.. men för vissa saker finns inga ord.
Jag skriker "SLÄNG DIG I VÄGGEN!" och minns med kärlek allt det som har varit.
Tänker på er älskade släktingar och önskar att jag kunde bära åtminstone något av all den smärta jag vet att ni känner.
-m-
tisdag 21 juni 2011
måndag 20 juni 2011
årets virtuella avslöjande..
Jag är
bipolär
Förr kallat manodepressiv. Antar att någon läkare under en kongress kläckte idén om att uttrycket manodepressiv är allt för luddigt. Nu för tiden finns det stadier som täcker in det mesta. Bipolär typ 1, typ 2, typ 2 1/2, typ tre.. typ fyra?
Jag är inte längst ut i någon kant av skalorna. Jag får inte psykoser, jag blir inte manisk. Jag ligger någonstans i mitten och svajar, upp och ner, lite för långt åt höger, lite för långt åt vänster för att klassas som normal. Stämplad i pannan med en diagnos, som jag för all del köper, men inte förstår.
Lite bättre än alla andra, lite sämre, helst på samma gång. Ett virrvarr av känslor och tankar. Upp och ner, ut och in. Vänder ut och in på mig själv, ofta. Men hittar inte svaren jag söker eftersom jag inte vet frågorna. Lite för självsäker, allt för osäker. Och det svåraste.. det jag trodde var livet, klassas som sjukdom. Allt jag upplevt, osäkerhet, oövervinnerlighet, bara olika tillstånd som bör medicineras, jämnas ut, täppas till.
Jag tycker om den brännande känslan i magen, rastlösheten, orken, livslusten som pulserar ut i varenda åder i min kropp. Jag tycker om lidandet som alltid gjort att jag känt mig levande. Gör något ont, så vet jag i alla fall att jag lever. Man ska inte känna så. Nattsvart hopplöshet. En fallgrop utan botten, smärta så tung att bära, men utan anledning. Inte känna att man bubblar över av glädje och kärlek till hela världen, så att man som vuxen studsar runt och nästan exploderar av lycka.. så stort att man vill omfamna alla, smittas. Som att vara uppfylld av kolsyra, skakad, men utan att någon skruvar av locket och lättar på trycket.
Alla har upp och nedgångar. Vissa lite mer än andra, vissa mycket mer. OK-stämpeln används inte på dem som känner för mycket. Känner för lite. Stänger av, sätter på, bubblar och faller. Kämpar. Livet igenom.
Gör inte alla?
-m-
bipolär
Förr kallat manodepressiv. Antar att någon läkare under en kongress kläckte idén om att uttrycket manodepressiv är allt för luddigt. Nu för tiden finns det stadier som täcker in det mesta. Bipolär typ 1, typ 2, typ 2 1/2, typ tre.. typ fyra?
Jag är inte längst ut i någon kant av skalorna. Jag får inte psykoser, jag blir inte manisk. Jag ligger någonstans i mitten och svajar, upp och ner, lite för långt åt höger, lite för långt åt vänster för att klassas som normal. Stämplad i pannan med en diagnos, som jag för all del köper, men inte förstår.
Lite bättre än alla andra, lite sämre, helst på samma gång. Ett virrvarr av känslor och tankar. Upp och ner, ut och in. Vänder ut och in på mig själv, ofta. Men hittar inte svaren jag söker eftersom jag inte vet frågorna. Lite för självsäker, allt för osäker. Och det svåraste.. det jag trodde var livet, klassas som sjukdom. Allt jag upplevt, osäkerhet, oövervinnerlighet, bara olika tillstånd som bör medicineras, jämnas ut, täppas till.
Jag tycker om den brännande känslan i magen, rastlösheten, orken, livslusten som pulserar ut i varenda åder i min kropp. Jag tycker om lidandet som alltid gjort att jag känt mig levande. Gör något ont, så vet jag i alla fall att jag lever. Man ska inte känna så. Nattsvart hopplöshet. En fallgrop utan botten, smärta så tung att bära, men utan anledning. Inte känna att man bubblar över av glädje och kärlek till hela världen, så att man som vuxen studsar runt och nästan exploderar av lycka.. så stort att man vill omfamna alla, smittas. Som att vara uppfylld av kolsyra, skakad, men utan att någon skruvar av locket och lättar på trycket.
