börjar sjunka in nu. Tårarna har kommit fler gånger i kväll, än igår. Det går inte att riktigt skjuta bort lika länge längre.. inte lika bra. Men jag vill inte ta till mig. Jag vill inte känna efter, för jag vill inte att det ska vara sant.

Jag hade ju börjat fundera, på om han skulle må tillräckligt bra i höst för att plocka svamp i september. När väl lillknytet kommit och jag har läkt lite. Önskade ju så innerligt att han skulle må tillräckligt bra för att de skulle kunna åka med till Öland nu på fredag.

Jag var inte ens särskilt orolig i söndags... tänkte, han blir väl kvar några dagar, så kommer han hem sen. Men.. han kom inte hem.

Vägen till Eskilstuna har aldrig känts så kort tidsmässigt, men ändå så ofantligt lång. Plötsligt var vi vid första rondellen, men jag tänkte ändå, är vi inte framme snart?

Jag förstod ju då.. innan vi ens visste säkert. För en läkare skulle komma och prata med oss direkt. Vi fick gå till ett anhörig-rum. Även om jag, som ett sista halmstrå, klamrade mig fast i någon form av hopp om att han låg på operationsbordet och att det var kritiskt men inte för sent.. så visste jag nog innerst inne..

Så fort läkaren öppnade munnen.. med den där "medkännande" rösten ni vet.. Jag sa inte så mycket först.. satt mest tyst och mamma pratade. Och tårarna rann.. jag förstod, men jag tog ändå inte helt till mig.

Sen skulle vi se honom, i rummet. Jag ville egentligen inte gå in. Jag ville inte se.. ville inte veta. Vill fortfarande inte veta.. men jag måste ju. Man måste ju. Det finns inget annat. Och det gör så ont.. och tårarna rinner och snoret rinner, och jag vill blunda och skjuta bort allt igen.

...

älskade pappa
make och vän
vi sitter och väntar
du ringer väl sen?

älskade vän
make och far
kommer du aldrig
maten är klar

En plats ekar tom
och vi väntar på dig
jag saknar dig innerligt
och väntar på "hej"

du har ju varit på resa förut
då har du har alltid
kommit hem tillslut
Den här gången är kanske inte som förr?
du kommer väl aldrig tillbaks till vår dörr?

hur ska vi kunna skratta igen?
älskade pappa
make och vän
När smärtan är så oändligt stor
fast att jag sett dig
jag hoppas och tror

Älskade pappa
make och vän
jag viskar farväl
fast
jag hoppas än

jag vill tro...

Jag vill tro
att man kommer till en grind
med en vacker sommarträdgård
på andra sidan

Att man möts av en vän
i vitt
som man har saknat länge

Jag vill tro
att man omringas av kärlek
och träffar alla
man älskat
som dött

Att all smärta är borta
att bara det vackra finns kvar
Att allt är lätt
och fyllt av kärlek

Där vi möts igen nån dag

-m-

Söndag

Idag var sista dagen som gräsänkor. Jocke kom hem runt tre. Det var skönt. Vi blev glada alla tre tjejerna, jag, Wilma och Meja. Wilma blev så hysteriskt glad att hon inte ville sova ens klockan 21.00. Och skrek desperat att hon ville vara med pappa, och undrade med sprutande tårar vad pappa gjorde, och varför han helt plötsligt skulle duscha och hon var tvungen att sova. "JAG VILL VARA MED PAAAAPPPAAAAAAAA" *tårsprut stårsprut*

Åter igen en sån där gång när jag känner mig som en stygg och elak mamma som säger att hon måste sova. Men hon var faktiskt tvungen, för det är dagis i morgon.

Hon var som ett litet plåster på sin pappa och skulle sitta bredvid honom i soffan och se på tv. Sen gick han iofs och sov i två timmar (man sover visst inte så mycket på lan), men så fort han vaknade skulle hon vara där han var igen. Snäll och rar var hon ändå som lät honom sova utan att gå in och väcka honom.

Halv sju sa jag att hon fick gå och säga åt pappa att vakna. "Får jag det nu? NU??" tjoade hon glatt och rusade in i sovrummet.

Ja ja, hon somnade i alla fall runt halvtio, tur var väl det. Sex timmars förskola i morgon som sagt.

En liten present fick hon av pappan också.



Det svarta hon har på benen är permanent märkpenna som hon lyckades hitta igår kväll när jag var på toa. Då blev vi lite osams en stund. Men i övrigt har vi haft det lugnt och fridfullt och myst och haft det bra hela helgen.

