besök

måndag 13 februari 2012

offentlig blogg

JA det är en offentlig blogg
och JA jag vet på ett ungefär vilka ni är som läser
Men det här är MITT ställe och jag skriver vad jag VILL.

Jag är bitter, BITTER BITTER BITTER!
Jag är arg ARG ARG ARG!
Och jag är LEDSEN!

Jag är ledsen över att det blev så här.. och jag är ledsen över att Jocke är ledsen. Och jag är BEDRÖVAD över att det på något vis är jag som är den stora skurken i dramat. Jag har försökt prata med Jocke i SJU JÄVLA ÅR utan att få ett piss till gensvar. Jag har gått runt och känt mig ensam och oälskad och levt med en människa som på nästan inget sätt visat att han brytt sig när det behövts som mest. Som aldrig varit ett känslomässigt stöd. Som ALLTID näst intill, satt sig själv i främsta rummet och som alltid tyckt synd om sig själv i första hand när det varit något. Och jag älskade honom ÄNDÅ.

Jag gjorde fel, många fel och han stannade kvar. (Vad många inte vet är att jag OCKSÅ stannade kvar när alla andra skulle ha gått) Men det var också det enda han gjorde. Han frågade aldrig någonting, såg aldrig någonting och visade nästan aldrig att han överhuvudtaget kände någonting. Glimtar ja.. men jag kände mig ensam. Jag bad honom släppa in mig, jag bad honom vara delaktig, jag bad honom om hjälp, om att slippa vara hans extramamma, om att slippa tjata timme ut och timme in för att han skulle hjälpa till med minsta lilla.. och han lovade och lovade och lovade men det hände aldrig ett SKIT. Inte ens sina egna åtaganden kunde han fixa, utan jag var tvungen att ordna det med för att det skulle hända... Dessutom lät han alla tro att vår pissiga ekonomi berodde enbart på MIG och det gör mig också förbannad. Jag är så ARG och BITTER och .. känslomässigt utmattad.. och ledsen och trött.. och uppfylld av sorg sorg sorg... Och så undrar människor varför vårt hem alltid var i kaos? För utan stöd orkar man inte hur jävla mycket som helst. Jag är ingen jäkla alltiallo! Städa, se glad ut, orka vakennätter, ha två små barn och ett vuxet, laga mat, tvätta, tjata tjata TJATA.. se till att räkningar blir betalda (även när jag inte borde och när han lovat ta hand om allt ekonomiskt av förståeliga orsaker).. fråga honom hur HAN mår när jag har ett dött foster i magen (ja den biten har verkligen fastnat)..

Han är en fantastisk pappa, han älskar sina barn. Men till och med barnen har nästan alltid fått svaret "vänta lite".. "om en stund".. "sen". Och han lovade saker som han inte höll och jag såg Wilma bli ledsen och han FATTADE inte ens vad han gjorde för fel. "Vi gör det i morgon istället Wilma"... imorgon existerar väl inte för en fyraåring? i morgon är en evighet om någon har lovat IDAG.. och det gjorde mig också ledsen.. att han inte såg.. att han knappt lärde känna sina barn.. att han inte orkade?

Jag bönade om hjälp när jag inte orkade sköta allt själv, jag grät och kände att jag höll på att gå sönder.. och han satt med hörlurarna på och lyfte inte ens på ögonbrynen. Jag gjorde ingenting, han tjänade i alla fall pengar, eller hur det nu var.. när han kom hem var HAN trött.. när jag fick missfall var HAN ledsen..

Och NU är det synd om HONOM.. för att jag gått. För att jag flyttat och lämnat ett förhållande där jag.. var ensam. NU fattar han, fast att jag försökt nå fram i flera år. NU ska han ändra på sig. NU NU NU.. VAD I HELVETE! NUUUU.. och jag går sönder igen och vill slåss och skrika att nu får det vara NOG! Det är inte DU nu, det är JAG! Nu har JAG fattat.. och det gör ont att han gråter och jag vill en sekund krama om och säga att det ordnar sig, att vi fixar det här.. sen minns jag jag allt.. alla gånger när JAG gråtit.. och då vill jag inte mer. Orkar inte..

Det är klart att jag älskar honom.. men man lär sig inte kommunisera, dela med sig, släppa in, prioritera om, göra om göra rätt på en vecka. Inte på två veckor heller.. har man levt i någon slags bubbla och varit passiv i sitt eget liv i 33 år (åtminstone sju som jag vet om) så ändrar man sig inte på en natt. Och jag VILL inte mer! Jag är hellre ensam ENSAM än ensam tillsammans.. och det gör förbannat ont, för det var aldrig det jag ville.

Han är en bra kille.. han är snäll och fin och har ofta sagt de rätta sakerna precis när det behövts som allra mest. Men en gång i halvåret, när allt håller på att gå sönder på riktigt räcker inte riktigt hela vägen.. och den här gången räcker det inte längre. Och det gör ONT!

(kommer förmodligen ta bort det här inlägget för Jocke är ingen dålig människa.. vi är kanske bara.. olika..och det gör också ont.. så ont ont ont)

och det är klart och givet.. tillsammans har vi fått de underbaraste skatterna och de två kommer jag ALLTID älska honom för.. Vad framtiden för med sig vet ingen.. men vad vi har haft tillsammans, vill jag aldrig någonsin ha tillbaka. Vad vi kan få.. det visar sig med tiden. Och jag tror på honom.. jag tror att han vill ändras, att han vill växa upp, att han vill ta ansvar. Att han vill bli en annan människa.. hitta sig själv, bli trygg i sig själv.. Jag TROR det. Men att tro utan att se är ingenting som räcker för mig längre. Jag har trott och trott och trott..

Och så skriver han att det är jobbigt att kämpa för något man tror på helt ensam.. jo tacka fan för det!

och jag är trött

-m-

1 kommentar:

Josephine sa...

Älskade älskade älskade! <3 Jag är stolt över dig!