Alla har upp och nedgångar. Vissa lite mer än andra, vissa mycket mer. OK-stämpeln används inte på dem som känner för mycket. Känner för lite. Stänger av, sätter på, bubblar och faller. Kämpar. Livet igenom.
Gör inte alla?
-m-
måndag 13 juni 2011
haha
Hittade en skrivövning från "skapande svenska" kursen jag gick 2002. Man skulle skriva ett brev till sitt unga jag. Tonårsjaget. Bara måste ju skriva ner det här.
"Karlstad 2002-03-23"
Hej Malin!
Du vet inte vem jag är, men någon gång i livet kommer du att befinna dig på den plats där jag är idag. jag önskar att jag kunde hjälpa dig att inte göra de misstag jag har gjort, men det kan jag inte. Jag kan bara berätta att jag vet precis vad du går igenom och kommer vara med om i ditt liv. De dagar, veckor och stunder när du har det svårt så ska du veta att jag har varit där och att jag vet precis vad du går igenom, även om du i de stunderna känner dig väldigt ensam. Andra stunder, när du känner dig helt igenom lycklig och uppfylld av en bubblande känsla som du vill dela med dig av till hela världen, ska du veta att du i alla fall delat med dig av den till mig.
Du kanske undrar varför jag skriver till dig, när du inte ens känner mig. Det undrar jag själv, för nu förtiden skriver jag bara brev till vänner som en gång var, men som jag inte pratat med på länge. Jag skriver oftast i tafatta försök att ta kontakt igen, istället för att faktiskt lyfta på luren och ringa. Jag önskar att du inte får det så i ditt liv, men jag vet att du kommer att få det så. Jag känner dig bättre än du tror, utan och innan. När jag tänker efter är det de som ligger i riskzonen för mina skraltiga brev, de vänner jag skaffade mig när jag var i din ålder.
Det kan hända att du blir irriterad över att jag skriver att jag känner dig utan och innan, för jag vet att du tror att ingen känner dig helt och fullt. Eller så har jag fel. Kanske har du inte fått den känslan ännu. Den övertygelsen. Men hur det nu ligger till med den saken, så känner JAG dig faktiskt. Kanske bättre än vad du själv gör. Även om jag har glömt lite om hur det var att vara så där ung och oskyldig som man själv anser att man absolut inte är när man är 14.
Jag tänkte dra några exempel för att få dig att inse att jag känner dig.
1. Du var kär i din lärarvikarie i femman och trodde att han blev sårad när du sa att han var ful i tidningen.
2. Du var kär i Lennart långt in i sjuan, fast att du förnekade det. Och du håller fortfarande på att hoppa på K-brunnar och tänka hans namn av gammal vana.
Du rycker säkert på axlarna nu och tycker att exemplen inte är slående nog för att du ska tro på att jag känner dig som jag gör. Därför ska jag dra ytterligare ett exempel som kommer beröra dig mer.
När Robbin dog, som förövrigt fick stava sitt namn med två b bara för att du stavade fel när du gjorde en namnskylt i träslöjden, slutade du sjunga eller vissla på låten "min ögonsten" för att den påminde dig för mycket om honom. Jag vet att du, varje gång ni var ute och gick, sjöng högt och ljudligt "Robbin, du är min ögonsten!" och att han kom sättande efter dig i galopp varje gång han hörde den sången. Och jag vet att du samma sommar strax efter att han dog, råkade vissla till på just den raden när du var ute och gick vid er sommarstuga, och att du då tyckte dig höra en katt komma sättande i srång efter dig. Faktum är att du var så övertygad om att Robbin kom studsande på grusvägen bakom dig att du var tvungen att vända dig om och titta efter.