-m-

Fredag

Idag blev vi gräsänkor jag och fisen. Gubben åkte iväg på data-lan i Göteborg och kommer hem på söndag kväll någon gång. Wilma tyckte att det var väldigt tråkigt att pappa skulle åka bort.

- Jag vill också följa med då, sa hon lite gnälligt.
- Du är för liten, svarade jag. Man måste vara 20 år.
- Nu ÄR jag tjuglo år, förklarade Wilma.
- Nej, du är ju bara två, protesterade jag.
- Och pappa är trettiett! svarade hon ilsket och stegade iväg till TV-rummet.

Så sant, pappa är inte heller tjugo, där fick jag.

Hur som helst åkte han runt halvtolv. Jag och gumman gick iväg till mina päron. Tillsammans med dem gick vi en tur på stan. Det är ju marknad idag. Wilma fick massa smaskigt att tugga på, eftersom hon var femte meter sa "jag är sugen på nåt", och det fanns smakprover lite överallt. Tunnbröd, ost och korv. Och så godis förstås.
Sen blev det en tur i karusellen "tekopparna", men jag bad "föraren" att inte snurra på vår kopp extra som han gjorde i onsdags. Då blev Wilma yr, och jag med, och Wilma tyckte inte att det var så roligt. Idag när karusellen åkt klart blev hon besviken och ville åka mer.

Tillbaka hos mamma och pappa lekte Wilma och mormor i källaren till Wilmis stora förtjusning. Eller ja.. Wilma lekte och mormor spelade spel på sin nya mobil, men Wilma var nöjd och glad. Lagade mat, cyklade trehjuling till farmor och tog en tripp till Norrköping. Man kan göra mycket i mormors källare ;)

När vi väl kom hem igen var klockan åtta (jag var givetvis hemma en timme mitt på och rastade Meja också), och vi såg på talang. Eller.. vi såg fyra uppträdanden på programmet sen sov Wilma som en stock så jag bar henne till sängen.

I morgon är det 3 timmar och 15 minuters jobb. Lagom för mig och min enorma mage. Wilmis ska leka med mormor.
Sen skulle vi få äta smaskig gryta som morfar lagat.

En bra första dag som gräsänkor.

-kram världen-

idag..

Är det lördag. Jag ska jobba 09.00-15.00. Sen hämtar gubben och lilla prinsessan mig efter jobbet och det bär av mot cirkustältet. Vi ska gå på cirkus idag har gubben bestämt. Jag är egentligen inget fan av cirkusar. När jag var liten var jag på cirkus med fritids eller dagis, och det var supervarmt i tältet och luktade äckligt. Minns ingenting som helst av föreställningen dock.

Hur som helst, Wilma är uppe i varv och har på de fyrtiofem minuter hon varit vaken, frågat tre gånger om det är dags att gå till cirkusen än. Kan bli roligt bara för det :)

I övrigt så är jag i sjätte månaden nu..eller sjunde graviditetsmånaden om man ska vara petig. Sjätte kalendermånaden. Det börjar kännas ganska ordentligt i fötterna efter några timmar på jobbet. Har lite ont i ryggen också, men bara på en fläck som tur är. Tror det är någon nerv eller något som hamnat lite i kläm. Illamåendet kommer och går lite som det vill.. ibland på kvällarna och ibland på mornarna, men det brukar gå över ganska snabbt.. särskilt om jag störtdyker i porslinstronen.

I torsdags fick pappa en pump eller något sådant inopererad så på tisdag får han sin första cellgiftsbehandling. Eller sina första två kan man säga.. några timmar på sjukan, och sen ska han ha något insprut i 24 timmar. Sen ska det väl gå till så varannan vecka helst vid 12 tillfällen. Tydligen klarar de flesta bara av runt åtta gånger innan kroppen tar allt förmycket stryk, och människan inte orkar mer av den sortens behandling. Hur lungorna ser ut vet vi ännu inte. Är bara någon fläck drabbad så blir det operation, är hela lungorna drabbade är det bara och vänta och skjuta upp det oundvikliga. Vi får veta till veckan.. eller veckan efter det kanske.

Nu kom Wilma inspringande pratandes om dumma och snälla gubbar.. så sa hon givetvis "ska vi gå på cirkus nu".

Dags att hoppa in i duschen och springa till jobbet.

-m-

p.s. Cirkusämnet byttes snabbt mot snopp-ämnet. "har jag en snopp?" - nej Wilma du har ingen snopp. "när jag är kille har jag en snopp. En STOOOOOR!" - men du är ingen kille Wilma. "Pappa är en kille, han har en STOOOOOR". Ha ha.. hon är söt. Snopp-fia. D.s.

