börjat på tavla nummer två..

De här rackarna ska få äran att stå i ett av stans skyltfönster lagom till skyltsöndagen.



Är ju långt ifrån färdig med den röda, men jag ska förhoppningsvis hinna färdigt den utan att vara uppe sjukt sent något mer.

Idag fick jag världens sämsta lön för övrigt, men det innebär att jag ska fixa portot till lilla ko-tavlan. Ska snaaaart skicka den Jossan :) Mailar dig kontouppgifter på facebook när jag vet vad frakten är.

kram alla, nu är det dags att gå till dagis.

-m-

Vet att det är sjuukt sent..

..kunde inte sluta måla.

-m-

tavla

-m-

jag..

Jag kan inte mäta mig med de vackra människorna, jag når inte ända fram.. inte med de vitmålade som skär sig själva för att synas.. kan inte färga håret rött och vara eldig och hetsig.. inte färga håret svart och tro mig vara originell på både ut- och insida. Kan inte skriva vacker poesi och låtsas tycka om allt och alla.. inte gå i kjolar med strikt uppsatt hår..

Jämför mig, men är inte där..

Kan bara måla, på de vitmålade dukarna, och hoppas att livet syns där, i mina ögon. Att drömmarna lever och uppskattas.. att du ser mig, på riktigt och inte bara önskar att jag var någon jag inte är.

Letar efter livet, och det är här, i mig runt mig, och mitt i all förödelse har jag hittat en gnista. En färgklick, som gör mig levande igen.

-m-

klubben för inbördes beundran..

..är det inte just det bloggar är? Folk hyllar varandras bloggar i sina bloggar.. sen blir den egna bloggen hyllad i en annan blogg, som i sin tur hyllas tillbaka.. åh du är så bra, å den är så fin, å så fantastiskt.. Har ju tydligen till och med varit någon blogg-gala. Och priset för bästa blogg går till;...

bloggar är bara bekräftelsejakt.. eller?

Lika mycket hat som hyllningar är det väl iofs.. När slutade människor säga öga mot öga vad de känner för varandra? Bloggvärden har förvisso öppnat vägar för människor att tycka saker för andra, som de inte ens har träffat.. och sedan få omvärlden att veta vad de tycker. Väldigt smaklöst fenomen egentligen.. okända människor som blir kända för vad de skriver och vad de har på sig.. och sen hissas eller dissas i det oändliga.

Skaffa er ett liv okända människor ute i bloggvärlden.. skaffa er ett liv, så ska jag skaffa mig ett.

-m-

Jag vet inte..

..hur självutlämnande man ska vara i en blogg på nätet. Förmodligen inte alls. Men allt jag gör blir ändå fel, så det spelar inte så stor roll.

Var hos rådgivaren idag.. han började prata om att vi måste göra upp en tidsplan. Att man ibland når gemytlighetsträsket och att man inte kommer längre då. Om det inte sker en utveckling måste jag gå vidare en annan väg. Jag blev arg, på insidan. Reagerade som jag alltid gör, vilket vi kommit fram till i våra samtal. Att jag hanterar alla mina känslomässiga reaktioner med ilska. Tänkte "ja då jävlar, jag ska inte gå hit mer, om han ändå inte finns här". Jag är fortfarande arg. Försmådd. Vet att han har rätt. Det är jag som måste göra jobbet. Det är jag som måste förändras, och komma på vilken väg jag vill gå i livet. Han har ju rätt.

Blir ändå arg. Reagerar alltid så. Ilska.

Det kanske är jag som är känslomässigt handikappad. "Vi andvänder inte sådana uttryck", säger rådgivaren. "Vi pratar om känslomässiga rubbningar". Ja men då har jag väl en sån.. känslomässig rubbning. Jag blir arg.

Ibland på sista tiden har jag funderat över hur mycket en människa orkar med. Hur mycket orkar jag med? Ibland vill jag bara ge upp. Men jag vet inte ens hur man gör det. Ger upp. Sen frågar jag på något forum på nätet om hur man blir lycklig och någon svarar, att det blir man inte. Det är bara frågan för hur långt eller kort lidande man har. Så blir jag arg igen, och vägrar acceptera. SKITSNACK. Klart man blir lycklig. Man måste bara kämpa mer. Göra mer. Slåss mer. Ilska. Varför kan den inte väcka samma kämpaglöd jämt? Varför slåss jag så mycket med mig själv? Varför gör jag inte bara, tar tag i saker? Kämpar?

Gräver ner mig, känner mig missförstådd och missanpassad och förbisedd. Depression, ja visst. Jag är inte dum, jag har bara en känslomässig rubbning.

Idag slogs vi jag och Wilma. Det slutade med att hon kastade nappen en gång för mycket, fast att jag sagt att hon inte skulle få tillbaka den om hon gjorde så igen. Jag tog nappen och hon blev förkrossad. Förklarade varför jag tog den, hon förstod sammanhanget i vad jag sa, men hur mycket förstår en tvååring känslomässigt? Och jag kände mig som världens sämsta mamma. Vilken normal människa har en maktkamp med en tvååring? Var det bara prestige från min sida?

Det är väl jag som är empatiskt störd.

Hon somnade till slut, och jag gick och gav henne nappen, fylld av skam. Jag är så orkeslös och vill bara gråta.

Kan jag få kura ihop mig till en boll, i ett hörn på golvet och sluta finnas till? Kan någon lyfta upp mig? Det är så jobbigt, att göra jobbet själv. Så jobbigt att tycka synd om mig själv, men hur gör man för att förändras?

Hur blir man lycklig?

-m-