Jag vet att du är en känslomänniska som låter ditt sinnestillstånd ta över hela din verklighet och din värld. Det är synd. Om jag ska vara helt ärlig tycker jag att du är en bra människa, men att det är synd att du låter känslorna styra dina steg vid alla tillfällen. Du kommer delvis att växa ifrån det och låta ditt förnuft styra dina beslut i lägen som är känsloladdade, men att du efter varje beslut som går emot dina känslor kommer må dåligt i både veckor och månader och attt du kommer sitta och älta om och om igen vad du kunde ha gjort annorlunda. Du kommer sluta äta och bara sitta och tugga sönder ditt inre i jakt efter lösningar på hur du kunde hanterat situationen bättre.
Kanske är det därför jag skriver till dig nu. För att berätta att livet inte är lätt att leva. Att alla beslut aldrig kan bli till allas bästa och att du måste lära dig att släppa känslor och gå vidare när du märker att det inte finns lösningar på allt. De tillfällen när du befinner dig i svackor, och tro mig, de blir många under din uppväxt, så minns att det är en del av att bli vuxen. Ibland måste man bita ihop och gå vidare oavsett hur tungt det känns för stunden. För varje dag som går, även om man måste leva dagen med hopbitna käkar och järnvilja för att inte rasa ihop i en hög, så blir det lättare att resa sig upp dagen efter.
Just nu sitter jag på en stol i ett rum som inte är mitt. Rummet tillhör en underbar människa som jag träffade genom en slump. Någon som jag kan bli riktigt kär i om jag tillåter mig, fast att jag trodde att jag aldrig mer skulle bli kär. Eftersom jag liksom du, tror att världen går under när man mist någon man älskar.
jag har lite mer bagage än du, men någon gång kommer du att befinna dig i det här rummet och veta att livet inte är lätt, men att man måste leva det ändå. Då min vän, vill jag att du har med det här brevet i dina tankar. Just då vill jag att du minns att det finns en människa som är med i varje steg du tar, en människa som känner varje känsla du har och som vill att du ska leva ditt liv till fullo. Någon som inte tillåter dig att ge upp och ge efter när du mår dåligt och någon som gläds med dig när du mår bra. En person som inte vill något hellre än att du får ett långt och lyckligt liv.
Den människan är Malin, är jag, är du.
/Hjärtliga hälsningar Malin. "
"Karlstad 2002-03-23"
Hej Malin!
Du vet inte vem jag är, men någon gång i livet kommer du att befinna dig på den plats där jag är idag. jag önskar att jag kunde hjälpa dig att inte göra de misstag jag har gjort, men det kan jag inte. Jag kan bara berätta att jag vet precis vad du går igenom och kommer vara med om i ditt liv. De dagar, veckor och stunder när du har det svårt så ska du veta att jag har varit där och att jag vet precis vad du går igenom, även om du i de stunderna känner dig väldigt ensam. Andra stunder, när du känner dig helt igenom lycklig och uppfylld av en bubblande känsla som du vill dela med dig av till hela världen, ska du veta att du i alla fall delat med dig av den till mig.
Du kanske undrar varför jag skriver till dig, när du inte ens känner mig. Det undrar jag själv, för nu förtiden skriver jag bara brev till vänner som en gång var, men som jag inte pratat med på länge. Jag skriver oftast i tafatta försök att ta kontakt igen, istället för att faktiskt lyfta på luren och ringa. Jag önskar att du inte får det så i ditt liv, men jag vet att du kommer att få det så. Jag känner dig bättre än du tror, utan och innan. När jag tänker efter är det de som ligger i riskzonen för mina skraltiga brev, de vänner jag skaffade mig när jag var i din ålder.
Det kan hända att du blir irriterad över att jag skriver att jag känner dig utan och innan, för jag vet att du tror att ingen känner dig helt och fullt. Eller så har jag fel. Kanske har du inte fått den känslan ännu. Den övertygelsen. Men hur det nu ligger till med den saken, så känner JAG dig faktiskt. Kanske bättre än vad du själv gör. Även om jag har glömt lite om hur det var att vara så där ung och oskyldig som man själv anser att man absolut inte är när man är 14.
Jag tänkte dra några exempel för att få dig att inse att jag känner dig.
