Den nakna sanningen...

..utan bild dock.. jag vill inte skrämma bort er.

Idag ställde jag mig på vågen och för några veckor sen såg jag mig i spegeln, studerade mitt ansikte noga ingående... Två hemska upplevelser vill jag lova. Inte SÅÅÅ hemska, men tillräckligt för att jag idag fattat några viktiga beslut om mitt resterande liv.. och de kommande månaderna.

1. Jag vägde strax över 70 kg. Så mycket har jag inte vägt sen jag var gravid och då vill jag åtminstone inbilla mig att det var vackert. Idag.. inte lika vackert. Detta faktum har fått mig att bestämma att jag ska gå ner tio kilo och det målet ska vara uppnått sista mars 2012.

2. Jag börjar få rynkor runt munnen. Ni vet sådana där hemska rynkor som kvinnor i femtioårsåldern har om de rökt sen de var unga. Än så länge är de små, men drar man ihop munnen minst fem gånger per cigarett (när man tar ett bloss) runt 20 cigaretter per dag.. då får man rynkor. Jag har rökt i ungefär 12 år dagligen så jag kan ju bara föreställa mig hur jag kommer se ut när jag fyller 43 om jag fortsätter så här. Mål två är således att bli rökfri. Det ska vara uppnått i morgon.

Idag är sista dagen som en rökande halvfet, arbetslös nerdekad tvåbarnsmorsa. I morgon kommer jag förvisso fortfarande vara halvfet och arbetslös men jag ska åtminstone inte gå i smutsiga mysbrallor hela dagen och jag ska defenitivt inte äta kexchoklad till frukost.

Fram till julveckan ska jag skippa socker och chips och i morgon när ungarna är på dagis ska jag till gymmet istället för att röka sex cigg och sova två timmar. Bra start.

Tänkte dessutom se till att skriva blogg lite oftare så ni får veta hur mitt halvdana liv blir bättre och bättre, spännande va? ;)

Nu ska jag se på pojkvänsakademin och ta en kopp kaffe.

-M-

ibland vill jag...

..bara säga

PISS OFF VÄRLDEN!



..och den här kändes passande

-m-

och så står jag där igen
i regnet och i rusket
med håret klistrat vid ansiktet
och kalla droppar som rinner
blånande läppar som huttrar

Jag drömde en dröm en gång
att jag var två
och den ena dränkte jag i en skogssjö
När jag kom ut ur skogen
och vände mig om
Stod jag där naken och blå
drypande av vatten
med anklagande blick

Det var länge sen nu
vill tro att det var den sämre delen
som drunknade
även om jag trott många gånger
att det var tvärt om

I regnet ja
och ni vet hur det känns
allt man vill
är att vara hemma i ljuset
under filten
i värmen med en varm kopp
mellan sina frusna händer

Och en famn och händer
som gnuggar ens axlar
för att man ska få upp värmen

Regnet och kylan
är ingen höjdare
om man inte har någon
att komma hem till

mamma

..har jag varit nu i fyra år och en natt.. igår fyllde min prinsessa fyra år.
På kvällen när hon skulle sova lyfte hon upp sin hand och sa "är den större nu mamma?" -Nej, svarade jag.
Med gråt i rösten gnällde Wilma fram: "är den lika liten som när jag var tre?"

Grattis min stora älskade Wilmisprinsessa!



-m den stolta mamman-

Det regnar..

..och klockan är 23.40 den 5:e september 2011.
I fredags natt var det drygt 14 månader sedan min pappa gick bort. Lämnade ett stort tomrum efter sig som ingen annan någonsin kommer kunna fylla. I fredags natt slog det mig.. att livet faktiskt går vidare. Dagarna, veckorna, månaderna och tillslut åren, går oavsett om han finns här eller inte. Livet går vidare.

Det var hemskt när han dog.. jag kommer aldrig någonsin glömma när jag och mamma kom till sjukhuset och insikten satte sig som en klump någonstans i mellangärdet, trots att ännu ingen sagt orden. Det kommer alltid finnas kvar, känslan, bilderna på näthinnorna, av pappa i sjukhussängen med en blomma mellan sina knäppta händer. Så konstigt, så fel.. ändå fortgår livet.

Det är en hemsk insikt. Skönt kanske kan någon tycka, att livet trots allt går vidare. För mig var det hemskt i fredags natt.. när jag förstod att livet faktiskt går vidare trots att han aldrig någonsin kommer att komma tillbaka. Aldrig mer finnas där.. och så går livet. För det gör det. Jag lever, mina barn växer och skaffar sig egna erfarenheter. Berg och dalar, jag blir äldre. Jag skrattar, jag gråter och dagarna går. Livet går. Det gör det.

Agnes har börjat på förskolan. Tre dagar har vi skolat in. I morgon är det hennes första förskolefotografering. Först är det gruppbild på förmiddagen. Sen skrev jag upp barnen för enskilda fotografier och syskonkort. Båda döttrarna på samma avdelning. Jag vill minnas. Samla på mig fotografier för att alltid minnas hur de var när de var små. Inte för att jag någonsin kommer glömma.. men kanske för att de inte kommer minnas. För deras skull. För min skull.

I våras förra året sa pappa "passa på att fotografera mig innan det är försent". Det blev försent. Jag ville inte lyssna. Och nu går livet trots att jag trodde att det aldrig skulle göra det mer. Som om tiden stannade i det där rummet, de där rummen, på sjukhuset. Tiden stannade och bara klumpen, ångesten, smärtan och gråten som inte ville ut, men ändå pressade sig fram genom varje cell i min kropp, blev kvar.

Så plötsligt blev det fredagen den 2:a september 2011 och jag förstod att livet går vidare.. ett stort hopp mellan söndagen den 27 juni 2010 till septeber 2011. Vart tog tiden vägen? Alla dagar jag missade, när du inte var här. Alla dagar jag levde utan att veta att tiden gick. Som en blinkning och över ett år passerade. Livet gick trots att du inte var här. Aldrig mer kommer vara här, trots att livet går, är, nu, senare, hela tiden utan dig.

-m-

ETT år

..redan.



Grattis min lilla STORA älskling!

jag såg..

..pappa idag. På två ställen faktiskt. Först i gångtunneln och sen inne på Sultans när jag gick förbi fönstret. Eller.. egentligen var det en gubbe som hade likadan mockajacka som pappa, och den andra en gubbe i lika dan pikét-tröja som pappa hade. Är det vad som kallas för evigt borta men ständigt närvarande?

Hur som helst.. slutade jobba 07.00 Jag trivs ganska bra med jobbet. Först var jag lite osäker och visste inte riktigt vad jag tyckte, men nu när jag kommit in i det och lärt känna brukaren, så känns det riktigt bra. För Jocke känns det inte lika bra. Först är han ensam hemma med barnen på nätterna (ingen höjdare då Agnes har fått för sig att nattuggla) och när jag kommer hem får han vara vaken ensam med barnen, eftersom jag måste sova. Det är hans semester det.. Nu fick jag en liten nyvaken agnes i knät, så det är nog dags att gosa lite, och sen sova som sagt

-m-