Kan inte prata om det...

..utan att vara nära explosion. Jag blir så förbannad bara jag tänker på det.

Jag trodde i min enfald att sjukvården i Sverige var bra, när man väl behövde den. Nu tvivlar jag verkligen. Vem vet, det kanske bara är mälarsjukhuset som är totalt förtappat.. vi får hoppas på det.

Pappa röntgades i februari, skulle få besked två veckor senare. Beskedet dröjde över 3,5 vecka, och då fick han veta något endast pga egna påtryckningar. Plötsligt verkade det som om något skulle hända. Som om läkarna fått eld i baken. Bråttom bråttom var det.. Han träffade en läkare på en fredag, och redan onsdagen efter fick han åka till Eskilstuna sjukhus för vidare provtagning.. trodde vi. Det var bara en konsultation som ingen egentligen blev klokare av, förutom att det bekräftades att det var cancer.. mer hände inte.

Måndagen efter var det en läkarkongress där beslut skulle fattas om vidare behandling. Det här var innan påsk. Har det hänt något sedan dess, har någon behandling påbörjats? Har vi/pappa fått besked om NÄR behandling ska påbörjas? nej!

Det enda han vet är att han har tumörer på fem ställen i kroppen, samt metastaser (det som sprider cancern vidare i kroppen från huvudtumörer). På måndag, dvs 19 april, ska han på ny läkarkonsultation i Eskilstuna. För innan det fanns tydligen ingen tid. Märk väl.. röntgen i mitten av februari, nu är vi snart i slutet av april och INTE ETT SKIT har egentligen hänt. Inget har gjorts för att förhindra fortsatt spridning. Inga klara besked har givits varken till min pappa eller hans anhöriga. Vad händer i en redan svårt cancerdrabbad kropp på två månader?!?

Mamma har mailat ansvarig läkare för över en vecka sedan. Tror ni hon har fått svar? NEJ!

På tisdag ska han till sjukhuset här i stan och röntga lungorna.. eftersom enbart hälften kom med på förra röntgenbilderna, då det var magen som var intressant. Det konstaterades då (åter igen i februari) att lungorna var drabbade.. men inte förrän nästa vecka (TVÅ MÅNADER SENARE!!) ska de ta reda på HUR drabbade de är.

Nej men för all del, jag har fullt förtroende för svenska sjukvården och läkarkåren.. MY ASS!

Jag blir så sjukt förbannad att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv.. arg, ilsken, explosiv.

-m-

...

Jag vill sätta ord på det
men jag vet inte vilka ord jag söker

Jag vill reda ut och pussla ihop
men jag vet inte vilken bit
som passar var
Det är en röra

Jag vaknar tidigt
och är stressad
men jag har inte bråttom någonstans

Och jag är lycklig ena stunden
och glad
men inte andra

Det är ett kaos.

Hur som helst, bebin sparkas, dottern sover, maken somnar också snart.
Själv ska jag också sova. Det är snart midnatt.

Det är bara så.. tomt, fullt, eko där inne, eller som om allting trängs om vart annat och jag vet inte vad som är upp och ner. Är det vad som kallas livet?

Läser forum om människor som är gravida, och människor med anhöriga som har cancer. Vissa gravida har anhöriga som är sjuka. Det känns så fel, med all lycka och all olycka, på en och samma gång. Och i mig med. Lycka, olycka, lycka, olycka.. rädsla, glädje.. kaos.

Och så resten av livet på allt det där..
----------------------

Som till exempel, längtar till sommaren, men kommer på mig själv med att jag kanske inte alls vill att dagarna ska gå. Längtar till augusti, och funderar i nästa stund på hur pappa kommer att må då. Vill att veckorna ska gå jättesnabbt, men vill samtidigt hålla kvar i dagarna som är.. när allt ser bra ut, när inget märks. Och så sparkar det lilla livet i min mage och jag kan nästan känna den lille i min famn.. men tänk om det finns något stort och hemskt och sorgligt då samtidigt? Vill inte tänka framåt, men längtar dit. Längtar mig inte framåt alls, men är redan där i tanken.

Ont och gott.. någon är gammal och sjuk, ett nytt liv i min mage.. vill bara vara lycklig.. är orolig, rädd.

-m-

Måste man orka?

Ja, det är cancer..
det finns metastaser i levern..

Jag har en extrem spänningshuvudvärk, och den släpper inte. Jag har tagit alvedon. Jag har tagit ipren, fast man helst ska undvika det som gravid. Den släpper inte. Jag är trött. Jag är orolig. Jag har ont i huvudet.