1. Du var kär i din lärarvikarie i femman och trodde att han blev sårad när du sa att han var ful i tidningen.
2. Du var kär i Lennart långt in i sjuan, fast att du förnekade det. Och du håller fortfarande på att hoppa på K-brunnar och tänka hans namn av gammal vana.
Du rycker säkert på axlarna nu och tycker att exemplen inte är slående nog för att du ska tro på att jag känner dig som jag gör. Därför ska jag dra ytterligare ett exempel som kommer beröra dig mer.
När Robbin dog, som förövrigt fick stava sitt namn med två b bara för att du stavade fel när du gjorde en namnskylt i träslöjden, slutade du sjunga eller vissla på låten "min ögonsten" för att den påminde dig för mycket om honom. Jag vet att du, varje gång ni var ute och gick, sjöng högt och ljudligt "Robbin, du är min ögonsten!" och att han kom sättande efter dig i galopp varje gång han hörde den sången. Och jag vet att du samma sommar strax efter att han dog, råkade vissla till på just den raden när du var ute och gick vid er sommarstuga, och att du då tyckte dig höra en katt komma sättande i srång efter dig. Faktum är att du var så övertygad om att Robbin kom studsande på grusvägen bakom dig att du var tvungen att vända dig om och titta efter.
Jag vet att du är en känslomänniska som låter ditt sinnestillstånd ta över hela din verklighet och din värld. Det är synd. Om jag ska vara helt ärlig tycker jag att du är en bra människa, men att det är synd att du låter känslorna styra dina steg vid alla tillfällen. Du kommer delvis att växa ifrån det och låta ditt förnuft styra dina beslut i lägen som är känsloladdade, men att du efter varje beslut som går emot dina känslor kommer må dåligt i både veckor och månader och attt du kommer sitta och älta om och om igen vad du kunde ha gjort annorlunda. Du kommer sluta äta och bara sitta och tugga sönder ditt inre i jakt efter lösningar på hur du kunde hanterat situationen bättre.
Kanske är det därför jag skriver till dig nu. För att berätta att livet inte är lätt att leva. Att alla beslut aldrig kan bli till allas bästa och att du måste lära dig att släppa känslor och gå vidare när du märker att det inte finns lösningar på allt. De tillfällen när du befinner dig i svackor, och tro mig, de blir många under din uppväxt, så minns att det är en del av att bli vuxen. Ibland måste man bita ihop och gå vidare oavsett hur tungt det känns för stunden. För varje dag som går, även om man måste leva dagen med hopbitna käkar och järnvilja för att inte rasa ihop i en hög, så blir det lättare att resa sig upp dagen efter.
Just nu sitter jag på en stol i ett rum som inte är mitt. Rummet tillhör en underbar människa som jag träffade genom en slump. Någon som jag kan bli riktigt kär i om jag tillåter mig, fast att jag trodde att jag aldrig mer skulle bli kär. Eftersom jag liksom du, tror att världen går under när man mist någon man älskar.
jag har lite mer bagage än du, men någon gång kommer du att befinna dig i det här rummet och veta att livet inte är lätt, men att man måste leva det ändå. Då min vän, vill jag att du har med det här brevet i dina tankar. Just då vill jag att du minns att det finns en människa som är med i varje steg du tar, en människa som känner varje känsla du har och som vill att du ska leva ditt liv till fullo. Någon som inte tillåter dig att ge upp och ge efter när du mår dåligt och någon som gläds med dig när du mår bra. En person som inte vill något hellre än att du får ett långt och lyckligt liv.
Den människan är Malin, är jag, är du.
/Hjärtliga hälsningar Malin. "
måndag 30 maj 2011
gammalt dagboksínlägg
Vet inte varför, men jag gillar det fortfarande:
Therus - 13:e februari 2006
Mån 13 feb 2006 18:12
Leva leva leva leva
postbanken postbanken postbanken postbanken
*suck*
Spelar det egentligen någon roll? Du kan väl berätta om det spelar någon roll...
Jag målar stjärnor i taket så kan vi låtsas att livet är på riktigt och som det ska vara.
