Det kommer tårar ibland
som häromdagen
när allt kändes så jävla ruttet
och magen drog ihop sig
Huvudet pressades neråt marken
och allt kändes övermäktigt
hopplöst
Du skulle ha sagt
"det löser sig
du får snart ett jobb
ni klarar er igenom det här ska du se"
Eller idag när jag gjorde helt vanlig biffstroganoff
"kom och smaka här Malin
det ska i något mer"
-ja både mer tomatpuré och citron
"Det var väl det jag tyckte också"
Då gör det ont
ont ont ont
fortfarande
--------------
Jag dansade med djävulen idag
han förde och jag följde
den fan
--------------
"Ni klarar er igenom det här
jag vet att det känns jobbigt"
En klapp på axeln
vi äter hos dig idag
lunch
kanske rotmos och fläsklägg
"mat i magen ska jag nog se till att ni får"
och jag saknar dig så det skär i kroppen
och tårarna tvingar sig fram
Jag saknar dig så förbannat mycket ett tag nu igen
och tårarna rinner
igen
igen
igen
när ingen ser
när barnen sover
när jag varit i affären och är på väg hem
Jag saknar dig
jag saknar dig
jag saknar dig!
-m-
tisdag 13 december 2011
torsdag 8 december 2011
Just nu slåss vi varje dag
Djävulen och jag
Den som tror att det är lätt
har aldrig haft det svårt
Det går bra
men det gör rätt ont ibland
att vända kampen
till min fördel
När jag behöver styrka
sluter jag mina ögon
och ser mina barn
känner deras hjärtan slå
så vinner jag för dagen
jag vill aldrig
nånsin mer
känna ingenting
vilja ingenting
befinna mig i mörkret
Djävulen och jag
Den som tror att det är lätt
har aldrig haft det svårt
Det går bra
men det gör rätt ont ibland
att vända kampen
till min fördel
När jag behöver styrka
sluter jag mina ögon
och ser mina barn
känner deras hjärtan slå
så vinner jag för dagen
jag vill aldrig
nånsin mer
känna ingenting
vilja ingenting
befinna mig i mörkret
måndag 14 november 2011
Den nakna sanningen...
..utan bild dock.. jag vill inte skrämma bort er.
Idag ställde jag mig på vågen och för några veckor sen såg jag mig i spegeln, studerade mitt ansikte noga ingående... Två hemska upplevelser vill jag lova. Inte SÅÅÅ hemska, men tillräckligt för att jag idag fattat några viktiga beslut om mitt resterande liv.. och de kommande månaderna.
1. Jag vägde strax över 70 kg. Så mycket har jag inte vägt sen jag var gravid och då vill jag åtminstone inbilla mig att det var vackert. Idag.. inte lika vackert. Detta faktum har fått mig att bestämma att jag ska gå ner tio kilo och det målet ska vara uppnått sista mars 2012.
2. Jag börjar få rynkor runt munnen. Ni vet sådana där hemska rynkor som kvinnor i femtioårsåldern har om de rökt sen de var unga. Än så länge är de små, men drar man ihop munnen minst fem gånger per cigarett (när man tar ett bloss) runt 20 cigaretter per dag.. då får man rynkor. Jag har rökt i ungefär 12 år dagligen så jag kan ju bara föreställa mig hur jag kommer se ut när jag fyller 43 om jag fortsätter så här. Mål två är således att bli rökfri. Det ska vara uppnått i morgon.
Idag är sista dagen som en rökande halvfet, arbetslös nerdekad tvåbarnsmorsa. I morgon kommer jag förvisso fortfarande vara halvfet och arbetslös men jag ska åtminstone inte gå i smutsiga mysbrallor hela dagen och jag ska defenitivt inte äta kexchoklad till frukost.
Fram till julveckan ska jag skippa socker och chips och i morgon när ungarna är på dagis ska jag till gymmet istället för att röka sex cigg och sova två timmar. Bra start.
Tänkte dessutom se till att skriva blogg lite oftare så ni får veta hur mitt halvdana liv blir bättre och bättre, spännande va? ;)
Nu ska jag se på pojkvänsakademin och ta en kopp kaffe.
-M-
Idag ställde jag mig på vågen och för några veckor sen såg jag mig i spegeln, studerade mitt ansikte noga ingående... Två hemska upplevelser vill jag lova. Inte SÅÅÅ hemska, men tillräckligt för att jag idag fattat några viktiga beslut om mitt resterande liv.. och de kommande månaderna.
1. Jag vägde strax över 70 kg. Så mycket har jag inte vägt sen jag var gravid och då vill jag åtminstone inbilla mig att det var vackert. Idag.. inte lika vackert. Detta faktum har fått mig att bestämma att jag ska gå ner tio kilo och det målet ska vara uppnått sista mars 2012.
