När katten är borta..

..eller dagen när Wilma kom på att hon inte behöver väcka mamma innan hon börjar leka.



Någon som har en barngrind att sälja billigt? haha

Veckans tips till alla småbarnsföräldrar ute i etern: "skaffa aldrig stolar i barnstorlek. De kan lätt flyttas runt så att man kommer mycket högre upp som tvååring än vad man borde göra"

-den miserabla mamman-

Eskilstuna igen..

..för sista gången på läääääänge hoppas jag.

Sista undersökningen och allt såg bra ut.

- Hur länge ska ni vänta med att försöka skaffa barn igen? frågade doktorn.

- Två månader kanske, svarade jag, så mensen hinner komma igång och sånt.

- Näe, det behöver ni inte göra, det är bara att köra, svarade läkaren.

Okeeeej.. Lustigkurre.

Skönt att allt var bra igen. Att allt kommit ut som det skulle.. hade inte gärna genomgått en skrapning också, det hade varit skitjobbigt ju.

Slutet gott allting gott.

-m-

jag tyckte att det blev väl tyst..

Gick in i vardagsrummet, och där fanns förklaringen.

Tar på krafterna att vara ute :)

-m-

igår var Wilma så söt..

..och sa massa gulliga saker (som vanligt så klart, men lite extra rolig var hon igår). Det första söta var när jag tjuvlyssnade på henne, hon var i datarummet och jag i hallen:

- han e lessen, ja älskar dig, mamma älskar dig åsså affen. (allt med världens gulligaste omtänksammaste röst. Affen = plastgiraffen som är nya favoriten och följer med överallt)



Det andra jag minns var på kvällen, jag höll på att skratta ihjäl mig. Jag och Jocke satt i soffan och Wilma for runt som ett yrväder på golvet och snurrade och busade. Så kramade Jocke mig och pussade mig.. Wilma kom farande i ett jehuu

- NEEEEJEEE! DET ÄR MIIIIN MAMMA, PAPPA!!!

Höll på att vika mig dubbel.. sen retades vi lite och pussades mera bara för att.. vad svartis hon blev. Så söt hon är min raring :)

-m-

Det är en bättre dag idag..

..men jag har fortfarande ont i huvudet.. hade igår med..

Hoppas i morgon är ännu bättre..

-m-

Så här var det..

..eller så här är det..

Jag blev helt besatt av tanken på att bli gravid, jag hoppades så innerligt, och längtade så mycket. Skapade en ägglossningskalender på internet (en kalender där man ser runt vilket datum man har ägglossning, för att man ska kunna pricka in det och bli gravid).

Som vanligt jobbade vi om varandra men kanske, ja kanske ändå i augusti, att möjligheten fanns även om den var liten. Vi var så trötta varje dag, och vi sågs så sällan..

Drömde ändå att jag blev gravid, och att det kom en liten pojke.. och jag hoppades så innerligt mycket att det skulle ha tagit sig. Så kom BIM (beräknad INTE mens) och jag fick mensvärk, men mensen kom inte. Väntade ett dygn till och kunde knappt bärga mig tills maken skulle komma hem, så jag kunde få ta hans visakort och springa till apoteket och köpa ett graviditetstest. Kom hem, och drack säkert tre liter vatten bara för att bli kissnödig. Fick ändå vänta tre timmar, fast att jag sprungit på toa varannan timme de senaste två veckorna.

Plusset kom innan kontrollstrecket dök upp, så mer plus än så kan det knappast bli. Höll nästan andan och gick in i vardagsrummet med ett stort leende på läpparna.. där satt maken och förstod direkt, även om han knappt ville tro det. Jag var så innerligt glad!

Vi har ju en dotter sen tidigare, men av olika omständigheter vågade jag aldrig vara riktigt glad när jag väntade henne. Jag njöt och längtade aldrig riktigt när jag var gravid. Men den här gången skulle jag bli så där ofantligt lycklig och gå runt och skylta med min tjocka mage och bara finnas till och njuta i graviditeten, och längta efter bebisen.

