Jag försöker minnas..

..allt allt. Det är inte så lätt. Men jag minns, att när jag var liten och spelade fotboll i tjejlaget, att alla grät för ingenting. Du var med på matcherna, och en gång fick jag en stenhård boll i ansiktet. Jag började inte gråta, jag blev förbannad och sprang mer än tidigare.

Du stod på sidan av planen och en annan pappa sa "vilken tuffing!". Du svarade stolt "det är min dotter det".
Det sa du ofta.. att jag var en tuffing, och stark. Ibland sa du "du är allt bra dum du", när vi inte var överens. Men oftare sa du "du är allt bra snäll du Malin".

Jag har dina fötter, och dina händer. Vi är mer lika än jag tyckt om, både till utseende och sätt. Ändå vet jag så lite. Du pratade så lite. Om maten var god sa du "det gick ju att äta det här", och jag visste att det var ett bra betyg. När jag fick VG på ett prov på blev mamma arg, du viskade i smyg "bry dig inte om vad mamma tycker, jag tycker det är bra". En gång när jag skolkade på högstadiet fnissade mamma lite och sa att hon skolkat nån gång när hon var ung också. Du däremot blev fly förbannad över att jag struntat i skolan.

Jag minns när jag var en liten knatte och du kom hem efter att ha fiskat kräftor och öste upp de krälande svarta djuren i vasken. Och jag fick vara med och se när du kokade dem och de ändrade färg. Jag minns när det stod hinkar med hjortron och lingon i gillestugehallen, för att du varit ute och plockat med nån vän.

Du pratade inte känslor så ofta. Men jag minns när jag var tretton år, och min katt som jag älskade över allt annat dog. Mamma frågade om jag ville ha vattenmelon, och du låg hemma och var så sjuk att du hostade blod. Du sa att du också fick tårar i ögonen när du tänkte på katten.

De senaste åren har vi plockat svamp. Jag har följt med dig, första gången av en slump. Sen var jag fast. Jag har längtat till hösten, till svampen, till våra turer. Vi delade det du och jag. Och jag är glad att vi gick en målarkurs i våras, tillsammans. Det var också vårt. Form och färg är bara ännu än sak jag har från dig.

Du finns kvar i mig, i oss alla, som saknar dig. Det finns så mycket att sakna. Du lämnar ett sånt hål i allas vår tillvaro. Saker man inte tänkte på, som att du ringde då och då, bara för att höra hur det var. Det ekar tomt nu. Att gå över till dig och ta en kaffe när jag lämnat Wilma på dagis.. även om text-tv:n stod på och vi inte sa så jätte mycket.. det kommer jag sakna.
Vem ska nu laga den godaste maten? och vem ska jag ringa när jag behöver veta hur man lagar en rätt? Vem ska jag fråga saker som jag inte riktigt vet, hur man skruvar fast ett eluttag i väggen?

Nu vaknade Wilma, och det är frukostdags. Kanske är lika bra, att tankarna får ta en paus. Dom är så många, och så svåra att få tag i just nu ändå.

jag vet inte..

..men det kanske börjar sjunka in nu. Tårarna har kommit fler gånger i kväll, än igår. Det går inte att riktigt skjuta bort lika länge längre.. inte lika bra. Men jag vill inte ta till mig. Jag vill inte känna efter, för jag vill inte att det ska vara sant.

Jag hade ju börjat fundera, på om han skulle må tillräckligt bra i höst för att plocka svamp i september. När väl lillknytet kommit och jag har läkt lite. Önskade ju så innerligt att han skulle må tillräckligt bra för att de skulle kunna åka med till Öland nu på fredag.

Jag var inte ens särskilt orolig i söndags... tänkte, han blir väl kvar några dagar, så kommer han hem sen. Men.. han kom inte hem.

Vägen till Eskilstuna har aldrig känts så kort tidsmässigt, men ändå så ofantligt lång. Plötsligt var vi vid första rondellen, men jag tänkte ändå, är vi inte framme snart?

Jag förstod ju då.. innan vi ens visste säkert. För en läkare skulle komma och prata med oss direkt. Vi fick gå till ett anhörig-rum. Även om jag, som ett sista halmstrå, klamrade mig fast i någon form av hopp om att han låg på operationsbordet och att det var kritiskt men inte för sent.. så visste jag nog innerst inne..

Så fort läkaren öppnade munnen.. med den där "medkännande" rösten ni vet.. Jag sa inte så mycket först.. satt mest tyst och mamma pratade. Och tårarna rann.. jag förstod, men jag tog ändå inte helt till mig.

Sen skulle vi se honom, i rummet. Jag ville egentligen inte gå in. Jag ville inte se.. ville inte veta. Vill fortfarande inte veta.. men jag måste ju. Man måste ju. Det finns inget annat. Och det gör så ont.. och tårarna rinner och snoret rinner, och jag vill blunda och skjuta bort allt igen.

...

älskade pappa
make och vän
vi sitter och väntar
du ringer väl sen?

älskade vän
make och far
kommer du aldrig
maten är klar

En plats ekar tom
och vi väntar på dig
jag saknar dig innerligt
och väntar på "hej"

du har ju varit på resa förut
då har du har alltid
kommit hem tillslut
Den här gången är kanske inte som förr?
du kommer väl aldrig tillbaks till vår dörr?

hur ska vi kunna skratta igen?
älskade pappa
make och vän
När smärtan är så oändligt stor
fast att jag sett dig
jag hoppas och tror

Älskade pappa
make och vän
jag viskar farväl
fast
jag hoppas än

jag vill tro...

Jag vill tro
att man kommer till en grind
med en vacker sommarträdgård
på andra sidan

Att man möts av en vän
i vitt
som man har saknat länge

Jag vill tro
att man omringas av kärlek
och träffar alla
man älskat
som dött

Att all smärta är borta
att bara det vackra finns kvar
Att allt är lätt
och fyllt av kärlek

Där vi möts igen nån dag

-m-