fredag 26 november 2010
torsdag 11 november 2010
liknelse
Har tänkt på det där med döden och när den drabbar en nära anhörig. Det är lite som med vintern.
Alla vet att den ska komma någon gång, och i de flesta fall vet man inom vilken tidsram på ett ungefär. Men när den väl gör det är man fullständigt oförberedd ändå, och första vinterstormen drabbar alltid med full kraft. Så man kör runt i värsta snöyran med halvslitna sommardäck och det kan egentligen gå hur som helst. Antingen hamnar man i diket och får bärgas därifrån. Har man väldig otur går det ännu värre. Men de allra flesta klarar sig hela vägen hem till garaget utan hjälp även om det går väldigt sakta. Sen får bilen stå där i garaget. Och då finns det två alternativ; antingen får bilen stå still tills snön smälter och det går bra att köra igen, inte riskfritt men åtminstone utan halka. Det kan ta ett tag, särskilt om vintern ser ut som den gjorde 2009. Eller så byter man till vinterdäck och vågar sig ut på vägen trots att det är snö. I det senare fallet kan det vara halt och jävligt ändå när man ger sig ut, men det går hyfsat bra om man anpassar farten efter körbanan. Skulle man trots det hamna i diket så finns det ju bärgare och snälla medmänniskor som kan hjälpa en upp på vägen igen.
Sen är det förvisso så att första snön smälter oftast undan lika fort som den kom och många kör på utan vinterdäck och blir lika förvånade nästa gång det kommer snö. Andra snöfallet brukar ju oftast komma i samband med riktiga långa vintern.. så då gäller det att ta sig igenom den. Det gäller att komma ihåg bara, att kylan och mörkret blir lättare att hantera om man tänder många ljus och tillbringar mycket tid med de nära och kära som faktiskt finns kvar. Det blir lättare att uthärda om man inte är ensam.
Om jag ska fortsätta, så vet alla också att det blir vår och sommar igen, även om vintern kan tyckas oändligt lång..
-m-
Alla vet att den ska komma någon gång, och i de flesta fall vet man inom vilken tidsram på ett ungefär. Men när den väl gör det är man fullständigt oförberedd ändå, och första vinterstormen drabbar alltid med full kraft. Så man kör runt i värsta snöyran med halvslitna sommardäck och det kan egentligen gå hur som helst. Antingen hamnar man i diket och får bärgas därifrån. Har man väldig otur går det ännu värre. Men de allra flesta klarar sig hela vägen hem till garaget utan hjälp även om det går väldigt sakta. Sen får bilen stå där i garaget. Och då finns det två alternativ; antingen får bilen stå still tills snön smälter och det går bra att köra igen, inte riskfritt men åtminstone utan halka. Det kan ta ett tag, särskilt om vintern ser ut som den gjorde 2009. Eller så byter man till vinterdäck och vågar sig ut på vägen trots att det är snö. I det senare fallet kan det vara halt och jävligt ändå när man ger sig ut, men det går hyfsat bra om man anpassar farten efter körbanan. Skulle man trots det hamna i diket så finns det ju bärgare och snälla medmänniskor som kan hjälpa en upp på vägen igen.
Sen är det förvisso så att första snön smälter oftast undan lika fort som den kom och många kör på utan vinterdäck och blir lika förvånade nästa gång det kommer snö. Andra snöfallet brukar ju oftast komma i samband med riktiga långa vintern.. så då gäller det att ta sig igenom den. Det gäller att komma ihåg bara, att kylan och mörkret blir lättare att hantera om man tänder många ljus och tillbringar mycket tid med de nära och kära som faktiskt finns kvar. Det blir lättare att uthärda om man inte är ensam.
Om jag ska fortsätta, så vet alla också att det blir vår och sommar igen, även om vintern kan tyckas oändligt lång..
-m-
tisdag 26 oktober 2010
Det går upp och ner..
Vissa dagar är jag allt igenom lycklig. Andra dagar.. ja andra dagar är jag inte det. Idag är en annan dag. Bidragande faktor är nog att Agnes hade magknip i natt, vilket resulterade i förlorad sömn. Som tur var gick jag och la mig vid halvtio igår kväll.. hon vaknade vid halvtvå och så var vi vakna till morgontimmarna. Skruttan.
Saknar pappa så klart. Tycker att det blir mer påtagligt och gör sig påmint när andra människor runt omkring oss blir sjuka eller dör. För några veckor sen dog Jeanettes och Elisabeths farfar. Han var ett år äldre än pappa.. det påminde mig. I helgen blev Jockes farfar allvarligt illa där ann, vilket också gör att döden känns som om han står i tamburen. Systers lilla kisse fick nyligen en spruta och somnade in också. Wilma frågar fortfarande om varför morfar är död. Det blir jobbigt, för det påminner mig om att pappa inte är här längre.
Ibland känns det som om han ska komma gående på gångvägen när jag sitter och röker.. det gör han aldrig. Och drömmarna om nätterna gör att det blir svårt när jag väl vaknar på morgonen. Han är så levande då, om natten när jag sover. Går att prata med och ta på.. men när jag vaknar så är han inte längre där, och det gör ont. Ska det vara så nu, hela livet? Ett hål och en tomhet som känns orättvis? Det är lite jobbigt att tänka på julen. Det kommer vara ett hål där också. Ingen pappa som ler förväntansfullt när småttisarna öppnar sina paket. Ingen som muttrar och skäller när barnen leker för vilda lekar.. Och vem ska göra skinkan?
Jag saknar pappa, och när jag pratar om honom, eller tänker på honom så bränner alltid tårarna precis innanför ögonlocken. Åtminstone när jag pratar om att han inte finns här mer. Snart är det allhelgona, när man tänder ljus för de döda. Jag vill inte tända något ljus, för jag vill att han ska vara här. Älskade pappa!
Det gör ont. Och det gör ondare när jag är trött. Då har jag inte samma kontroll, eller ork att hålla det onda smärtsamma borta. Då kryper det nära och bankar på.
-m-
Saknar pappa så klart. Tycker att det blir mer påtagligt och gör sig påmint när andra människor runt omkring oss blir sjuka eller dör. För några veckor sen dog Jeanettes och Elisabeths farfar. Han var ett år äldre än pappa.. det påminde mig. I helgen blev Jockes farfar allvarligt illa där ann, vilket också gör att döden känns som om han står i tamburen. Systers lilla kisse fick nyligen en spruta och somnade in också. Wilma frågar fortfarande om varför morfar är död. Det blir jobbigt, för det påminner mig om att pappa inte är här längre.
Ibland känns det som om han ska komma gående på gångvägen när jag sitter och röker.. det gör han aldrig. Och drömmarna om nätterna gör att det blir svårt när jag väl vaknar på morgonen. Han är så levande då, om natten när jag sover. Går att prata med och ta på.. men när jag vaknar så är han inte längre där, och det gör ont. Ska det vara så nu, hela livet? Ett hål och en tomhet som känns orättvis? Det är lite jobbigt att tänka på julen. Det kommer vara ett hål där också. Ingen pappa som ler förväntansfullt när småttisarna öppnar sina paket. Ingen som muttrar och skäller när barnen leker för vilda lekar.. Och vem ska göra skinkan?
Jag saknar pappa, och när jag pratar om honom, eller tänker på honom så bränner alltid tårarna precis innanför ögonlocken. Åtminstone när jag pratar om att han inte finns här mer. Snart är det allhelgona, när man tänder ljus för de döda. Jag vill inte tända något ljus, för jag vill att han ska vara här. Älskade pappa!
Det gör ont. Och det gör ondare när jag är trött. Då har jag inte samma kontroll, eller ork att hålla det onda smärtsamma borta. Då kryper det nära och bankar på.
-m-
måndag 25 oktober 2010
drömde
Drömde om pappa. Vi var på Ödby Ö. Han var väldigt sjuk och kunde dö precis när som helst. Vi åkte ut med en lånad båt som av någon anledning behövde två motorer om man skulle åka långt. Vi hade bara en. Ett ankare kastade vi i, och det dök upp en stor fisk som säkert var 1,5 meter lång. Minns inte om vi matade den eller vad vi gjorde.. om det var därför den dök upp...
Jag minns inte så mycket av drömmen, men det sista jag tänkte innan jag vaknade var "hoppas det sker ett under, att han blir helt frisk under natten." Sen vaknade jag och var tillbaka i verkligheten. Det skedde inget under i natt heller..
-m-
Jag minns inte så mycket av drömmen, men det sista jag tänkte innan jag vaknade var "hoppas det sker ett under, att han blir helt frisk under natten." Sen vaknade jag och var tillbaka i verkligheten. Det skedde inget under i natt heller..
-m-
onsdag 22 september 2010
Precis så där..
..vill jag alltid minnas dig. Liten, oskyldig, snäll och med en önskan om att leka med alla barn oavsett hur de ser ut eller hur de är. Bara leka för att de är barn som du.
Var på bvc med Wilma idag. Treårskontroll. Hon klarade den klanderfritt givetvis, och bvc-sköterskan berömde särskilt talet. Jag fick fylla i ett papper på vilket en av frågorna var "pratar barnet med tre-ords-meningar". Jag skrattade för mig själv och tänkte att det har hon gjort i nästan två års tid. Min duktiga stora lilla tjej.
Efter bvc gick vi till den stora lekplatsen vid sjukhuset. Den var tom när vi kom, men efter en kvart kom en mamma och hennes son på sex-sju år. Wilma sprang direkt fram och smög lite försiktigt på pojken. Iakttog på håll och började efter en stund ställa frågor. Pojken svarade inte, men Wilma förstod inte vinken utan fortsatte följa efter och ställa frågor. Pojken sa inte ett ord utan ignorerade Wilma så gott han kunde. Min söta rara tjej som bara vill leka. Min underbara sociala prinsessa. Tyckte lite synd om henne där jag satt på en bänk med Agnes. "Vilken trist kille, stackars gumman", tänkte jag. Tror inte han lekte med henne av den enkla anledningen att hon är tjej. Lite senare kom det en kille jämngammal med Wilma och det var inga problem att leka med honom.. nå ja..
Efter ytterligare en stund kom det en höggravid kvinna med två barn. En liten knådd som just lärt sig gå, och en flicka i Wilmas ålder. Wilma sprang direkt fram till flickan och frågade "ska vi leka?". Blygt skakade flickan på huvudet, var vid Wilma lika glatt sprang fram till lillknådden och ställde samma fråga. - Han kan inte prata än, sa mamman till Wilma. - Varför då? frågade Wilma *skrattar*. Sen sprang hon bort till knåddens storasyster igen, som gungade påputtad av sin mormor. Efter ett tag var inte flickan blyg längre, så då lekte hon och Wilma tillsammans.
Efter en lång stund var det dags att äta något kände jag, så vi gick hemåt. Till en början var Wilma lite sur eftersom hon ville fortsätta leka med sin nyfunna vän, men även W var trött och hungrig så surheten släppte ganska snabbt.
Tänk om vi människor i allmänhet kunde vara lite mer som lilla Wilma. Vad mycket bättre och mindre ondskefull världen vore då.
-m-
Var på bvc med Wilma idag. Treårskontroll. Hon klarade den klanderfritt givetvis, och bvc-sköterskan berömde särskilt talet. Jag fick fylla i ett papper på vilket en av frågorna var "pratar barnet med tre-ords-meningar". Jag skrattade för mig själv och tänkte att det har hon gjort i nästan två års tid. Min duktiga stora lilla tjej.