Illamåendet kom aldrig, och lika glad var jag för det. Humörsvängningarna var ju där, inget familjen njöt av, men det hör ju till hormonförändringarna den första tiden. Hade så väldigt ont i ryggen bara, trots att det bara gått några veckor. Vet inte varför, men jag fick en känsla av att något skulle gå fel. Så en kväll, när jag gick på toa, var det blod på pappret. Inte mer än så, men ändå ett tecken. Jag blev helt kall. Blod.

Två dagar senare var det mer blod.. och jag åkte som ni redan vet in till Eskilstuna akut. Jag fick göra vul (vaginalt ultraljud), och det fanns ett foster i min mage v 7+3. Inte vecka 8+0 som det borde vara. Och inget hjärta syntes slå. Så den efterlängtade bebisen, som jag oroat mig så mycket för de tre senaste dagarna, levde inte längre. Men den var kvar i min mage. Så kallad "missed abortion", har jag läst mig till nu efteråt. Jag fick åka hem med orden att fostret kommer ut av sig självt snart nog. Dagarna gick men inget hände.. jag småblödde lite, men när jag googlade innebar missfall något helt annat. Massor av blod och klumpar.. inget jag sett till eller upplevt. Ringde tillbaka till Eskilstuna efter sex dagar för att bli sjukskriven. Jag var inte särskilt ledsen, men tanken på att gå till jobbet med ett dött foster i magen var inte tilltalande. Tänk om jag skulle börja störtblöda på jobbet.. få ett foster i byxorna och inte kunna gå på toa vid behov. Inga direkt rationella tankar, inga ledsna tankar, bara rent konkreta.. Samtidigt började alla andra tankar komma. Om livet som jag sett fram emot. Om det jobbiga året som varit, och det nya barnet som vi blivit så glada över, som inte fick finnas kvar. Om pengar som aldrig räcker till, om tråkiga arbetstider och tråkigt jobb.. och jag började söka massa nya jobb, ändra livet. Ha samtal med maken.. om förändring. Jag var inte särskilt ledsen, bara arg, förändrad.. ville förändra, nu när det inte blev den förändring som vi räknat med.

Fick tabletter på mitt andra besök till Eskilstuna. Tog dom klockan 17.30 i onsdags, och mellan 23.00-03.00 kunde jag inte stå upp. Jag hade inte särskilt ont i magen, knappt som mensvärk ens, men det kändes som om jag höll på att förblöda. Sen gav det sig lite, och jag kunde gå och lägga mig och sova.

Dagen efter kändes det som om någon använt min kropp som boxboll.. det kändes mest som om det var skönt att vara "utrensad". Att slippa gå runt med någonting dött i min mage. Jag var inte särskilt ledsen.

På fredagen var det ännu värre. Har nog aldrig haft så ont i magen någonsin. Värktabletterna som jag tog samtidigt som jag tog "abort-medicinen" hade nog fått hela systemet att braka ihop. Fick gå på toa en gång i kvarten för att magen var helt ur form. Samtidigt var jag hemma själv med Wilma eftersom maken jobbade. Ingen rolig mamma. Det släppte framåt kvällen mer eller mindre, som tur var.

Så kom idag.. eller i natt.. igår natt.. och verkligheten kommer i fatt. Jag blöder fortfarande. Det kan man visst göra i flera veckor. Men jag är ledsen också. Och trött, så ofantligt trött. Och arg. Arg för att hela året har varit jobbigt, arg för att det blivit ännu jobbigare. Arg för att det vi sett fram emot slitits ifrån oss innan vi ens fått se och känna. Bara hinna längta och göra oss bilder om hur allt ska bli.

