..men det kanske börjar sjunka in nu. Tårarna har kommit fler gånger i kväll, än igår. Det går inte att riktigt skjuta bort lika länge längre.. inte lika bra. Men jag vill inte ta till mig. Jag vill inte känna efter, för jag vill inte att det ska vara sant.
Jag hade ju börjat fundera, på om han skulle må tillräckligt bra i höst för att plocka svamp i september. När väl lillknytet kommit och jag har läkt lite. Önskade ju så innerligt att han skulle må tillräckligt bra för att de skulle kunna åka med till Öland nu på fredag.
Jag var inte ens särskilt orolig i söndags... tänkte, han blir väl kvar några dagar, så kommer han hem sen. Men.. han kom inte hem.
Vägen till Eskilstuna har aldrig känts så kort tidsmässigt, men ändå så ofantligt lång. Plötsligt var vi vid första rondellen, men jag tänkte ändå, är vi inte framme snart?
Jag förstod ju då.. innan vi ens visste säkert. För en läkare skulle komma och prata med oss direkt. Vi fick gå till ett anhörig-rum. Även om jag, som ett sista halmstrå, klamrade mig fast i någon form av hopp om att han låg på operationsbordet och att det var kritiskt men inte för sent.. så visste jag nog innerst inne..
Så fort läkaren öppnade munnen.. med den där "medkännande" rösten ni vet.. Jag sa inte så mycket först.. satt mest tyst och mamma pratade. Och tårarna rann.. jag förstod, men jag tog ändå inte helt till mig.
Sen skulle vi se honom, i rummet. Jag ville egentligen inte gå in. Jag ville inte se.. ville inte veta. Vill fortfarande inte veta.. men jag måste ju. Man måste ju. Det finns inget annat. Och det gör så ont.. och tårarna rinner och snoret rinner, och jag vill blunda och skjuta bort allt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar