besök

måndag 18 juli 2011

jag såg..

..pappa idag. På två ställen faktiskt. Först i gångtunneln och sen inne på Sultans när jag gick förbi fönstret. Eller.. egentligen var det en gubbe som hade likadan mockajacka som pappa, och den andra en gubbe i lika dan pikét-tröja som pappa hade. Är det vad som kallas för evigt borta men ständigt närvarande?

Hur som helst.. slutade jobba 07.00 Jag trivs ganska bra med jobbet. Först var jag lite osäker och visste inte riktigt vad jag tyckte, men nu när jag kommit in i det och lärt känna brukaren, så känns det riktigt bra. För Jocke känns det inte lika bra. Först är han ensam hemma med barnen på nätterna (ingen höjdare då Agnes har fått för sig att nattuggla) och när jag kommer hem får han vara vaken ensam med barnen, eftersom jag måste sova. Det är hans semester det.. Nu fick jag en liten nyvaken agnes i knät, så det är nog dags att gosa lite, och sen sova som sagt

-m-

lördag 9 juli 2011

Jag bygger inga broar
jag öppnar inga dörrar
jag släpper inte in

Jag ser min spegelbild i fönstret
och jag känner mig själv
oförstådd och utlämnad
Försöker få dig att förstå

Du bygger inga broar
du stänger dörrar
slår ifrån dig

Tror inte ens du känner dig själv

Och jag vill bli hel
och jag vill älska mina barn
och slåss för det jag tror på

vill se min spegelbild i fönstret
och vara stolt över den jag ser
varken oförstådd eller sårbar

Du är inte min pusselbit
du passar inte in
och försöker inte heller

Och jag går ut med hunden
och funderar över
hur jag vill leva mitt liv

MITT liv

fredag 1 juli 2011

nu...

..är det över ett år sen min pappa dog. I måndags var det 365 dagar sen. Förra veckan dog min morbror. 59 år gammal. Nästan exakt ett år efter min pappa.
Jag trodde inte på mamma när hon ringde och berättade. Sa nog "näheee näää" fyra gånger innan poletten trillade ner. Hjärtinfarkt. Någon sekund bara, sen borta för evigt. Frisk i övrigt, hur man nu kan vara frisk i övrigt när man är död..

Och jag fick andnöd, skakade på huvudet och så kom allt tillbaka. Och jag tänkte på mina kusiner, på min moster, och jag kände, hur jag kände då, för ett år sen. Som en hand som kramar runt hjärtat, gör det svårt att få luft. Jag mindes hur det var att vakna första dagen, dagen efter. När jag vaknade önskade jag att jag inte vaknat. För allt som hänt var ingen mardröm, det var verklighet. I drömmen levde pappa ännu. 365 dagar.. många drömmar blir det då.

Den 366:e dagen var i tisdags. Första dagen på andra året, utan min pappa. Första dagen, på andra veckan, för mina kusiner och min moster. Och där kom andnöden igen. Och tårarna som inte går att stoppa. Den där smärtan bakom ögonlocken som inte försvinner fast att jag blinkar och blinkar. Ibland går den att tvinga bort genom att bita ihop käkarna och stänga av.. Stackars släktingar. Och jag kom på att det jag hatar mest med livet, är döden.

Det känns som om våra familjer är korthus. Där nedre kortet, någonstans i mitten ryckts bort. Allt rasar och vi försöker tafatt bygga upp våra korthus igen, men hela tiden saknas det där viktiga kortet i botten. Det som höll allt samman, band samman, organiserade och stöttade.
Fast kanske är det mamma.. som håller samman, stöttar..
Vi bygger nu, vi har byggt i ett år. Det är ett mindre, bräckligare hus nu. Krävs mindre skakningar i fogarna för att vi ska bli rädda, tappa andan.. tror inte vi håller för allt längre. Det gjorde vi förut.

Nästa vecka är det begravning. Vi ska till Göteborg. Vi ska ta farväl av Göran. Visa respekt, visa kärlek, stötta, tappa andan och nästan kräkas. För att det gör ont. Och då är det bara en liten del av sorgen som är vår. Ändå står vi där, tillsammans, med smärtan.

Älskade älskade kusiner. Älskade Anne. Vad jag önskar.. att döden bara drabbade dem som förtjänar det. Eller åtminstone, att det slapp göra så fördodat ont i de som lämnats kvar.

-m-