Kan inte någon komma och ta över en stund?
Wilma är jättefin och söt, men när hon blir vild och galen orkar jag inte. Tålamodet tar slut. Jag blir trött och arg fast jag inte vill.

Jag har sammandragningar och ont i magen.

Mest i huvudet.

Måste man orka? Kan ingen läkare bara sjukskriva mig och förordna en helg i en stuga på landet. God mat, avslappningsövningar och en superkur mot cancer?

-m-

Onsdag..

Idag åks det till Eskilstuna.. för provtagning. Inte jag förstås, men pappa.. mamma ska med. För egen del dröjer det nog minst 19 veckor innan jag åker för egen del till den stan.. eller Nyköping. Då av roligare anledning.. hoppas jag.

Själv ska jag titta in till föräldrarna innan jag börjar jobba. Ska lämna Wilma på dagis om en halvtimme, sen föräldrarna, och efter det godisplock. Byta ut lite mot påsk-sortiment.

Sen hämta på dagis, hem, städa lite, baka kanske, laga mat.. vänta på att telefonen ska ringa. Mamma skulle ringa.. gissar att det inte blir några provsvar idag, men bollen sätts i alla fall i rullning.

Pappa är rädd. Det är klart det. Han började prata om att vi skulle ta kort på honom idag på morgonen. Så att det finns foton, utifall att.. Utifall att vad? Han rymmer och vi behöver efterlysa honom på TV? göra flygblad? - Vill du ha före och efter bilder? frågade jag.. vad gäller provtagningen? Han muttrade till svar.

Jag vill inte tänka längre nu.. oavsett vad proverna visar, kan han väl inte bara falla död ner knall och fall? Vi hinner ta bilder..

Näe, nu ombytesdags, lite mer kaffe, och knalla iväg till dagis.

-m-

tisdag

Jag ringer upp och frågar hur man gör fisk med äggsås. Jag är inte dummare än att jag förstår att det står i vilken standardkokbok som helst, men det känns bra att ringa och fråga om en maträtt. Det är inte första gången.. det känns vanligt.

Mamma och pappa funderar på att åka till Örebro över dagen. Igår var dom i Nyköping. Som om dom stressar för att hinna med.. eller för att slippa vara hemma och tänka. Men man tänker väl lika mycket ute? Det känns konstigt med allt åkande, inte vanligt. Mamma är ledig från jobbet, det känns skrämmande på ett vis, förståeligt på ett annat.. och bra.

Jag diskar och tvättar, och snart ska dom stänga av vattnet fram till lunch. Någon vattenläcka. Jenny och Emilia kommer snart och ska dricka kaffe. Inte Emilia förstås, hon är bara fyra veckor, men Jenny. Medan Elias är på dagis.

Sen ska vi gå och handla jag och lillskruttan.. vi ska köpa ägg och persilja. Ute regnar det. Nästan vår.

-m-

näe..

..det gick inte idag. Jag ringde jobbet och sa att jag blir hemma. Kan inte stå där och ha huvudet någon annanstans och ränder i hela ansiktet. Det går inte.

Jag vet att vi inte säkert vet.. men att inte veta och gå runt och tro, och försöka att inte tänka, men inte kunna låta bli.. det blir för mycket. Kanske hade gått bättre utan alla hormoner, men i ärlighetens namn tror jag inte det. Jag är inte så stark.

Tur att jag har min lilla stjärna.. "Har du tårar?" frågade hon. - Ja lite, svarade jag, och försökte förklara att det inte är farligt, men att jag är orolig för morfar som är sjuk. Och att jag nog kommer vara ledsen från och till ganska länge, men att vi inte riktigt vet hur sjuk morfar är. "Jag är också sjuk", svarade hon och klappade sig på magen. "Jag är också ledsen då".. sa hon sen och klappade mig. "Jag kan klappa dig då, när det kommer tårar", sa hon och klappade lite till. Då är det svårt att inte le lite också mitt i all oro.

-m-

mhmm..

Det är så jobbigt att vakna.. jag sover gott. När jag vaknar ger verkligheten mig en örfil så fort jag klivit upp ur sängen.
Igår kväll var det svårt att inte gråta.. men jag vill inte gråta hejdlöst nu, innan vi vet vad som händer. Det känns så underligt.

Vår lillfamilj var och fikade hos mamma och pappa igår eftermiddag. Det var skönt. Som vanligt. Vi åt semmeltårta och chokladbollar och drack kaffe. Wilma fick coca-cola till hennes stora förstjusning. Hon sa att den var full av kol-cider. Hon menade kolsyra förstås, men hon drack visst cider i lördags hos Annelie och Marko, och fick för sig att bubblorna hette cider. Sen lekte Wilma med mormor, pusslade och frågade "vad ska vi göra sen mormor". Pappa och Jocke såg på nån sport.. bandy tror jag det var, och jag letade bilder att ha som förlaga till lite akvarellmålning.