Arg på min man som inte fattar hur jobbigt det är för mig. Jag förstår om han också är ledsen, jag är ledsen. Men varför finns han inte där och ställer upp utan att jag ber honom. När min kropp blir mörbultad och jag har ont överallt, och vårt ofödda barn har dött. Varför kan han inte fatta att det är han som måste vara stark nu? Att jag behöver hans stöd genom allt jag går igenom, utan att jag ska behöva bli arg och utan att jag ska behöva be honom? Jag har inte frågat hur han mår.. för hur ska jag ha kunnat orka det? Hinna det? Min kropp har blivit totalt mörbultad.. Varför kan han inte fatta själv att han får vara den starka? Den som får ställa upp och stötta. Varför måste det alltid vara jag? Som tar största ansvaret för vår dotter, som ber honom göra saker för att han inte kommer sig för att göra dem själv? Varför måste det vara jag som börjar prata när det helt uppenbart är någon fnurra mellan oss? Att vi går tysta och lider var för sig gör väl inget bättre?

Jag blir arg av alla hormonnivåer som ställer om sig igen, arg för att jag måste ta lika mycket ansvar som vanligt och inte får läka i lugn och ro, arg för att han har mage att bli arg på MIG, för att jag inte har frågat hur HAN mår..

Jag blir arg för att jag inte orkar vara rättvis, arg för att det ta mig fan inte ÄR RÄTTVIST! För det är inte rättvist. Det är inte rättvist att jag ska behöva gå igenom det här. Att kvinnor ska behöva föda barn, dö i barnsäng, få missfall, ta huvudansvaret för barnen jämt jämt jämt. Det är inte rättvist! Och ändå ska vi alltid vara starkast och ta hand om hemmet. Och ser hemmet förjävligt ut är det kvinnans fel. Det är INTE RÄTTVIST!!! och det är inte rättvist att vissa får föda barn i maj men att jag inte får det.

Det är inte rättvist, och jag är arg och förtvivlad och ledsen. Och känner mig förbannat jävla ensam i allt det, och det är inte heller rättvist. När det finns någon som borde dela allt det med mig.

Så.. i morgon har jag säkert tagit mitt förnuft till fånga, och skjutit undan allt det här från min hjärna och mitt sinne.. men just idag, och just nu, då är det så.

-m-

det är tur..

..för fler än mig, att jag har en tryckventil.. systeryster kallas hon. Den bästa man kan ha.

-m-

förstår...

...varför jag är sjukskriven i en vecka.. hur länge ska magen kännas som en påpucklad boxboll? *urk*

Inte bja, som wilma brukar säga.

-m-

Nu är jag glad igen!

Skoj!

På måndag får vi fika-besök :D

Mammas väninna Ingrids släkting Kristian..

När jag var arton skulle Kristian, som är skåning, komma och bo hos Ingrid och Lars ett tag över sommaren, och mamma lovade att jag skulle ta hand om honom. Jag blev väl måttligt förtjust, för tro det eller ej, men jag har alltid tyckt att det är lite småjobbigt att lära känna nya människor, särskilt om det är påtvingat.. ända sen jag var liten. Hur som helst hade ju mamma lovat, så jag kände mig väl mer eller mindre tvungen. Så.. han visade sig ju vara en trevlig och rolig kille, men enligt min uppfattning lite kufisk. Jag minns särskilt en gång när vi pratade om de senaste biofilmerna vi sett och hans bästa var någon med ett örn- eller falk namn. Typ "falkens öga" eller något liknande. Jag frågade om det var en actionthriller, men det visade sig vara en naturfilm om rovfåglar som byggde bo *fnissar*.
Hade en tjejkompis som också var från Skåne, och hon blev eld och lågor när hon träffade Kristian. Stormkär.. det var inte besvarat och jag fann det hela lite roande eftersom hon hela tiden försökte få till träffar på ett eller annat vis. Eller när vi skulle göra något så sa hon alltid "ska vi fråga om Kristian vill med". Det var en rolig sommar :) Lite impad av hans hobby pistolskytte var jag också. Nu är han tydligen svensk mästare i det.. är fortfarande lite impad :D

