Jag är orolig och bekymrad..

Efter att ha låtit årets valresultat och SD:s intåg i riksdagen, sjunka in i ett drygt dygn har min hjärna börjat bearbeta vad det innebär för mig, min familj och samhället. Jag känner mig djupt bekymrad över vad det kan komma att innebära för landets framtid, och framförallt, vad som ligger mig närmast om hjärtat, mina barns framtid.

Jag har redan tidigare bekymrat mig över hur jag ska lyckas med uppgiften att ge mina barn en stabil värdegrund att stå på. Hur jag ska lyckas få dem att lära sig rätt och fel, människors lika värde, trygghet i sig själva och sina egna värderingar. Årets valresultat gör det hela, om möjligt, ännu svårare.

Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle där främlingsfientlighet och egoism normaliseras. Där nästan en halv miljon människor vill stänga dörren framför näsan på människor som drabbats av krig och politisk/religiös förföljelse. Där det är okej att prata illa om människor för att de har en annan hudfärg, ett annat språk, bär slöja och har en annan religion. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle som styrs av rädsla i stället för mod. Rädsla har aldrig skapat trygghet och kommer heller aldrig göra.

Jag vill att mina barn ska växa upp i en trygg miljö, där medmänsklighet, empati och människokärlek råder. Där det accepteras att människor inte är stöpta i samma form, där man välvilligt hjälper människor i nöd, och accepterar att människor av samma kön kan bli kära i varandra.

Jag är bekymrad över att närmare en halv miljon människor i det land där mina barn växer upp, ser ett hot mot vår trygghet, i att hjälpa människor från utomeuropeiska länder. Bekymrad över att en halv miljon människor, röstar på ett parti som strävar bakåt, bort från det vårt Sverige uppnått vad gäller jämställdhet, lika värde och förståelse och acceptans för människors olikheter. Arg över att människor som inte är födda i Sverige får skulden för ökad arbetslöshet, bristande vård och dekadens i våra skolor. När det i själva verket är vår bristande förmåga i samarbete, vår egen stora egoism, och vår egen rädsla som sparkar undan benen på alla invånare i landet.

Risken är stor att SD växer, och att de åsikter och den okunskap som bygger på rädsla och egoism klamrar sig fast i samhället som en cancerböld i en frisk kropp. Det ogräs som inte bekämpas, det gror, och jag vill INTE att mina barn ska behöva uppleva det. I grund och botten är jag för att människor ska få tycka och tänka vad de vill, men när så många människors tankar och tyckande grundar sig på okunskap, rädsla och fördomar, då är det inte längre okej. Det är dags att öppna ögonen på svenska folket så att vi förstår vad det är vi gör mot oss själva.

Den stora frågan, som alla borde ställa sig och försöka finna en lösning på, är hur ska vi bekämpa rädslan, så att framtidens generationer kan få växa upp i ett friskt land, där lika värde är en självklarhet och där människor accepteras och uppmuntras oavsett var de kommer ifrån. Där vi tillsammans hjälps åt att skapa den trygghet som vi alla egentligen vill ha, utan rädsla och hat.

-m-