2. Jag börjar få rynkor runt munnen. Ni vet sådana där hemska rynkor som kvinnor i femtioårsåldern har om de rökt sen de var unga. Än så länge är de små, men drar man ihop munnen minst fem gånger per cigarett (när man tar ett bloss) runt 20 cigaretter per dag.. då får man rynkor. Jag har rökt i ungefär 12 år dagligen så jag kan ju bara föreställa mig hur jag kommer se ut när jag fyller 43 om jag fortsätter så här. Mål två är således att bli rökfri. Det ska vara uppnått i morgon.
Idag är sista dagen som en rökande halvfet, arbetslös nerdekad tvåbarnsmorsa. I morgon kommer jag förvisso fortfarande vara halvfet och arbetslös men jag ska åtminstone inte gå i smutsiga mysbrallor hela dagen och jag ska defenitivt inte äta kexchoklad till frukost.
Fram till julveckan ska jag skippa socker och chips och i morgon när ungarna är på dagis ska jag till gymmet istället för att röka sex cigg och sova två timmar. Bra start.
Tänkte dessutom se till att skriva blogg lite oftare så ni får veta hur mitt halvdana liv blir bättre och bättre, spännande va? ;)
Nu ska jag se på pojkvänsakademin och ta en kopp kaffe.
-M-
söndag 30 oktober 2011
måndag 24 oktober 2011
och så står jag där igen
i regnet och i rusket
med håret klistrat vid ansiktet
och kalla droppar som rinner
blånande läppar som huttrar
Jag drömde en dröm en gång
att jag var två
och den ena dränkte jag i en skogssjö
När jag kom ut ur skogen
och vände mig om
Stod jag där naken och blå
drypande av vatten
med anklagande blick
Det var länge sen nu
vill tro att det var den sämre delen
som drunknade
även om jag trott många gånger
att det var tvärt om
I regnet ja
och ni vet hur det känns
allt man vill
är att vara hemma i ljuset
under filten
i värmen med en varm kopp
mellan sina frusna händer
Och en famn och händer
som gnuggar ens axlar
för att man ska få upp värmen
Regnet och kylan
är ingen höjdare
om man inte har någon
att komma hem till
i regnet och i rusket
med håret klistrat vid ansiktet
och kalla droppar som rinner
blånande läppar som huttrar
Jag drömde en dröm en gång
att jag var två
och den ena dränkte jag i en skogssjö
När jag kom ut ur skogen
och vände mig om
Stod jag där naken och blå
drypande av vatten
med anklagande blick
Det var länge sen nu
vill tro att det var den sämre delen
som drunknade
även om jag trott många gånger
att det var tvärt om
I regnet ja
och ni vet hur det känns
allt man vill
är att vara hemma i ljuset
under filten
i värmen med en varm kopp
mellan sina frusna händer
Och en famn och händer
som gnuggar ens axlar
för att man ska få upp värmen
Regnet och kylan
är ingen höjdare
om man inte har någon
att komma hem till
lördag 10 september 2011
mamma
..har jag varit nu i fyra år och en natt.. igår fyllde min prinsessa fyra år.
På kvällen när hon skulle sova lyfte hon upp sin hand och sa "är den större nu mamma?" -Nej, svarade jag.
Med gråt i rösten gnällde Wilma fram: "är den lika liten som när jag var tre?"
Grattis min stora älskade Wilmisprinsessa!
-m den stolta mamman-
På kvällen när hon skulle sova lyfte hon upp sin hand och sa "är den större nu mamma?" -Nej, svarade jag.
Med gråt i rösten gnällde Wilma fram: "är den lika liten som när jag var tre?"
Grattis min stora älskade Wilmisprinsessa!
-m den stolta mamman-
måndag 5 september 2011
Det regnar..
..och klockan är 23.40 den 5:e september 2011.
I fredags natt var det drygt 14 månader sedan min pappa gick bort. Lämnade ett stort tomrum efter sig som ingen annan någonsin kommer kunna fylla. I fredags natt slog det mig.. att livet faktiskt går vidare. Dagarna, veckorna, månaderna och tillslut åren, går oavsett om han finns här eller inte. Livet går vidare.
Det var hemskt när han dog.. jag kommer aldrig någonsin glömma när jag och mamma kom till sjukhuset och insikten satte sig som en klump någonstans i mellangärdet, trots att ännu ingen sagt orden. Det kommer alltid finnas kvar, känslan, bilderna på näthinnorna, av pappa i sjukhussängen med en blomma mellan sina knäppta händer. Så konstigt, så fel.. ändå fortgår livet.