Sen kom vi hem och såg en film. Innan sovdags gick jag ut och rökte som vanligt.. då kom det igen.. tankarna på det hemska som vi ännu inte vet något om. Jag försöker intala mig det, att det inte behöver vara så illa som det verkar. Det är ändå svårt.

I övrigt är livet ganska bra. Jag mår bra. Börjar bli tjock förstås, men det hör ju till. I morgon går jag in i vecka 21. Bebisen rör på sig varje dag, mest på kvällarna. Wilma är oftast glad och otroligt rolig. Hon säger så tokiga saker och jag bara ler. Hon skrattar så det smittas, och bubblar och snurrar runt. I lördags kväll innan vi skulle gå från mamma och pappa (vi var där och åt räkor och havskräftor), så gick pappa på toa. När han kom ut frågade Wilma: -Har du kissat med din tum...snopp?!? Hon tänkte säga tumme som vanligt, men rättade sig själv. Sen fortsatte hon -Jag har ingen snopp i rumpan jag. Trodde jag skulle skratta mig fördärvad. Det är allt tur att hon inte har någon snopp i rumpan haha.. sötobert. Snoppar kiss och bajs är de stora samtalsämnena i Wilmas liv just nu. Sött ändå.
Igår efter filmen tittade hon allvarligt på mig och frågade: - Växer du mamma och blir större? - Ja, svarade jag med magen i åtanke. - Jag också! svarade hon förståndigt. Sen ställde hon sig på tå och visade hur mycket hon växer..

Idag ska jag jobba 16-01.15. Skönt kanske, att slippa tänka på något. Jobbigt för ben, fötter och rygg. Trött som bara den blir jag nog, så jag hoppas vi kan sova lite runt lunch idag, jag och Wilma. Vi får gå ut på förmiddagen så går det kanske bra.

-m-

...

Det vill inte tas in, men går inte att stänga ute.
Jag vill inte tänka för långt, i banor som ..
Det är svårt att inte göra.

Jag hatar att vänta, att inte veta
men jag kanske inte ens vill veta
Kan inte föreställa mig hur det känns
att sitta där och undra
När jag själv sitter här och undrar

Det känns inte rättvist
Kan man ringa till någon och säga "inte just nu, kan vi skjuta det på framtiden? minst tjugo år tack".. Kan man skriva till någon politiker och överklaga?

Och så är jag där igen, och tänker i banor som jag inte vill tänka
och målar fan på väggen, fast han kanske inte är där. En liten chans finns det väl att han bara är på genomresa och försvinner när alla prover är tagna?
Det finns ju saker att göra, visst är det så? Om han nu kommit för att klamra sig fast menar jag, den där fan på väggen. Måla över, renovera?

Så rastlös och rotlös och rädd.

-m-

Helgen..

..gick extremt fort. Några mästerverk blev det inte, utan faktiskt bara misslyckade alster. Men det är ju så man lär sig gissar jag, och övningarna var roliga. Trött som bara den var jag både lördag och söndag kväll och det var det absolut värt!

Pappa och jag har pratat om att ta en målarkväll i veckan, så det är bara att stöta på det, så kanske vi utvecklas till något bättre så småningom. Här kommer alla övningsbilderna trots att jag skäms lite för kluddet.


Första riktiga övningen var ett stilleben.. det var nog mest för att öva på form och perspektiv och känna lite på färgerna. Svårt som bara den!


Här skulle vi göra en hel bild med enbart tvättsvamp, ingen pensel eller så. Svampen man använder är vanlig tvättsvamp.. ni vet en sån dom dyker efter i havet och som turister köper, i bland annat Grekland. Den är väldigt bra att använda till träd och buskage. Det var roligt, men ack så svårt.


