vi ses igen, inte nu, men om ett tag..

Vi som är födda vid havet,
var vi bor gör detsamma.
Det blåser alltid en vind
omkring vårt hus.
Vi vaknar med salt på tungan.
Våra vägar bär över branta berg,
och vi kämpar alltid mot stormen.
Rensopat och bart
ligger vårt liv framför oss -
en öde berghäll,
ensam med solen och vågorna.
-Ebba Lindqvist-



I helgen tog vi ett sista farväl av min älskade pappa. Vi åkte till västkusten, Ödby Ö, där vi hade sommarstuga i tio år, och där pappa dragit de stora fiskarna, lagt krabbgarn, kokt hummer och förmodligen mått som bäst. På lördagen fick vi hjälp av kustbevakningen ut på havet utanför Ramsvik. Där sänkte vi pappas aska, precis som han önskat. Vädret kunde inte varit bättre. Strålande sol och nästan spegelblankt vatten. Det kändes som om det var en av de sista vackra sommardagarna i år. Katarina höll en kort minnesgudstjänst på däck. Vi sjöng två psalmer, "Innan natten kommer", och "härlig är jorden", och så började Katta läsa dikten ovan. Hon blev så ledsen att rösten försvann och Mari fick läsa. Sen sänkte vi sjöurnan i vattnet. "Farväl pappa", tänkte jag. Det kändes konstigt, men ändå vackert och rätt att se urnan försvinna ner i djupet. Jag tror han hade blivit nöjd om han varit med.
På vägen in mot land glittrade vattnet, måsarna skriade och våra händer blev fulla med salt som fyllde luften. "Det var den sommaren det", tänkte jag när jag stod med vinden i ansiktet.

Om jag vid senare tillfälle, om några år eller så, kommer se tillbaka på sommaren 2010 kommer det vara så här; "I början av sommaren 2010 avled min pappa, och jag fattade ingenting. Sommaren 2010 var de sex veckorna efter pappas död de varmaste på flera år, och de försvann förbi så fort, utan att jag fattade någonting. I mitten av sommaren 2010 var jag på begravningsgudstjänst, pappa låg i en kista och jag fattade absolut ingenting. Sommaren 2010 föddes min andra dotter 12 dagar för sent, men med sån fart att jag knappt hann förstå vad som hände. Dessutom hade hon karaktärsdrag så ofattbart lika sin morfars. Sista sommardagen som räknas 2010, sänkte vi min pappas aska i havet, och utan att jag egentligen fattade någonting så var det, det första som för mig, kändes rätt rörande hans död. Sammanfattningsvis var sommaren 2010 den sommar som flög förbi, enbart präglad av död och liv, utan att jag egentligen fattade någonting."

Farväl igen min älskade pappa, jag saknar dig så förtvivlat, och det är så tungt att försöka acceptera att du är borta, men jag antar, att tiden är kommen när jag måste inse att du inte kommer tillbaks.

-m-