Efter bvc gick vi till den stora lekplatsen vid sjukhuset. Den var tom när vi kom, men efter en kvart kom en mamma och hennes son på sex-sju år. Wilma sprang direkt fram och smög lite försiktigt på pojken. Iakttog på håll och började efter en stund ställa frågor. Pojken svarade inte, men Wilma förstod inte vinken utan fortsatte följa efter och ställa frågor. Pojken sa inte ett ord utan ignorerade Wilma så gott han kunde. Min söta rara tjej som bara vill leka. Min underbara sociala prinsessa. Tyckte lite synd om henne där jag satt på en bänk med Agnes. "Vilken trist kille, stackars gumman", tänkte jag. Tror inte han lekte med henne av den enkla anledningen att hon är tjej. Lite senare kom det en kille jämngammal med Wilma och det var inga problem att leka med honom.. nå ja..
Efter ytterligare en stund kom det en höggravid kvinna med två barn. En liten knådd som just lärt sig gå, och en flicka i Wilmas ålder. Wilma sprang direkt fram till flickan och frågade "ska vi leka?". Blygt skakade flickan på huvudet, var vid Wilma lika glatt sprang fram till lillknådden och ställde samma fråga. - Han kan inte prata än, sa mamman till Wilma. - Varför då? frågade Wilma *skrattar*. Sen sprang hon bort till knåddens storasyster igen, som gungade påputtad av sin mormor. Efter ett tag var inte flickan blyg längre, så då lekte hon och Wilma tillsammans.
Efter en lång stund var det dags att äta något kände jag, så vi gick hemåt. Till en början var Wilma lite sur eftersom hon ville fortsätta leka med sin nyfunna vän, men även W var trött och hungrig så surheten släppte ganska snabbt.
Tänk om vi människor i allmänhet kunde vara lite mer som lilla Wilma. Vad mycket bättre och mindre ondskefull världen vore då.
-m-
tisdag 21 september 2010
Jag är orolig och bekymrad..
Efter att ha låtit årets valresultat och SD:s intåg i riksdagen, sjunka in i ett drygt dygn har min hjärna börjat bearbeta vad det innebär för mig, min familj och samhället. Jag känner mig djupt bekymrad över vad det kan komma att innebära för landets framtid, och framförallt, vad som ligger mig närmast om hjärtat, mina barns framtid.
Jag har redan tidigare bekymrat mig över hur jag ska lyckas med uppgiften att ge mina barn en stabil värdegrund att stå på. Hur jag ska lyckas få dem att lära sig rätt och fel, människors lika värde, trygghet i sig själva och sina egna värderingar. Årets valresultat gör det hela, om möjligt, ännu svårare.
Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle där främlingsfientlighet och egoism normaliseras. Där nästan en halv miljon människor vill stänga dörren framför näsan på människor som drabbats av krig och politisk/religiös förföljelse. Där det är okej att prata illa om människor för att de har en annan hudfärg, ett annat språk, bär slöja och har en annan religion. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle som styrs av rädsla i stället för mod. Rädsla har aldrig skapat trygghet och kommer heller aldrig göra.
Jag vill att mina barn ska växa upp i en trygg miljö, där medmänsklighet, empati och människokärlek råder. Där det accepteras att människor inte är stöpta i samma form, där man välvilligt hjälper människor i nöd, och accepterar att människor av samma kön kan bli kära i varandra.
Jag är bekymrad över att närmare en halv miljon människor i det land där mina barn växer upp, ser ett hot mot vår trygghet, i att hjälpa människor från utomeuropeiska länder. Bekymrad över att en halv miljon människor, röstar på ett parti som strävar bakåt, bort från det vårt Sverige uppnått vad gäller jämställdhet, lika värde och förståelse och acceptans för människors olikheter. Arg över att människor som inte är födda i Sverige får skulden för ökad arbetslöshet, bristande vård och dekadens i våra skolor. När det i själva verket är vår bristande förmåga i samarbete, vår egen stora egoism, och vår egen rädsla som sparkar undan benen på alla invånare i landet.
