Jag försöker minnas..

..allt allt. Det är inte så lätt. Men jag minns, att när jag var liten och spelade fotboll i tjejlaget, att alla grät för ingenting. Du var med på matcherna, och en gång fick jag en stenhård boll i ansiktet. Jag började inte gråta, jag blev förbannad och sprang mer än tidigare.

Du stod på sidan av planen och en annan pappa sa "vilken tuffing!". Du svarade stolt "det är min dotter det".
Det sa du ofta.. att jag var en tuffing, och stark. Ibland sa du "du är allt bra dum du", när vi inte var överens. Men oftare sa du "du är allt bra snäll du Malin".

Jag har dina fötter, och dina händer. Vi är mer lika än jag tyckt om, både till utseende och sätt. Ändå vet jag så lite. Du pratade så lite. Om maten var god sa du "det gick ju att äta det här", och jag visste att det var ett bra betyg. När jag fick VG på ett prov på blev mamma arg, du viskade i smyg "bry dig inte om vad mamma tycker, jag tycker det är bra". En gång när jag skolkade på högstadiet fnissade mamma lite och sa att hon skolkat nån gång när hon var ung också. Du däremot blev fly förbannad över att jag struntat i skolan.

Jag minns när jag var en liten knatte och du kom hem efter att ha fiskat kräftor och öste upp de krälande svarta djuren i vasken. Och jag fick vara med och se när du kokade dem och de ändrade färg. Jag minns när det stod hinkar med hjortron och lingon i gillestugehallen, för att du varit ute och plockat med nån vän.

Du pratade inte känslor så ofta. Men jag minns när jag var tretton år, och min katt som jag älskade över allt annat dog. Mamma frågade om jag ville ha vattenmelon, och du låg hemma och var så sjuk att du hostade blod. Du sa att du också fick tårar i ögonen när du tänkte på katten.

De senaste åren har vi plockat svamp. Jag har följt med dig, första gången av en slump. Sen var jag fast. Jag har längtat till hösten, till svampen, till våra turer. Vi delade det du och jag. Och jag är glad att vi gick en målarkurs i våras, tillsammans. Det var också vårt. Form och färg är bara ännu än sak jag har från dig.

Du finns kvar i mig, i oss alla, som saknar dig. Det finns så mycket att sakna. Du lämnar ett sånt hål i allas vår tillvaro. Saker man inte tänkte på, som att du ringde då och då, bara för att höra hur det var. Det ekar tomt nu. Att gå över till dig och ta en kaffe när jag lämnat Wilma på dagis.. även om text-tv:n stod på och vi inte sa så jätte mycket.. det kommer jag sakna.
Vem ska nu laga den godaste maten? och vem ska jag ringa när jag behöver veta hur man lagar en rätt? Vem ska jag fråga saker som jag inte riktigt vet, hur man skruvar fast ett eluttag i väggen?

Nu vaknade Wilma, och det är frukostdags. Kanske är lika bra, att tankarna får ta en paus. Dom är så många, och så svåra att få tag i just nu ändå.