..hur självutlämnande man ska vara i en blogg på nätet. Förmodligen inte alls. Men allt jag gör blir ändå fel, så det spelar inte så stor roll.
Var hos rådgivaren idag.. han började prata om att vi måste göra upp en tidsplan. Att man ibland når gemytlighetsträsket och att man inte kommer längre då. Om det inte sker en utveckling måste jag gå vidare en annan väg. Jag blev arg, på insidan. Reagerade som jag alltid gör, vilket vi kommit fram till i våra samtal. Att jag hanterar alla mina känslomässiga reaktioner med ilska. Tänkte "ja då jävlar, jag ska inte gå hit mer, om han ändå inte finns här". Jag är fortfarande arg. Försmådd. Vet att han har rätt. Det är jag som måste göra jobbet. Det är jag som måste förändras, och komma på vilken väg jag vill gå i livet. Han har ju rätt.
Blir ändå arg. Reagerar alltid så. Ilska.
Det kanske är jag som är känslomässigt handikappad. "Vi andvänder inte sådana uttryck", säger rådgivaren. "Vi pratar om känslomässiga rubbningar". Ja men då har jag väl en sån.. känslomässig rubbning. Jag blir arg.
Ibland på sista tiden har jag funderat över hur mycket en människa orkar med. Hur mycket orkar jag med? Ibland vill jag bara ge upp. Men jag vet inte ens hur man gör det. Ger upp. Sen frågar jag på något forum på nätet om hur man blir lycklig och någon svarar, att det blir man inte. Det är bara frågan för hur långt eller kort lidande man har. Så blir jag arg igen, och vägrar acceptera. SKITSNACK. Klart man blir lycklig. Man måste bara kämpa mer. Göra mer. Slåss mer. Ilska. Varför kan den inte väcka samma kämpaglöd jämt? Varför slåss jag så mycket med mig själv? Varför gör jag inte bara, tar tag i saker? Kämpar?
Gräver ner mig, känner mig missförstådd och missanpassad och förbisedd. Depression, ja visst. Jag är inte dum, jag har bara en känslomässig rubbning.
Idag slogs vi jag och Wilma. Det slutade med att hon kastade nappen en gång för mycket, fast att jag sagt att hon inte skulle få tillbaka den om hon gjorde så igen. Jag tog nappen och hon blev förkrossad. Förklarade varför jag tog den, hon förstod sammanhanget i vad jag sa, men hur mycket förstår en tvååring känslomässigt? Och jag kände mig som världens sämsta mamma. Vilken normal människa har en maktkamp med en tvååring? Var det bara prestige från min sida?
Det är väl jag som är empatiskt störd.
Hon somnade till slut, och jag gick och gav henne nappen, fylld av skam. Jag är så orkeslös och vill bara gråta.
Kan jag få kura ihop mig till en boll, i ett hörn på golvet och sluta finnas till? Kan någon lyfta upp mig? Det är så jobbigt, att göra jobbet själv. Så jobbigt att tycka synd om mig själv, men hur gör man för att förändras?
Hur blir man lycklig?
-m-
3 kommentarer:
Heja Malin!!
Jag tror att, du gör helt rätt i och vara "utelämnande" på din blogg!
En blogg är en ventil..och tro de eller ej, det finns människor därute som kan o vill hjälpa till lite. Att få dig o må bättre, på rätt köl. En ynka kommentar kan förgylla din vardag så jag säger såhär;
Du är bra som person, du är bra, du duger till, du är en superbra mamma och superbra fru!
Sluta racka ner på dig själv.
Stå upp för dig själv.
Säg till när du inte gillar något. Säg till när du blir ledsen.
Säg till när du bli arg.
SÄTT NER FOTEN!
Sätt dig o skriv ner för o nackdelar.(skitbra att göra)
Sluta rannsaka dig själv. Ingen tackar dig för det ändå! Sen leder det ingen vart.
(sluta med det bums)
Bara du själv vet om du "pallar" eller inte.
Lycka finns, jag lovar ;)
(finns ingen baktanke med det jag skriver. Jag är och har aldrig varit sådan. Mitt problem är att jag alltid varit alldeles för godtrogen, osäker och naiv ;) Vilket lett mig till diversé problem.)
En sån enkel sak att man aldrig stått upp för sig själv, försvarat sig själv, när man vet att folk far med osanningar och ser ner på en för något man aldrig sagt eller gjort.
Jag har varit den undvikande personen. Vilket lett mig till en jävla massa skit.
But no more..
Jag skulle kunna skriva en bok med no ending om J, men det gör jag inte.
Alla har rätt att bilda sin egen uppfattning :)
Men..I know..
(ibland är det bra o kunna alla genvägar ;)
Good luck darl!
(håller tummarna och hoppas att du inte blir *arg* ;)
Kram /Veronica
Hur man blir lycklig är bara du som vet...där inne ..innerst inne. Ända sättet att bli lycklig är att vara 110 procent sann mot dig själv om vad du vill , känner , tycker och tänker inte vad du borde utan hur det verkligen är på riktigt. Då som först kan man bli lycklig så nej jag håller inte med föregående talare du ska rannsaka dig själv ordentligt på riktigt en gång för alla.
Har du aldrig varit lycklig? Det är väl klart att du har! Den där superlyckan känner du ganska ofta (det gör man när man har barn). Försök att spara ögonblicket, försök minnas hur du känner dig när du är sådär superlycklig och nöjd. Det kanske är när du har storhandlat och hela kylskåpet är fullproppat med mat, eller när Wilma kommer och pussar dig, eller säger något roligt. Eller när J kramar om dig oväntat. Eller när det går riktigt bra på jobbet. Det är klart att du är lycklig stundtals! Det gäller bara att komma på NÄR du är lycklig, och försöka komma tillbaka till samma sinnesstämning. Börja le. Stoppa in en penna i munnen på tvären, du ler inte, men hjärnan TROR att du ler, dessutom ser det ganska roligt ut. Och till slut så blir du gladare. När du känner ilskan komma fram så stanna upp och tänk efter, VARFÖR blir jag arg? Är det inte meningen att bli ledsen? Bli ledsen då! Gråt, skrik, tyck synd om dig själv. Men stanna in där nere. Utan jobba med dig själv, skriv ner vad du vill med livet, skriv ner ett mål. Sen har du olika delmål på vägen. Det hjälper dig att stå ut under en dålig period som det verkar vara just nu. Livet går upp och ner, och det SKA det göra. Det gäller att inte går ner sig för mycket bara, för då stannar du där nere.
Jag finns på msn om du vill prata, och mitt telefonnr har du antagligen sett på eniro. :) Hör av dig om di behöver prata av dig!!
Kram!
Skicka en kommentar