..vill jag alltid minnas dig. Liten, oskyldig, snäll och med en önskan om att leka med alla barn oavsett hur de ser ut eller hur de är. Bara leka för att de är barn som du.
Var på bvc med Wilma idag. Treårskontroll. Hon klarade den klanderfritt givetvis, och bvc-sköterskan berömde särskilt talet. Jag fick fylla i ett papper på vilket en av frågorna var "pratar barnet med tre-ords-meningar". Jag skrattade för mig själv och tänkte att det har hon gjort i nästan två års tid. Min duktiga stora lilla tjej.
Efter bvc gick vi till den stora lekplatsen vid sjukhuset. Den var tom när vi kom, men efter en kvart kom en mamma och hennes son på sex-sju år. Wilma sprang direkt fram och smög lite försiktigt på pojken. Iakttog på håll och började efter en stund ställa frågor. Pojken svarade inte, men Wilma förstod inte vinken utan fortsatte följa efter och ställa frågor. Pojken sa inte ett ord utan ignorerade Wilma så gott han kunde. Min söta rara tjej som bara vill leka. Min underbara sociala prinsessa. Tyckte lite synd om henne där jag satt på en bänk med Agnes. "Vilken trist kille, stackars gumman", tänkte jag. Tror inte han lekte med henne av den enkla anledningen att hon är tjej. Lite senare kom det en kille jämngammal med Wilma och det var inga problem att leka med honom.. nå ja..
Efter ytterligare en stund kom det en höggravid kvinna med två barn. En liten knådd som just lärt sig gå, och en flicka i Wilmas ålder. Wilma sprang direkt fram till flickan och frågade "ska vi leka?". Blygt skakade flickan på huvudet, var vid Wilma lika glatt sprang fram till lillknådden och ställde samma fråga. - Han kan inte prata än, sa mamman till Wilma. - Varför då? frågade Wilma *skrattar*. Sen sprang hon bort till knåddens storasyster igen, som gungade påputtad av sin mormor. Efter ett tag var inte flickan blyg längre, så då lekte hon och Wilma tillsammans.
Efter en lång stund var det dags att äta något kände jag, så vi gick hemåt. Till en början var Wilma lite sur eftersom hon ville fortsätta leka med sin nyfunna vän, men även W var trött och hungrig så surheten släppte ganska snabbt.
Tänk om vi människor i allmänhet kunde vara lite mer som lilla Wilma. Vad mycket bättre och mindre ondskefull världen vore då.
-m-
onsdag 22 september 2010
tisdag 21 september 2010
Jag är orolig och bekymrad..
Efter att ha låtit årets valresultat och SD:s intåg i riksdagen, sjunka in i ett drygt dygn har min hjärna börjat bearbeta vad det innebär för mig, min familj och samhället. Jag känner mig djupt bekymrad över vad det kan komma att innebära för landets framtid, och framförallt, vad som ligger mig närmast om hjärtat, mina barns framtid.
Jag har redan tidigare bekymrat mig över hur jag ska lyckas med uppgiften att ge mina barn en stabil värdegrund att stå på. Hur jag ska lyckas få dem att lära sig rätt och fel, människors lika värde, trygghet i sig själva och sina egna värderingar. Årets valresultat gör det hela, om möjligt, ännu svårare.
Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle där främlingsfientlighet och egoism normaliseras. Där nästan en halv miljon människor vill stänga dörren framför näsan på människor som drabbats av krig och politisk/religiös förföljelse. Där det är okej att prata illa om människor för att de har en annan hudfärg, ett annat språk, bär slöja och har en annan religion. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle som styrs av rädsla i stället för mod. Rädsla har aldrig skapat trygghet och kommer heller aldrig göra.
Jag vill att mina barn ska växa upp i en trygg miljö, där medmänsklighet, empati och människokärlek råder. Där det accepteras att människor inte är stöpta i samma form, där man välvilligt hjälper människor i nöd, och accepterar att människor av samma kön kan bli kära i varandra.