Jag kastar en flaskpost i vasken för att se om någon räddar mig.
Jag gör snöänglar i mjölet som hunden spilde ut, så kan vi låtsas att vi lever som vi lär.
Men jag gör det ensam. Inte med, bredvid.
Jag räknar alla timmar och sekunder sen jag föddes så kan jag tro en liten stund att livet existerar, förnekar att det är den tiden som har gått och aldrig kommer åter.
- Gör något åt det då, så du är med igen.
Coca cola
och så postbanken postbanken postbanken.
Therus - 13:e februari 2006
Mån 13 feb 2006 18:12
Leva leva leva leva
postbanken postbanken postbanken postbanken
*suck*
Spelar det egentligen någon roll? Du kan väl berätta om det spelar någon roll...
Jag målar stjärnor i taket så kan vi låtsas att livet är på riktigt och som det ska vara.
Jag kastar en flaskpost i vasken för att se om någon räddar mig.
Jag gör snöänglar i mjölet som hunden spilde ut, så kan vi låtsas att vi lever som vi lär.
Men jag gör det ensam. Inte med, bredvid.
Jag räknar alla timmar och sekunder sen jag föddes så kan jag tro en liten stund att livet existerar, förnekar att det är den tiden som har gått och aldrig kommer åter.
- Gör något åt det då, så du är med igen.
Coca cola
och så postbanken postbanken postbanken.
torsdag 19 maj 2011
memorylane..
..eller inte.
Idag blir Agnes nio månader. Hon är aldrig still den ungen. Inte ens när hon äter eller sover. Söt som socker och nästan glad jämt :)
Wilma har fått tre kompisar på gården så henne ser vi knappt röken av. Om hon fick välja skulle hon aldrig vara hemma, bara leka och leka och leka. Det är ju förvisso bra :) Jag är så glad att hon fått kompisar.. men det är skrämmande att tiden går så otroligt fort. Hon har blivit så stor på en gång och jag har svårt att vänja mig.
Jag sålde en fåtölj idag och den som köpte den var en gammal bekant från ett tidigare liv. Hon frågade hur det är med pappa och jag svarade "han dog". Det hela blev lite konstigt och jag kunde inte hålla mig för skratt. Jag har väldigt svårt för det varje gång jag säger att pappa är död, till någon som inte vet det. Det känns lite skrattretande. Och på något vis chockartat. Den jag svarar ser alltid alldeles förskräckt ut. Själv tycker jag att själva grejen känns så otrolig att jag inte kan låta bli att skratta. Människor man tycker om dör inte. Det fungerar bara inte så.. Sa till mamma för någon vecka sen att man alltid säger "det känns som igår" om saker som hänt för ganska länge sen. Men det här.. det känns inte som igår. Mer som i morgon, eller dagen efter det. Jag går fortfarande runt och väntar på det stora sammanbrottet.. jag vet att det har hänt, jag saknar och funderar, men jag har ändå inte förstått. Det är så otroligt konstigt att det känns som ett stort skämt. Vi sågs ju igår (för det känns som igår) så han kan ju omöjligtvis vara borta. Alltså skrattar jag varje gång jag säger att min pappa är död fast att folk ser förskräckta ut. Det känns som om jag dragit världens sämsta skämt. Ett practical joke... Nästan så jag väntar på att pappa ska dyka upp som gubben i lådan. SURPRISE! Jo jag skojade bara, han mår bra. Snart ett år har gått och jag skrattar åt det löjliga i att säga att min pappa är död.. för mig är han inte det... Det är inte särskilt roligt.
Idag blir Agnes nio månader. Hon är aldrig still den ungen. Inte ens när hon äter eller sover. Söt som socker och nästan glad jämt :)
Wilma har fått tre kompisar på gården så henne ser vi knappt röken av. Om hon fick välja skulle hon aldrig vara hemma, bara leka och leka och leka. Det är ju förvisso bra :) Jag är så glad att hon fått kompisar.. men det är skrämmande att tiden går så otroligt fort. Hon har blivit så stor på en gång och jag har svårt att vänja mig.
