...

Jag bävar inte för julen. Du är inte mer frånvarande då, än vad du är andra dagar. Hålet blir inte större i fåtöljen, eller vid matbordet på julafton, än vad det är tomt varje gång jag ringer hem till er och mamma svarar. Tomheten och tystnaden blir inte mer påtaglig för att det ligger färre paket under granen, och för att inget är till dig.

Det är att vakna på morgonen jag bävar. Att gå och lägga mig på kvällen och inte kunna somna. Tankarna på dig, och att du aldrig kommer gående på cykelvägen utanför vår uteplats, det är det som är jobbigt.

Igår tänkte jag på julen. "Kanske kommer pappa hem då", tänkte jag. Fullständigt irrationell tanke. Jag vet det. Jag visste när jag tänkte, att det gör du inte. Du kommer inte på julafton heller, eller på juldagen eller annandagen. Ingen dag kommer du, men varje dag är du närvarande i mina tankar, i min ångest, i min saknad.
Varje dag.

-m-