Jag är bekymrad över att närmare en halv miljon människor i det land där mina barn växer upp, ser ett hot mot vår trygghet, i att hjälpa människor från utomeuropeiska länder. Bekymrad över att en halv miljon människor, röstar på ett parti som strävar bakåt, bort från det vårt Sverige uppnått vad gäller jämställdhet, lika värde och förståelse och acceptans för människors olikheter. Arg över att människor som inte är födda i Sverige får skulden för ökad arbetslöshet, bristande vård och dekadens i våra skolor. När det i själva verket är vår bristande förmåga i samarbete, vår egen stora egoism, och vår egen rädsla som sparkar undan benen på alla invånare i landet.
Risken är stor att SD växer, och att de åsikter och den okunskap som bygger på rädsla och egoism klamrar sig fast i samhället som en cancerböld i en frisk kropp. Det ogräs som inte bekämpas, det gror, och jag vill INTE att mina barn ska behöva uppleva det. I grund och botten är jag för att människor ska få tycka och tänka vad de vill, men när så många människors tankar och tyckande grundar sig på okunskap, rädsla och fördomar, då är det inte längre okej. Det är dags att öppna ögonen på svenska folket så att vi förstår vad det är vi gör mot oss själva.
Den stora frågan, som alla borde ställa sig och försöka finna en lösning på, är hur ska vi bekämpa rädslan, så att framtidens generationer kan få växa upp i ett friskt land, där lika värde är en självklarhet och där människor accepteras och uppmuntras oavsett var de kommer ifrån. Där vi tillsammans hjälps åt att skapa den trygghet som vi alla egentligen vill ha, utan rädsla och hat.
-m-
Jag har redan tidigare bekymrat mig över hur jag ska lyckas med uppgiften att ge mina barn en stabil värdegrund att stå på. Hur jag ska lyckas få dem att lära sig rätt och fel, människors lika värde, trygghet i sig själva och sina egna värderingar. Årets valresultat gör det hela, om möjligt, ännu svårare.
Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle där främlingsfientlighet och egoism normaliseras. Där nästan en halv miljon människor vill stänga dörren framför näsan på människor som drabbats av krig och politisk/religiös förföljelse. Där det är okej att prata illa om människor för att de har en annan hudfärg, ett annat språk, bär slöja och har en annan religion. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle som styrs av rädsla i stället för mod. Rädsla har aldrig skapat trygghet och kommer heller aldrig göra.
Jag vill att mina barn ska växa upp i en trygg miljö, där medmänsklighet, empati och människokärlek råder. Där det accepteras att människor inte är stöpta i samma form, där man välvilligt hjälper människor i nöd, och accepterar att människor av samma kön kan bli kära i varandra.
Jag är bekymrad över att närmare en halv miljon människor i det land där mina barn växer upp, ser ett hot mot vår trygghet, i att hjälpa människor från utomeuropeiska länder. Bekymrad över att en halv miljon människor, röstar på ett parti som strävar bakåt, bort från det vårt Sverige uppnått vad gäller jämställdhet, lika värde och förståelse och acceptans för människors olikheter. Arg över att människor som inte är födda i Sverige får skulden för ökad arbetslöshet, bristande vård och dekadens i våra skolor. När det i själva verket är vår bristande förmåga i samarbete, vår egen stora egoism, och vår egen rädsla som sparkar undan benen på alla invånare i landet.
Risken är stor att SD växer, och att de åsikter och den okunskap som bygger på rädsla och egoism klamrar sig fast i samhället som en cancerböld i en frisk kropp. Det ogräs som inte bekämpas, det gror, och jag vill INTE att mina barn ska behöva uppleva det. I grund och botten är jag för att människor ska få tycka och tänka vad de vill, men när så många människors tankar och tyckande grundar sig på okunskap, rädsla och fördomar, då är det inte längre okej. Det är dags att öppna ögonen på svenska folket så att vi förstår vad det är vi gör mot oss själva.
Den stora frågan, som alla borde ställa sig och försöka finna en lösning på, är hur ska vi bekämpa rädslan, så att framtidens generationer kan få växa upp i ett friskt land, där lika värde är en självklarhet och där människor accepteras och uppmuntras oavsett var de kommer ifrån. Där vi tillsammans hjälps åt att skapa den trygghet som vi alla egentligen vill ha, utan rädsla och hat.