Jag sålde en fåtölj idag och den som köpte den var en gammal bekant från ett tidigare liv. Hon frågade hur det är med pappa och jag svarade "han dog". Det hela blev lite konstigt och jag kunde inte hålla mig för skratt. Jag har väldigt svårt för det varje gång jag säger att pappa är död, till någon som inte vet det. Det känns lite skrattretande. Och på något vis chockartat. Den jag svarar ser alltid alldeles förskräckt ut. Själv tycker jag att själva grejen känns så otrolig att jag inte kan låta bli att skratta. Människor man tycker om dör inte. Det fungerar bara inte så.. Sa till mamma för någon vecka sen att man alltid säger "det känns som igår" om saker som hänt för ganska länge sen. Men det här.. det känns inte som igår. Mer som i morgon, eller dagen efter det. Jag går fortfarande runt och väntar på det stora sammanbrottet.. jag vet att det har hänt, jag saknar och funderar, men jag har ändå inte förstått. Det är så otroligt konstigt att det känns som ett stort skämt. Vi sågs ju igår (för det känns som igår) så han kan ju omöjligtvis vara borta. Alltså skrattar jag varje gång jag säger att min pappa är död fast att folk ser förskräckta ut. Det känns som om jag dragit världens sämsta skämt. Ett practical joke... Nästan så jag väntar på att pappa ska dyka upp som gubben i lådan. SURPRISE! Jo jag skojade bara, han mår bra. Snart ett år har gått och jag skrattar åt det löjliga i att säga att min pappa är död.. för mig är han inte det... Det är inte särskilt roligt.
söndag 24 april 2011
Två stora tjejer
Nu har jag faktiskt två stora småtjejer. Minstingen Agnes har precis börjat ta sig fram på golvet. Hon kryper inte, men hon drar sig fram med armkraft, beslutsamt, målinriktat. Det går inte snabbt, men framåt kommer hon. Tiden går alldeles för fort, och nu känns det att hon börjar bli stor. Drygt åtta månader är hon, och på åttamånadersdagen var hon 71cm lång och vägde 7600g i runda slängar. Mammas lillplutta har slutat vara bebis.
Och min stora tjej Wilma slutade med napp igår! Hon gav napparna till påskharebebisarna på morgonen när hon vaknade. Lite gråt efter nappen blev det då direkt, men sen gick hela dagen bra. När det var sovdags fick jag trösta lite och förklara att hon gett bort napparna. Att hon är en stor tjej nu. Sen vaknade hon på natten och var lite sorgsen över napparna också men det gick så bra. Min alldeles alldeles alldeles underbara stora prinsessa. Lite sorgset är det ju för mig också, för det betyder att min lilla Wilmis slutar vara en liten tjej och faktiskt blir en stor tjej.. kanske inte direkt, men snart.
På sätt och vis känns det som om tiden går för fort, samtidigt som det är mysigt och härligt att se deras framsteg.
Jobbade förresten lite torsdag-fredag den här veckan. Det är ju påsk, så jag hoppade in och hjälpte till att fylla på lösgodis i affärerna. Det är som värst i påsktider och människor nästan slåss om godisspadarna. Att jobba var skönt på något vis, men oj vad trött jag blev! och oj vad ovant att vara ifrån mina småttisar. Gullungarna!
-m-
Och min stora tjej Wilma slutade med napp igår! Hon gav napparna till påskharebebisarna på morgonen när hon vaknade. Lite gråt efter nappen blev det då direkt, men sen gick hela dagen bra. När det var sovdags fick jag trösta lite och förklara att hon gett bort napparna. Att hon är en stor tjej nu. Sen vaknade hon på natten och var lite sorgsen över napparna också men det gick så bra. Min alldeles alldeles alldeles underbara stora prinsessa. Lite sorgset är det ju för mig också, för det betyder att min lilla Wilmis slutar vara en liten tjej och faktiskt blir en stor tjej.. kanske inte direkt, men snart.
På sätt och vis känns det som om tiden går för fort, samtidigt som det är mysigt och härligt att se deras framsteg.
