Idag..

..är jag inte riktigt vaken, och illamående. Det är begravningsdag.
Sitter med en kopp kaffe i handen och har inbillade filmscekvenser i huvudet. Något liknande;
---
scenario:
Jag är ledsen. Då kommer en släkting fram till mig och säger något klyschigt som "det finns en mening med allt som händer". Jag ser sorgset och desperat på släktingen "Då vill ja ha en konkret mening!"

På filmduken dyker det upp en sån där hypnotisk cirkulerande spiral i svart och vitt, och vips har sceneriet bytts.

En högst levande pappa Hasse är ute och kör bil med sina barnbarn. Då dyker det upp en lastbil som kör mot färdriktningen, en krock med döden som utgång för alla i personbilen är oundviklig.

Svartvit hypnotisk cirkel igen, tillbaka till mig och den klyschiga släktingen, och plötsligt förstår jag varför jag ska på begravning idag.

Slut på filmscenario.

----

Jag vet, mitt huvud är inte riktigt som det borde just nu.
Har konstiga konversationer i huvudet också.. med påhittade människor. Typ:
människa 1:
-Du verkar ta det med fattning
Jag:
- Jag tar det inte med fattning, jag har bara inte fattat något, det är en jävla skillnad..

---
Lite mer kaffe, sen en dusch så kan jag ju i alla fall hoppas på att jag är mer riktig när jag torkar vattnet ur öronen.

-m-

idag..

..fick jag frågan; "Stod du din pappa nära?". -Jag vet inte, svarade jag. Kanske på senare år att vi kommit närmre varandra.

Hur står man någon nära, som man inte vet så mycket om?

Han ställde alltid upp. Vi höll varandra om ryggen vid tillfällen när vi kanske inte borde hållit ihop, och varit hemliga inför alla andra. Vi hade skogen ihop, svampen. Flera gånger i veckan sågs vi. Men om vi stod varandra nära, det vet jag inte om jag skulle säga. Han var min pappa. Han fanns där när jag behövde honom. Han tröstade i den mån han kunde, om jag var ledsen. Han ville mig väl. Jag var så klart hans älskade barn, och han var min pappa. Kärleken till en förälder finns där från att man föds, precis som kärleken till ens barn är en självklarhet, just för att det är ens barn. Jag blev väldigt orolig och rädd att mista honom när jag fick veta att han var sjuk. Men han var förälder och jag var dotter. Vi var inte direkt vänner. Vi pratade inte med varandra om livet, tankar och idéer. Vi bara var. Bredvid varandra.

Vad är det att stå någon nära?
Jag visste för lite, ville alltid veta mer, men frågade aldrig.
Så, stod jag min pappa nära? Vad svarar man på det?

Tillräckligt nära för att ha ett hål i mitt bröst. En smärta som stockar sig och ger mig andningsbrist när tårarna kommer. Tillräckligt nära för att sakna och längta och önska att livet vore ett annat just nu. Men stod vi varandra nära, i den bemärkelse frågeställaren menade? Det vet jag inte.

-m-

tycker den här är bra..

"Vi står här med gråt och med saknad.
Spill inga tårar, sa Du, när jag dör,
Det är inget att gråta för.
I minnet lever jag ju kvar!
Ingen kan dö som levat har.
Tänk er som om jag tog en promenad!
Vi ses igen, inte nu, men om ett tag."

Den finns i Fonus häfte om dikter till dödsannonser.

Begravningen nalkas. Den är på fredag halv två. Jag tycker det känns jobbigt. Jobbigt att behöva sitta i kyrkan och se kistan och veta att min pappa ligger där i. Jag vill inte säga hej då. Jag vill säga "vi ses sen".

Jag vill inte, vill inte, vill inte!

Ibland får man inte välja. Jag kan välja att inte säga hej då.. men jag kan inte välja att vi ska ses sen. För det vet jag inget om.