-m-
tisdag 14 september 2010
skriver några haiku´s inspirerad av bror
åter i svampskog
doftar bekantskap men blir
aldrig som förut
tomhet i svart natt
tankarna kommer och går
du förblir borta
konstatera nu
acceptera senare
livet i kubik
-
barnjoller glädjer
värmer i kyla och sorg
tack älskade kids
Idag var vi på BVC. Agnes är nu mera 55 cm lång och väger drygt 3700 gram. Hon har bråttom att bli lång, inte lika bråttom att runda till sig. Hon är så söt min lilla sprakbralla ;).
Wilmis har feber. Jag vet inte varför, för hon är inte förkyld. Kanske har hon ont i halsen, det är svårt att veta. Tur att vi hann ha födelsedagskalaset i lördags i alla fall. Alla nya leksaker håller henne sysselsatt. Åtminstone nästan hela tiden, det är skönt. Hon är en så gullig storasyster. Åtminstone nästan jämt. Pussas och gosar med Agnes, och hon är stolt och glad och säger till Agnes att hon älskar henne. Ibland är hon inte så försiktig som önskvärt förstås. Förut idag gjorde hon rörelserna till "en liten båt", med Agnes armar när jag var ovaksam en sekund. Måste passa hela tiden, även om nyhetens behag lagt sig något. Kanske är det trist att vara inne hela dagarna. Det är tråkigt att vara sjuk :/ Nå ja, söta små barn har jag i alla fall. Älskade ungar!
-m-
doftar bekantskap men blir
aldrig som förut
tomhet i svart natt
tankarna kommer och går
du förblir borta
konstatera nu
acceptera senare
livet i kubik
-
barnjoller glädjer
värmer i kyla och sorg
tack älskade kids
Idag var vi på BVC. Agnes är nu mera 55 cm lång och väger drygt 3700 gram. Hon har bråttom att bli lång, inte lika bråttom att runda till sig. Hon är så söt min lilla sprakbralla ;).
Wilmis har feber. Jag vet inte varför, för hon är inte förkyld. Kanske har hon ont i halsen, det är svårt att veta. Tur att vi hann ha födelsedagskalaset i lördags i alla fall. Alla nya leksaker håller henne sysselsatt. Åtminstone nästan hela tiden, det är skönt. Hon är en så gullig storasyster. Åtminstone nästan jämt. Pussas och gosar med Agnes, och hon är stolt och glad och säger till Agnes att hon älskar henne. Ibland är hon inte så försiktig som önskvärt förstås. Förut idag gjorde hon rörelserna till "en liten båt", med Agnes armar när jag var ovaksam en sekund. Måste passa hela tiden, även om nyhetens behag lagt sig något. Kanske är det trist att vara inne hela dagarna. Det är tråkigt att vara sjuk :/ Nå ja, söta små barn har jag i alla fall. Älskade ungar!
-m-
måndag 6 september 2010
vi ses igen, inte nu, men om ett tag..
Vi som är födda vid havet,
var vi bor gör detsamma.
Det blåser alltid en vind
omkring vårt hus.
Vi vaknar med salt på tungan.
Våra vägar bär över branta berg,
och vi kämpar alltid mot stormen.
Rensopat och bart
ligger vårt liv framför oss -
en öde berghäll,
ensam med solen och vågorna.
-Ebba Lindqvist-
I helgen tog vi ett sista farväl av min älskade pappa. Vi åkte till västkusten, Ödby Ö, där vi hade sommarstuga i tio år, och där pappa dragit de stora fiskarna, lagt krabbgarn, kokt hummer och förmodligen mått som bäst. På lördagen fick vi hjälp av kustbevakningen ut på havet utanför Ramsvik. Där sänkte vi pappas aska, precis som han önskat. Vädret kunde inte varit bättre. Strålande sol och nästan spegelblankt vatten. Det kändes som om det var en av de sista vackra sommardagarna i år. Katarina höll en kort minnesgudstjänst på däck. Vi sjöng två psalmer, "Innan natten kommer", och "härlig är jorden", och så började Katta läsa dikten ovan. Hon blev så ledsen att rösten försvann och Mari fick läsa. Sen sänkte vi sjöurnan i vattnet. "Farväl pappa", tänkte jag. Det kändes konstigt, men ändå vackert och rätt att se urnan försvinna ner i djupet. Jag tror han hade blivit nöjd om han varit med.