Det här var en flertekniksövning.. vi använde pensel, svamp, tandborste, sandpapper och stearin för att åstadkomma olika effekter osv. Väldigt lärorikt och det ska bli kul att ta fasta på i fortsatt övning hemma :)


Vi skulle göra en björkskog.. först satte man trasiga tidningspapper-remsor med maskeringstejp där björkarna skulle vara, sen målade man bakgrunden och allt runt omkring, för att avsluta med björkarna. Väldigt rolig övning.


slutövning, när vi skulle ta till de metoder vi ville.. kritiken var att det var för dåligt djup i bilden.. mittpartiet borde ha varit mycket ljusare och lättare.. bland annat ;)

-m-

lördag

I onsdags fyllde gubben år.. så igår blev det lite körigt. Först vaknade vi som vanligt jag och fisen.. eller hon vaknade nog tidigare.. för när jag kom upp låg det ett halvätet äpple på vardagsrumsbordet och min dataskärm var insmetad i balsam. Sen gick vi två trappor upp och lekte med Vincent och Sanna och åt jättegod hembakad kladdkaka. Efter det blev det hem fort, och så bakade vi drygt fyrtio bullar jag och Wilma. Wilma hjälpte till att göra degen (och hon fick inte lägga i skräp från golvet, för då fick hon inte vara med.. så hon skötte sig fint). Så blev det 23 blåbärsbullar och 20 vaniljbullar medan Jocke och Meja var ute i skogen och gick. Wilma la förresten på pärlsockret också, hon är duktig hon.

Sen sprang jag iväg i raketfart till pappa, och vi åkte ut till Österåker. Den här helgen är det målarhelg förstår ni. Jag och farsgubben går en nybörjarkurs i akvarell.. får se om det blir något vettigt med det, då dyker det väl upp en bild på söndag.. men som sagt, nybörjarkurs, så man vet aldrig.

Sen hem, köpte pizza och medan jag väntade så sprang jag till coop och köpte ett paket jäst till och mer blåbär. Sen hem och äta, och baka 52 bullar till. 28 med blåbär och 24 med kanel. Idag blir det kalas här för gubben. Fast jag är ju borta från 8.40-17.10 cirka. Måla måla måla!

Sen hem så klart.. och fika lite.

Ha en bra helg alla
-malin tha mama-

igår..

Igår var jag på RUL (rutin ultraljud).. och allt såg bra ut. Jag var lite nervös innan, för jag hade inte känt lillplutten på ett dygn, men allt såg bra ut. Hjärtat slog, hjärtklaffarna såg bra ut, h*n var vig som bara den och ack så skönt det var att höra att det var ett friskt litet knytte där inne. :) När vi var i Eskilstuna akut, gjorde dom ultraljud och sa att det var en liten kille där inne, men igår sa barnmorskan att hon kunde säga att hon iallafall INTE såg att det var en kille.. så nu vet vi inte längre vad det är för en filur.. men det märker vi runt den 10:e augusti, och den som väntar på något gott heter det ju. Glada är vi oavsett vem det är som kommer till oss.



När jag kom hem kände jag plutten jätte mycket.. h*n blev väl lite störd av att ha en ultraljudsmanick som tryckte på den i flera minuter kan jag tro.. men det var roligt att det var lite liv inne i magen.

Jag la lite tid på att göra en ny hemsida igår också, det var roligt, så ta er gärna en titt om ni inte har något annat för er. Adressen är:
http://fridhfullkonst.zoomin.se

I övrigt har det väl inte hänt så mycket här. Jag är förkyld och Wilma är busig. Idag blir det jobb och dagis för oss. Sen blir det lite städa av, för gubben fyller år i morgon.

Ha en bra dag alla

-m-

kontroll

Kontrollen gick bra.. var där halvfyra.. lillplutten mår bra och ingen pågående blödning som hon kunde se på ultraljudet alla fall.. vilket känns betryggande. Dessutom trodde hon att moderkakan skulle följa med upp ju mer livmodern växer, så det verkar lovande för att allt ska gå fint.

Nästa ultraljud 8/3, då är det rutinultraljudet.

Snart börjar jag nog känna plutten mer :)

-m-

IRRITERAD

är så irriterad.. pratade med gyn här i stan och man kan ju undra var sköterskorna fått sin utbildning. För det första hade dom inte fått in några anteckningar från akuten än, så långt är väl allt väl. Sen frågade jag "men vad gör jag om jag börjar blöda igen, ringer jag till er då eller ringer jag akuten där jag var?". Då svarar den dumma idioten (ursäkta språket) - ja vi har ju ingen möjlighet att svara i telefon annat än på telefontid, inga läkartider har vi heller.. och ett missfall kan man ju ändå inte förhindra.

HALLÅÅÅÅÅ som om det är något nytt?!? Men man kläcker väl inte något sånt till en gravid kvinna som just haft en blödning??? särskilt inte som jag just talat om varför jag blödde och dessutom googlat att man lägger in kvinnor med placenta previa om de fortsätter blöda och det finns risk för mamman och fostret.

Får vem som helst sitta och svara i telefon på gyn kan man ju undra. *arg arg arg*

-M-

googlat lite..