Risken är stor att SD växer, och att de åsikter och den okunskap som bygger på rädsla och egoism klamrar sig fast i samhället som en cancerböld i en frisk kropp. Det ogräs som inte bekämpas, det gror, och jag vill INTE att mina barn ska behöva uppleva det. I grund och botten är jag för att människor ska få tycka och tänka vad de vill, men när så många människors tankar och tyckande grundar sig på okunskap, rädsla och fördomar, då är det inte längre okej. Det är dags att öppna ögonen på svenska folket så att vi förstår vad det är vi gör mot oss själva.
Den stora frågan, som alla borde ställa sig och försöka finna en lösning på, är hur ska vi bekämpa rädslan, så att framtidens generationer kan få växa upp i ett friskt land, där lika värde är en självklarhet och där människor accepteras och uppmuntras oavsett var de kommer ifrån. Där vi tillsammans hjälps åt att skapa den trygghet som vi alla egentligen vill ha, utan rädsla och hat.
-m-
Jag har redan tidigare bekymrat mig över hur jag ska lyckas med uppgiften att ge mina barn en stabil värdegrund att stå på. Hur jag ska lyckas få dem att lära sig rätt och fel, människors lika värde, trygghet i sig själva och sina egna värderingar. Årets valresultat gör det hela, om möjligt, ännu svårare.
Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle där främlingsfientlighet och egoism normaliseras. Där nästan en halv miljon människor vill stänga dörren framför näsan på människor som drabbats av krig och politisk/religiös förföljelse. Där det är okej att prata illa om människor för att de har en annan hudfärg, ett annat språk, bär slöja och har en annan religion. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle som styrs av rädsla i stället för mod. Rädsla har aldrig skapat trygghet och kommer heller aldrig göra.
Jag vill att mina barn ska växa upp i en trygg miljö, där medmänsklighet, empati och människokärlek råder. Där det accepteras att människor inte är stöpta i samma form, där man välvilligt hjälper människor i nöd, och accepterar att människor av samma kön kan bli kära i varandra.
Jag är bekymrad över att närmare en halv miljon människor i det land där mina barn växer upp, ser ett hot mot vår trygghet, i att hjälpa människor från utomeuropeiska länder. Bekymrad över att en halv miljon människor, röstar på ett parti som strävar bakåt, bort från det vårt Sverige uppnått vad gäller jämställdhet, lika värde och förståelse och acceptans för människors olikheter. Arg över att människor som inte är födda i Sverige får skulden för ökad arbetslöshet, bristande vård och dekadens i våra skolor. När det i själva verket är vår bristande förmåga i samarbete, vår egen stora egoism, och vår egen rädsla som sparkar undan benen på alla invånare i landet.
Risken är stor att SD växer, och att de åsikter och den okunskap som bygger på rädsla och egoism klamrar sig fast i samhället som en cancerböld i en frisk kropp. Det ogräs som inte bekämpas, det gror, och jag vill INTE att mina barn ska behöva uppleva det. I grund och botten är jag för att människor ska få tycka och tänka vad de vill, men när så många människors tankar och tyckande grundar sig på okunskap, rädsla och fördomar, då är det inte längre okej. Det är dags att öppna ögonen på svenska folket så att vi förstår vad det är vi gör mot oss själva.
Den stora frågan, som alla borde ställa sig och försöka finna en lösning på, är hur ska vi bekämpa rädslan, så att framtidens generationer kan få växa upp i ett friskt land, där lika värde är en självklarhet och där människor accepteras och uppmuntras oavsett var de kommer ifrån. Där vi tillsammans hjälps åt att skapa den trygghet som vi alla egentligen vill ha, utan rädsla och hat.
-m-
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)