Jobbade förresten lite torsdag-fredag den här veckan. Det är ju påsk, så jag hoppade in och hjälpte till att fylla på lösgodis i affärerna. Det är som värst i påsktider och människor nästan slåss om godisspadarna. Att jobba var skönt på något vis, men oj vad trött jag blev! och oj vad ovant att vara ifrån mina småttisar. Gullungarna!
-m-
torsdag 7 april 2011
utmanad
Oj då.. jag blev utmanad, eller kanske uppmanad?.. eller något sånt, av http://jojosephine.bloggplatsen.se/ att avslöja åtta saker om mig själv som inte så många vet.. vad läskigt.. jag är ju som en öppen bok, så jag antar att ni redan vet allt.. men jag ska göra ett försök:
1. Jag har, enligt mig själv i alla fall, extremt stora händer och därmed "aparmar". Min syster är 3 cm kortare än vad jag är, och om vi ställer oss axel mot axel (dvs jag böjer mig ner 3 cm så jag hamnar på samma höjd som henne), så är min arm med hand medräknat ungefär 1,5 dm längre än vad hennes arm är.. jag skojar inte.
2. Jag började röka på heltid strax innan jag fyllde 20. Jag kände att "fortsätter jag nu så är jag fast", och vet ni vad.. jag fortsatte. Förmodligen sen ungdomsrevolt, och lite för att göra mamma sur..
3. Jag var full första gången när jag var 19 år.
4. När jag gick ut nian hade jag 4,0 i betyg. En tvåa i franska, och fem femmor..
5. Jag har bara haft ett one night stand, och jag var helt nykter.. Dessutom hade jag samtidigt ett fast förhållande (som sprack några månader senare av andra anledningar)
6. När jag var liten ville jag vara kille. Så mycket ville jag vara kille att jag blev jätte sur på min bror när hans kompisar frågade vad lillebror hette och Martin avslöjade att jag var lillasyster.
7. Den bästa bok jag läst är Kapten Nemos bibliotek av P O Enkvist. Den är så komplex och irriterande att jag känner hatkärlek till den.. Kanske är det därför min C-uppsats inte är klar. KNB är nämligen vad jag tänkt analysera..
8. Ibland hatar jag verkligen mig själv, och om jag kunde skulle jag karva ut vissa delar, lägga dem på hög och bränna...
Nu utmanar jag Mary, systeryster och alla som känner sig manade, att avslöja åtta saker om sig själva.
-m-
1. Jag har, enligt mig själv i alla fall, extremt stora händer och därmed "aparmar". Min syster är 3 cm kortare än vad jag är, och om vi ställer oss axel mot axel (dvs jag böjer mig ner 3 cm så jag hamnar på samma höjd som henne), så är min arm med hand medräknat ungefär 1,5 dm längre än vad hennes arm är.. jag skojar inte.
2. Jag började röka på heltid strax innan jag fyllde 20. Jag kände att "fortsätter jag nu så är jag fast", och vet ni vad.. jag fortsatte. Förmodligen sen ungdomsrevolt, och lite för att göra mamma sur..
3. Jag var full första gången när jag var 19 år.
4. När jag gick ut nian hade jag 4,0 i betyg. En tvåa i franska, och fem femmor..
5. Jag har bara haft ett one night stand, och jag var helt nykter.. Dessutom hade jag samtidigt ett fast förhållande (som sprack några månader senare av andra anledningar)
6. När jag var liten ville jag vara kille. Så mycket ville jag vara kille att jag blev jätte sur på min bror när hans kompisar frågade vad lillebror hette och Martin avslöjade att jag var lillasyster.
7. Den bästa bok jag läst är Kapten Nemos bibliotek av P O Enkvist. Den är så komplex och irriterande att jag känner hatkärlek till den.. Kanske är det därför min C-uppsats inte är klar. KNB är nämligen vad jag tänkt analysera..
8. Ibland hatar jag verkligen mig själv, och om jag kunde skulle jag karva ut vissa delar, lägga dem på hög och bränna...
Nu utmanar jag Mary, systeryster och alla som känner sig manade, att avslöja åtta saker om sig själva.
-m-
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)