årets virtuella avslöjande..

Jag är
bipolär

Förr kallat manodepressiv. Antar att någon läkare under en kongress kläckte idén om att uttrycket manodepressiv är allt för luddigt. Nu för tiden finns det stadier som täcker in det mesta. Bipolär typ 1, typ 2, typ 2 1/2, typ tre.. typ fyra?

Jag är inte längst ut i någon kant av skalorna. Jag får inte psykoser, jag blir inte manisk. Jag ligger någonstans i mitten och svajar, upp och ner, lite för långt åt höger, lite för långt åt vänster för att klassas som normal. Stämplad i pannan med en diagnos, som jag för all del köper, men inte förstår.

Lite bättre än alla andra, lite sämre, helst på samma gång. Ett virrvarr av känslor och tankar. Upp och ner, ut och in. Vänder ut och in på mig själv, ofta. Men hittar inte svaren jag söker eftersom jag inte vet frågorna. Lite för självsäker, allt för osäker. Och det svåraste.. det jag trodde var livet, klassas som sjukdom. Allt jag upplevt, osäkerhet, oövervinnerlighet, bara olika tillstånd som bör medicineras, jämnas ut, täppas till.

Jag tycker om den brännande känslan i magen, rastlösheten, orken, livslusten som pulserar ut i varenda åder i min kropp. Jag tycker om lidandet som alltid gjort att jag känt mig levande. Gör något ont, så vet jag i alla fall att jag lever. Man ska inte känna så. Nattsvart hopplöshet. En fallgrop utan botten, smärta så tung att bära, men utan anledning. Inte känna att man bubblar över av glädje och kärlek till hela världen, så att man som vuxen studsar runt och nästan exploderar av lycka.. så stort att man vill omfamna alla, smittas. Som att vara uppfylld av kolsyra, skakad, men utan att någon skruvar av locket och lättar på trycket.

Alla har upp och nedgångar. Vissa lite mer än andra, vissa mycket mer. OK-stämpeln används inte på dem som känner för mycket. Känner för lite. Stänger av, sätter på, bubblar och faller. Kämpar. Livet igenom.
Gör inte alla?

-m-