På vägen in mot land glittrade vattnet, måsarna skriade och våra händer blev fulla med salt som fyllde luften. "Det var den sommaren det", tänkte jag när jag stod med vinden i ansiktet.
Om jag vid senare tillfälle, om några år eller så, kommer se tillbaka på sommaren 2010 kommer det vara så här; "I början av sommaren 2010 avled min pappa, och jag fattade ingenting. Sommaren 2010 var de sex veckorna efter pappas död de varmaste på flera år, och de försvann förbi så fort, utan att jag fattade någonting. I mitten av sommaren 2010 var jag på begravningsgudstjänst, pappa låg i en kista och jag fattade absolut ingenting. Sommaren 2010 föddes min andra dotter 12 dagar för sent, men med sån fart att jag knappt hann förstå vad som hände. Dessutom hade hon karaktärsdrag så ofattbart lika sin morfars. Sista sommardagen som räknas 2010, sänkte vi min pappas aska i havet, och utan att jag egentligen fattade någonting så var det, det första som för mig, kändes rätt rörande hans död. Sammanfattningsvis var sommaren 2010 den sommar som flög förbi, enbart präglad av död och liv, utan att jag egentligen fattade någonting."
Farväl igen min älskade pappa, jag saknar dig så förtvivlat, och det är så tungt att försöka acceptera att du är borta, men jag antar, att tiden är kommen när jag måste inse att du inte kommer tillbaks.
-m-
var vi bor gör detsamma.
Det blåser alltid en vind
omkring vårt hus.
Vi vaknar med salt på tungan.
Våra vägar bär över branta berg,
och vi kämpar alltid mot stormen.
Rensopat och bart
ligger vårt liv framför oss -
en öde berghäll,
ensam med solen och vågorna.
-Ebba Lindqvist-
I helgen tog vi ett sista farväl av min älskade pappa. Vi åkte till västkusten, Ödby Ö, där vi hade sommarstuga i tio år, och där pappa dragit de stora fiskarna, lagt krabbgarn, kokt hummer och förmodligen mått som bäst. På lördagen fick vi hjälp av kustbevakningen ut på havet utanför Ramsvik. Där sänkte vi pappas aska, precis som han önskat. Vädret kunde inte varit bättre. Strålande sol och nästan spegelblankt vatten. Det kändes som om det var en av de sista vackra sommardagarna i år. Katarina höll en kort minnesgudstjänst på däck. Vi sjöng två psalmer, "Innan natten kommer", och "härlig är jorden", och så började Katta läsa dikten ovan. Hon blev så ledsen att rösten försvann och Mari fick läsa. Sen sänkte vi sjöurnan i vattnet. "Farväl pappa", tänkte jag. Det kändes konstigt, men ändå vackert och rätt att se urnan försvinna ner i djupet. Jag tror han hade blivit nöjd om han varit med.
På vägen in mot land glittrade vattnet, måsarna skriade och våra händer blev fulla med salt som fyllde luften. "Det var den sommaren det", tänkte jag när jag stod med vinden i ansiktet.
Om jag vid senare tillfälle, om några år eller så, kommer se tillbaka på sommaren 2010 kommer det vara så här; "I början av sommaren 2010 avled min pappa, och jag fattade ingenting. Sommaren 2010 var de sex veckorna efter pappas död de varmaste på flera år, och de försvann förbi så fort, utan att jag fattade någonting. I mitten av sommaren 2010 var jag på begravningsgudstjänst, pappa låg i en kista och jag fattade absolut ingenting. Sommaren 2010 föddes min andra dotter 12 dagar för sent, men med sån fart att jag knappt hann förstå vad som hände. Dessutom hade hon karaktärsdrag så ofattbart lika sin morfars. Sista sommardagen som räknas 2010, sänkte vi min pappas aska i havet, och utan att jag egentligen fattade någonting så var det, det första som för mig, kändes rätt rörande hans död. Sammanfattningsvis var sommaren 2010 den sommar som flög förbi, enbart präglad av död och liv, utan att jag egentligen fattade någonting."
Farväl igen min älskade pappa, jag saknar dig så förtvivlat, och det är så tungt att försöka acceptera att du är borta, men jag antar, att tiden är kommen när jag måste inse att du inte kommer tillbaks.
-m-
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)