Okej, senast Ingrid var här frågade jag vad Kristian heter i efternamn eftersom jag tänkt lite på honom genom åren, men inte mindes hela namnet. Ingrid har ju skvallrat lite om hans liv också, även om jag inte är så välunderrättad. Gick i alla fall hem den helgen, och hittade honom på facebook. Han godkände mig som facebook vän och sen dess har vi chattat lite. Skitrolig kille!! Han sa att han åker till Stockholm ibland och att han skulle titta in på en fika nästa gång. Och idag, alldeles nyss, sa han att nästa gång är på måndag. Hans tjej kommer också med och jag ser verkligen fram emot besöket. Kan behöva något roligt att tänka på, och det ska bli supertrevligt.

Så.. skönt att det händer roliga saker också :)

-m-

alla helgons blodiga natt..

..eller inga helgon.. men min blodiga natt kanske.. Det värsta var över runt 03.00 så då fick jag ro att somna i alla fall.. försökte i två timmar innan dess, men det gick inget vidare..

Hoppas jag slipper vara med om det där igen. Det var inte så farligt som jag hade befarat, det gjorde inte så ont.. Men det var väl ungefär som att få en veckas mens, komprimerat på fyra timmar. Ingen höjdare. Förmodligen var kroppen lite förberedd ändå, eftersom jag småblödit i en vecka innan.. Just i natt kändes det bara skönt att bli av med.. resterna.. hm.. eller rester förresten.. bli av med allt som inte hör hemma i min kropp.

Idag känner jag mig dock som en urvriden trasa.. mör i kroppen, särskilt i magen.. har nog inte varit någon rolig mamma idag.. Vi har INTE varit ute kan jag säga.. jag och Wilma alltså.. lyckades laga lunch.. men så fort maken kom hem runt fem gick jag och la mig.. sovit en timme i alla fall.. mycket skönt och välbehövligt. Jag har mest suttit still i soffan.. Wilma har varit så snäll och ritat och byggt med lego.. men vi hade en 1,5 timmes dust runt lunch när min ork var totalt slut och hennes var på topp. Sen möttes vi någonstans på mitten..

Fortfarande mör som smör i kroppen.

Aj aj, stackars mage.

Nog om det, nu kanske livet är på väg upp igen. Ingen väntan.. ingen livspaus.. Hoppas det inte blir nåt mer nu. Några komplikationer eller nåt annat skit.

-m-

tillbaka..

..från misären skulle jag vilja skriva.. och det är jag väl på sätt och vis, fast det inte ens har börjat.

Tillbaka från Eskilstuna är jag i alla fall.. sjukskriven till och med torsdag nästa vecka.. det känns lite skönt. Inte för ekonomin förstås, men för hälsan.

Fick två tabletter som ska sätta fart på det kroppen inte fattat själv.. så fick jag fyra jättestarka värktabletter, en var åttonde timme ska jag ta sen, om jag har ont.. så fick jag en karta alvedon.. så jag ska ta två tabletter för kroppen, en stark värktablett och två alvedon samtidigt. Men inte förrän Jocke kommer hem sa läkaren.. för säkerhetsskull.. om jag skulle behöva åka till akuten igen pga tabletterna (låter betryggande va? eller inte..)

Så.. vid fem börjar jag knapra piller, sen är det bara att hoppas att det funkar som det ska, fanns visst inga garantier för det heller..

Jaha.. köpte en bok i förrgår som jag ska ta mig tid att läsa. Bok nummer 7 i en deckarserie av Camilla Läckberg.. efterlängtad, och när passar den bättre än nu? Förmodligen aldrig.. Det blir trevligt. Ond bråd död på låtsas är alltid bättre än på riktigt.

Ska ju umgås med min lilla donna också.. har bestämt att hon får vara hemma från dagis den här veckan.