Risker som ökar placenta previa, vilket jag ju mer eller mindre lider av är:

1. Det är minst andra graviditeten (tredje i mitt fall då)
2. Rökning (jag är rökare ja)
3. Abort (fick ju missfall som inte försvann så fick ta aborttabletter)
4. Vanligare ju äldre man blir (jag är inte snorgammal, men inte purung)

Så.. alla riskfaktorer verkar ju passa in på mig dess värre.. det är ungefär 1% av alla graviditeter som drabbas av föreliggande moderkaka, helt eller delivs. Tack och lov bara delvis i mitt fall då, så det kan rätta till sig när livmodern växer osv osv. I de allra flesta fall går det bra, om det inte blir en extremt stor blödning (dvs minst 10% av kroppens blod), vilket påverkar fostrets syresättning. Då finns det risk för livet hos både mor och barn.. eller något sådant. Men det får man ju inte tro.

Har läst att de flesta blir sjukskrivna några veckor, på halvtid, eller hela graviditeten och inte får lyfta tungt eller anstränga sig kroppsligt. Hoppas allt ser bra ut på kontrollen måndag eller tisdag.

-m-

Usch..

..gick på toa igår i början av eftermiddagen. Då var det blodblandat på pappret när jag torkade mig. Började skaka och tänkte "nej inte igen!".
Ringde direkt till 1177 och fick rådet att avvakta. Ringde syrran och bölade fram att jag var orolig. Kunde knappt prata. La på luren och tänkte "i helvete heller att jag avvaktar!". Ringde sjukhuset i eskilstuna, men blev bara runtkopplad och hamnade tillslut på vårdcentralen i Katrineholm. Hon tyckte att jag skulle ringa tillbaka till 1177 och berätta min oro. Ringde dit, och hon fick tag i läkare i Eskilstuna. Jag var välkommen till akuten, och hon förstod min oro med tanke på att mitt missfall, eller min missed abortion i oktober började på samma vis.

Väckte Jocke som låg och sov efter massa plogande, sen lämnade vi Wilma till farmor och farfar, och åkte.

Vi väntade två timmar på akuten, sen fick jag ta stick i fingret och kolla blodvärden. Ytterligare tre timmars väntan. Sen fick vi byta från väntrum till undersökningssal. Jag fick en liten mugg att lämna urinprov i, och sen fick vi vackert vänta på att läkaren skulle komma (igen). Gick på toa, kissade i muggen, tittade ner i toastolen av nån anledning.. den var HELT RÖD av blod.. pappret blev helt nerblodat med. Lämnade muggen till en sköterska och sa till att jag blöder. Gick tillbaka till Jocke i undersökningsrummet och började grina som en liten tok. "Vi vet inget än", sa jocke. "Det kan vara något annat".

Sen kom läkaren och gjorde ultraljud. Och där såg vi ett litet hjärta som slog och små ben som sparkade för fullt. Då började jag grina igen för att bebin mådde bra.
MEN jag har en blödning. Moderkakan ligger och skaver på livmodertappen och en bit kan lossna.. eller hela.. eller allt kan gå bra. Sjukskriven nu. Får inte bära tunga saker och ska bara vila och ta det lugnt i några dagar. Fick blodstillande tabletter.. och tja i övrigt fick vi åka hem. På måndag eller tisdag ringer sjukan här i stan upp mig för en till kontroll/ultraljud på måndag eller tisdag. Mer vet vi inte nu.

Om blödningen avstannar är det bra.. om jag börjar blöda mer ska jag ringa akut igen. Så var det med den fredagen.

-m-

Måttligt road..

Ibland vill jag låsa in Wilma på hennes rum och kasta bort nyckeln.. idag är en sådan dag.

Hur blev det så då? Jo..
Hon somnade tidigt igår kväll efter hysteriskt hoppande, studsande och gråtande. Trött som en urvriden trasa. Så långt allt väl. Vid 22.00 vaknade hon av en mardröm och sen brakade helvetet löst..eller inte riktigt. Vid två, när hon legat i vår säng för att sova i ungefär två timmar (efter otaliga försök att få henne att sova i sin säng igen och i mitt fall en växande huvudvärk som bara blev värre och värre..) exploderade jag. Då hade hon legat och sparkat mig, slagit på täcket, dragit mig i håret, gått fram och tillbaka till sitt rum "jag vill sova i min säng, jag vill inte sova i min säng jag vill sova hos mamma, jag vill inte sova hos mamma jag vill sova i ditt rum... bla bla bla" och tusen trevliga snälla tillsägningar om att ligga still och blunda, sagoläsning, hålla om och gosa försök... u name it.. mitt huvud dunkade som en bongotrumma och damen gick fram och tillbaka till sin säng för ungefär 74 gången.. DÅ tog tålamodet slut hos mig.. huvudet höll på att explodera och huvudvärkstabletterna man får ta när man är gravid, dvs alvedon, hjälpte inte ett skit.

