..är det över ett år sen min pappa dog. I måndags var det 365 dagar sen. Förra veckan dog min morbror. 59 år gammal. Nästan exakt ett år efter min pappa.
Jag trodde inte på mamma när hon ringde och berättade. Sa nog "näheee näää" fyra gånger innan poletten trillade ner. Hjärtinfarkt. Någon sekund bara, sen borta för evigt. Frisk i övrigt, hur man nu kan vara frisk i övrigt när man är död..
Och jag fick andnöd, skakade på huvudet och så kom allt tillbaka. Och jag tänkte på mina kusiner, på min moster, och jag kände, hur jag kände då, för ett år sen. Som en hand som kramar runt hjärtat, gör det svårt att få luft. Jag mindes hur det var att vakna första dagen, dagen efter. När jag vaknade önskade jag att jag inte vaknat. För allt som hänt var ingen mardröm, det var verklighet. I drömmen levde pappa ännu. 365 dagar.. många drömmar blir det då.
Den 366:e dagen var i tisdags. Första dagen på andra året, utan min pappa. Första dagen, på andra veckan, för mina kusiner och min moster. Och där kom andnöden igen. Och tårarna som inte går att stoppa. Den där smärtan bakom ögonlocken som inte försvinner fast att jag blinkar och blinkar. Ibland går den att tvinga bort genom att bita ihop käkarna och stänga av.. Stackars släktingar. Och jag kom på att det jag hatar mest med livet, är döden.
Det känns som om våra familjer är korthus. Där nedre kortet, någonstans i mitten ryckts bort. Allt rasar och vi försöker tafatt bygga upp våra korthus igen, men hela tiden saknas det där viktiga kortet i botten. Det som höll allt samman, band samman, organiserade och stöttade.
Fast kanske är det mamma.. som håller samman, stöttar..
Vi bygger nu, vi har byggt i ett år. Det är ett mindre, bräckligare hus nu. Krävs mindre skakningar i fogarna för att vi ska bli rädda, tappa andan.. tror inte vi håller för allt längre. Det gjorde vi förut.
Nästa vecka är det begravning. Vi ska till Göteborg. Vi ska ta farväl av Göran. Visa respekt, visa kärlek, stötta, tappa andan och nästan kräkas. För att det gör ont. Och då är det bara en liten del av sorgen som är vår. Ändå står vi där, tillsammans, med smärtan.
Älskade älskade kusiner. Älskade Anne. Vad jag önskar.. att döden bara drabbade dem som förtjänar det. Eller åtminstone, att det slapp göra så fördodat ont i de som lämnats kvar.
-m-
1 kommentar:
Halkade in här på nåt vis. Jag kan inte tänka mig ett liv utan min pappa. Han är min stora trygghet i livet. Fast han fyller 78 år i år och jag fyller 44, det finns liksom inte i min skalle att jag ska leva utan min pappa. Och inte heller utan min mamma. Jag låter som ett litet barn, men jag är ju också ett barn till mina föräldrar. Du skriver fint och tänkvärt.
/Malin
Skicka en kommentar