Det är en hemsk insikt. Skönt kanske kan någon tycka, att livet trots allt går vidare. För mig var det hemskt i fredags natt.. när jag förstod att livet faktiskt går vidare trots att han aldrig någonsin kommer att komma tillbaka. Aldrig mer finnas där.. och så går livet. För det gör det. Jag lever, mina barn växer och skaffar sig egna erfarenheter. Berg och dalar, jag blir äldre. Jag skrattar, jag gråter och dagarna går. Livet går. Det gör det.
Agnes har börjat på förskolan. Tre dagar har vi skolat in. I morgon är det hennes första förskolefotografering. Först är det gruppbild på förmiddagen. Sen skrev jag upp barnen för enskilda fotografier och syskonkort. Båda döttrarna på samma avdelning. Jag vill minnas. Samla på mig fotografier för att alltid minnas hur de var när de var små. Inte för att jag någonsin kommer glömma.. men kanske för att de inte kommer minnas. För deras skull. För min skull.
I våras förra året sa pappa "passa på att fotografera mig innan det är försent". Det blev försent. Jag ville inte lyssna. Och nu går livet trots att jag trodde att det aldrig skulle göra det mer. Som om tiden stannade i det där rummet, de där rummen, på sjukhuset. Tiden stannade och bara klumpen, ångesten, smärtan och gråten som inte ville ut, men ändå pressade sig fram genom varje cell i min kropp, blev kvar.
Så plötsligt blev det fredagen den 2:a september 2011 och jag förstod att livet går vidare.. ett stort hopp mellan söndagen den 27 juni 2010 till septeber 2011. Vart tog tiden vägen? Alla dagar jag missade, när du inte var här. Alla dagar jag levde utan att veta att tiden gick. Som en blinkning och över ett år passerade. Livet gick trots att du inte var här. Aldrig mer kommer vara här, trots att livet går, är, nu, senare, hela tiden utan dig.
-m-
I fredags natt var det drygt 14 månader sedan min pappa gick bort. Lämnade ett stort tomrum efter sig som ingen annan någonsin kommer kunna fylla. I fredags natt slog det mig.. att livet faktiskt går vidare. Dagarna, veckorna, månaderna och tillslut åren, går oavsett om han finns här eller inte. Livet går vidare.
Det var hemskt när han dog.. jag kommer aldrig någonsin glömma när jag och mamma kom till sjukhuset och insikten satte sig som en klump någonstans i mellangärdet, trots att ännu ingen sagt orden. Det kommer alltid finnas kvar, känslan, bilderna på näthinnorna, av pappa i sjukhussängen med en blomma mellan sina knäppta händer. Så konstigt, så fel.. ändå fortgår livet.
Det är en hemsk insikt. Skönt kanske kan någon tycka, att livet trots allt går vidare. För mig var det hemskt i fredags natt.. när jag förstod att livet faktiskt går vidare trots att han aldrig någonsin kommer att komma tillbaka. Aldrig mer finnas där.. och så går livet. För det gör det. Jag lever, mina barn växer och skaffar sig egna erfarenheter. Berg och dalar, jag blir äldre. Jag skrattar, jag gråter och dagarna går. Livet går. Det gör det.
Agnes har börjat på förskolan. Tre dagar har vi skolat in. I morgon är det hennes första förskolefotografering. Först är det gruppbild på förmiddagen. Sen skrev jag upp barnen för enskilda fotografier och syskonkort. Båda döttrarna på samma avdelning. Jag vill minnas. Samla på mig fotografier för att alltid minnas hur de var när de var små. Inte för att jag någonsin kommer glömma.. men kanske för att de inte kommer minnas. För deras skull. För min skull.
I våras förra året sa pappa "passa på att fotografera mig innan det är försent". Det blev försent. Jag ville inte lyssna. Och nu går livet trots att jag trodde att det aldrig skulle göra det mer. Som om tiden stannade i det där rummet, de där rummen, på sjukhuset. Tiden stannade och bara klumpen, ångesten, smärtan och gråten som inte ville ut, men ändå pressade sig fram genom varje cell i min kropp, blev kvar.
Så plötsligt blev det fredagen den 2:a september 2011 och jag förstod att livet går vidare.. ett stort hopp mellan söndagen den 27 juni 2010 till septeber 2011. Vart tog tiden vägen? Alla dagar jag missade, när du inte var här. Alla dagar jag levde utan att veta att tiden gick. Som en blinkning och över ett år passerade. Livet gick trots att du inte var här. Aldrig mer kommer vara här, trots att livet går, är, nu, senare, hela tiden utan dig.
-m-
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)