Hur som helst, jag lyfte in henne på sitt rum och smällde igen dörren med ett stort brak! Jag vet, högst opedagogiskt.. men jag var totalt utpumpad och ville inget hellre än att få sova för att förhoppningsvis kunna vara nästan människa idag.

Skulle gått och plockat godis när jag lämnat Wilma på dagis.. skulle gå upp sju.
Givetvis blev det ett superskrik som respons på den igensmällda dörren och mitt ilskeutbrott kom direkt tillbaka i ett ännu större från Wilma, som absolut INTE ville sova. Jag gick på toa och Wilma sprang in till Jocke.. Hon fortsatte tjata och gnata och hoppa runt i sängen och bete sig som en liten chimpansunge.. och mogen som jag är smällde jag igen vår sovrumsdörr också i ren frustration...
Tog nya huvudvärkstabletter som inte heller hjälpte (det var ju värdelösa alvedon igen)..

Nåja, tillslut gick hon in på sitt rum, jag gick och la mig i min säng.. och hon låg och ropade om nappen som hon fått ungefär tusen gånger under natten.. och frammåt tre halvfyra kom hon in igen efter ytterligare tjoande. Sen gick hon in till sin säng.. tror jag somnade tillslut.

Kvart i sju i morse ringde jag dagis.. huvudet bultade fortfarande.. berättade att Wilma vägrat sova hela natten så vi kommer en annan dag i stället. Jocke gick och plogade eller något, och jag somnade om i en halvtimme.. då kom Wilma in, pigg som en lärka, jag fortfarande med en dunkande huvudvärk och arg som ett bi.. (grav-hormoner månne?)

Sen tog hon min mobil som inte hade några batterier, och gud vet vart den tog vägen. Borta är den i alla fall..
Wilma är glad som en lärka, jag har huvudvärk och ingen lust alls att vara snäll idag. Hur kan hon vara glad och pigg efter en helvetesnatt? Underbart söt och gullig driver hon mig till vanvett genom att sött sjunga "lilla snigel akta dig" och envisas med att sitta i en liten stol bredvid mig vid datorn, fast att jag helst av allt vill vara ifred.

Får man låsa in söta snälla små barn och kasta bort nyckeln? Tyvärr inte.. Hade gärna låst in henne i natt när hon inte alls var särskilt söt också.. men man får inte göra så heller.. Kan någon klubba ner mig och låta mig sova i 72 timmar? Gärna efter att jag fått någon starkare migrän-tablett också. Snälla!

Förresten.. ska gå och fixa mitt godisjobb när Jocke kommer hem runt lunch.. mmm vad kul det ska bli med ett dunkande huvud. *urk* (tycker synd om mig själv, märks det?)

-frustrerade mamman med den hemska huvudvärken-

en ny dag

Och så var det onsdag. Igår fyllde jag 30.. i förrgår fyllde jag 11, hur går det ihop?
Nåja, gårdagen var lyckad. Kom lagom mycket människor och det åts pastasallad och tårta. Jag fick många fina presenter, och vid åtta var jag dödligt trött hehe. Vi la oss nog närmare 01.00 om jag ska vara helt ärlig, men trött var jag.

Idag är det läskigt väder ute. Nästan snöstorm, men snön är fin som damm. Blåser gör det så att man helst inte vill sticka näsan utanför dörren.

Godisplock idag för första gången på två månader.. ovant.. Sen jobbar jag 17-00 på donken.. slipper städningen och går hem lagom till stängning.

Något nytt att förtälja? Wilma är stora tjejen nu. Pratar och umgås som en världsvan stjärna. Sover gott i sin växasäng om nätterna, och igår var hon duktigast i världen och gick och la sig för att hon var trött. Utan att någon sa till henne.. duktiga duktiga lilla stora tjejen.

Förra helgen var vi i Stockholm på barndop. Vi lånade systers lägenhet och sov kvar över natten.

Näe nu är det dags att pälsa på sig och bege sig ut på äventyr.

-m-

Idag.. för att svärmor undrade..

..mår jag sämre än innan.. snuvig som bara den och halsont igen.. wilma är gnällig tjurig och bråkig.. jocke har ont i huvudet..

I morgon får vi se hur vi mår.

-m-