Jag längtar till september och svampen. Då har lillknådden kommit. Det är bara 19 dagar kvar. Så jag hoppas att jag läker fort. Att allt går bra. Att inga komplikationer uppstår, och att jag snabbt anpassar mig till det nya livet. Längtar ändå ut i skogen. Doften, tystnaden, som ändå inte är riktigt tyst.

-m-

Döden..

..döden väcker så mycket annat till liv.
Är det som triggar funderingar om vad som kommer sen.. tar allt slut, eller finns det något mer som vi inte kan se?
En vilja att veta mer om alla nära och kära, en önskan att minnas så mycket som möjligt. Att få veta så mycket som möjligt. Älska så mycket som möjligt och ta vara på så mycket som möjligt. Väcker så mycket tvivel, på vad världen egentligen är. Tvivel på Gud, som jag trodde fanns, men som kanske inte är där. Vad ska jag tro på nu? Varför var det så självklart förut?

Jag letar efter sanningen, på ställen där den säkert inte finns. Klamrar mig fast, vill lära känna. Hur kan man lära känna någon som inte är här längre? Hur kan man få veta någons inre, känna någons inre, som inte själv kan berätta?

Här om dagen sa Wilma någonting "om när morfar kommer.." - Men morfar kommer ju inte mer, svarade jag. "Men du får åka till månen om du vill", lovade Wilma. Som tror att morfar är på månen, eftersom jag sagt att han är i himlen nu. Hon är så söt min dotter. Så förståndig, god och snäll. Kommer hon någonsin lära känna sin mamma? Kommer jag någonsin känna min dotter helt och fullt?

Den enda man känner är sig själv, och ändå är det så lätt att förneka vad man känner och tänker. Vad finns kvar då?

Vi var på tacksägelse gudstjänst idag. Jag, Mari, mamma och David. David hade myror i kroppen och Mari och han stannade inte hela gudstjänsten. Men vi var kvar allihop tillräckligt länge för att höra prästen berätta om vilka som avlidit i församlingen den senaste månaden. Det var fler än pappa. För varje namn tändes ett ljus. Och Mari grät, och mamma grät, och mina ögon tårades och det gjorde ont. Ont så ont så ont. Hur kan någon som funnits jämt bara försvinna? Inte finnas mer?

Och jag letar svaren, men hittar dem inte.

-m-

..

och tårarna rinner.. tänkte nog för första gången nyss "jag saknar min pappa". Det gör ont.. och tårarna rinner för första gången på flera dagar.

Häromdagen var vi vid Hjälmaregården.. jag och Wilma åkte med mamma, i mammas bil. Vid ett tillfälle satt jag och Wilma och väntade på mamma som gjorde ett ärende.
- Jag är ledsen, sa Wilma.
- Va, det är du väl inte, svarade jag, för hon lät ganska glad.
- Jo, jag är ledsen att morfar inte är i bilen, svarade Wilma. Är inte du det?
- Jo, jag är också ledsen att morfar inte är i bilen, svarade jag.

Underbara lilla dotter.

-m-

Idag..

Idag var dödsannonsen i tidningen. Jag köpte tidningen, och jag läste den hos mamma. Snabbt snabbt. Sen vek jag ihop den utan att titta i resten. Jag vill inte se. Inte än.

Fick bilder till en tavelbeställning idag. Skrev ut dem på mammas skrivare. I skrivaren låg två bilder sedan tidigare, utskrivna av mamma. Det var pappa på balkongen, och pappa på en bänk tillsammans med David. En kort stund tittade jag, sedan kom tårarna som jag blinkade bort. La tillbaka bilderna upp och ner och koncentrerade mig på vad jag skulle göra.

Jag är som strutsen. Feg. Gömmer huvudet i sanden och orkar inte se, inte titta. Vill inte nu, inte än, att det ska vara på riktigt.

Ditt namn i tidningen, och närmast sörjande. Du levande på bild. Jag vill inte!

Senare kanske, i morgon kanske. Om en vecka kanske. Inte nu!

-m-