-m-

smaklöst inlägg

Jag har ett dött foster i min mage, en fruktansvärd huvudvärk och mina varma smörgåsar fastnade i bakplåtspappret. Kan livet bli bättre?
Glömde jag skriva att jag är full av självömkan och bitterhet?

Nä det är inte sant egentligen. Men det känns för jävla illa att ha osynliga spännband runt huvudet som inte försvinner trots treo, att gå runt med bindor, vilket jag knappt använt sen jag fyllde fjorton, och att mina goda varma mackor var fyllda med pappersrester så jag fick sitta och spotta medan jag åt.

Idag ringde jag runt för att hitta någon som kunde sjukskriva mig. Jag blev mer och mer frustrerad när jag fick ringa hit och dit men inte fick något vettigt svar utan bara blev runtbollad.. Det slutade med att någon ung, tuggummituggande läkare ringde upp mig från Eskilstuna, och att jag ska åka dit igen i morgon. Hon lät föga övertygande vad gällde sjukskrivning, men jag skulle komma dit på kontroll. Gissar att hon inte har några egna barn, och att hon över huvudtaget inte förstår vidden av vad ett missfall där fostret inte kommer ut ur mammans mage, gör med en kvinna.

Kul att stå på jobbet och småblöda menar jag, och inte kunna gå på toa när jag känner att jag behöver.. eller ännu värre om det skulle börja störtblöda, eftersom jag står upp hela tiden. Och den lilla räkan skulle få för sig att komma ut just då.. mår illa bara jag tänker på det. Ska det vara så JÄVLA svårt att få slippa jobba när det är så det är?

Får se vad dom säger i morgon, men jag kommer fan skicka hundbajspåsar till dom allihop om jag inte blir sjukskriven. Blir jag inte det kommer jag skriva på någon arbetsvägran eller säga upp mig på stående fot. *överreagerar*

Glömde jag säga att jag fortfarande har världens hormonrubbningar, blir irriterad och arg och upprörd hela tiden, har ont i magen och ont i ryggen.. och faktiskt är väldigt känslig just nu.

Okej, slut på smaklöst inlägg.. nästa blir förmodligen trevligare.

-m-

oj oj

..snacka om humörsvängningar idag.. arg, ledsen, trött.. skrämde Wilma halft ihjäl när jag kastade en halvliters cola i golvet och stormade in på toaletten stortjutandes.. så började hon också gråta hysteriskt så klart.. så fick vi kramas och gråta ihop en liten stund, och sen försökte jag förklara att jag inte är arg på henne.. och att mammor och pappor också kan bli ledsna och arga ibland.

Och pratade om lilla bebisen som bodde i mammas mage, men som ville bo i himlen i stället, och att det var därför mamma är ledsen. Hon nickade och sa "jaaaa, där ute bor bebisen nu. Mamma är så ledsen."
Sötnosen.

Idag blir det pizza, för vem orkar laga mat?

-m-

åkte iväg..

..till Eskilstuna på eftermiddagen. Besöket gick snabbt som tur var. Ska tillbaka om två veckor på efterkontroll. Bebisens hjärta hade slutat slå, därav blödningarna. Blir väl mer snart då kan jag tro.

Vet inte riktigt hur jag ska känna faktiskt.. men jag kanske kommer underfund med det under kvällen. Sitter i alla fall här och skriver med min lilla gosis i knät. Wilma-tokan :)

-kram världen-

idag...

..är jag mycket orolig för beben i magen. Småblöder från och till och har gjort i tre dagar. Mycket olustigt. Givetvis är kvinnokliniken på nån utbildning idag, så det är bara att vänta till i morgon eller tills jag får dyngont i magen eller börjar störtblöda, för då ska man tydligen åka till gynakuten i eskilstuna. Ta i trä.. bara att avvakta..

Men jag har ju min sötnöt hemma i alla fall, så här får ni se en söt film på henne.. bry er inte om min hemska röst i bakgrunden.



-m-