Ett halvår har gått
en evighet
ett ingenting

Jag önskar att du hade lämnat en dagbok eller ett brev eller ett på något vis dokumenterat liv, så jag kunde förstå vem du var, och kanske på så vis förstå vem jag är.

Det svåraste som finns är att vara mamma, dotter, vuxen... Ibland lyckas jag bättre än andra dagar. Ofta önskar jag att snön kunde bädda in mig, som den bäddar in landskapet, och att jag kunde pånyttfödas till våren. Till något vackrare, bättre.

Ett halvår.. och Agnes har börjat äta gröt. Wilma växer och trotsar, och det är så svårt att räcka till. Att vara den trygghet hon behöver, när jag knappt vet hur jag ska älska mig själv. Hur skyddar man någon från världen hon måste lära sig att leva i? Hur är man lycklig när man sörjer, och hur hinner man gråta när man måste finnas till hands för andra. Vara stark hela tiden, och orka med?

Om du bara kunde vara här lite grann, och trösta och säga så där som du brukar. "Det löser sig Malin, vi klarar det här. Det går över om du ger det tid." Krama mig tafatt och klappa mig på ryggen när jag bara vill bryta ihop och vara liten. Ge mig styrka att inte ge upp.. I stället måste jag vara stor, vara stöd och stark för både barn och vuxen. Att vara vuxen dotter och orka med.. när du inte är här. Allt är så förändrat, så tomt, så annorlunda. Och vem är jag mitt i?

Jag önskar att du var här pappa, att du var här..

från oss till er

...

Jag bävar inte för julen. Du är inte mer frånvarande då, än vad du är andra dagar. Hålet blir inte större i fåtöljen, eller vid matbordet på julafton, än vad det är tomt varje gång jag ringer hem till er och mamma svarar. Tomheten och tystnaden blir inte mer påtaglig för att det ligger färre paket under granen, och för att inget är till dig.

Det är att vakna på morgonen jag bävar. Att gå och lägga mig på kvällen och inte kunna somna. Tankarna på dig, och att du aldrig kommer gående på cykelvägen utanför vår uteplats, det är det som är jobbigt.

Igår tänkte jag på julen. "Kanske kommer pappa hem då", tänkte jag. Fullständigt irrationell tanke. Jag vet det. Jag visste när jag tänkte, att det gör du inte. Du kommer inte på julafton heller, eller på juldagen eller annandagen. Ingen dag kommer du, men varje dag är du närvarande i mina tankar, i min ångest, i min saknad.
Varje dag.

-m-

mina skruttisar

liknelse

Har tänkt på det där med döden och när den drabbar en nära anhörig. Det är lite som med vintern.
Alla vet att den ska komma någon gång, och i de flesta fall vet man inom vilken tidsram på ett ungefär. Men när den väl gör det är man fullständigt oförberedd ändå, och första vinterstormen drabbar alltid med full kraft. Så man kör runt i värsta snöyran med halvslitna sommardäck och det kan egentligen gå hur som helst. Antingen hamnar man i diket och får bärgas därifrån. Har man väldig otur går det ännu värre. Men de allra flesta klarar sig hela vägen hem till garaget utan hjälp även om det går väldigt sakta. Sen får bilen stå där i garaget. Och då finns det två alternativ; antingen får bilen stå still tills snön smälter och det går bra att köra igen, inte riskfritt men åtminstone utan halka. Det kan ta ett tag, särskilt om vintern ser ut som den gjorde 2009. Eller så byter man till vinterdäck och vågar sig ut på vägen trots att det är snö. I det senare fallet kan det vara halt och jävligt ändå när man ger sig ut, men det går hyfsat bra om man anpassar farten efter körbanan. Skulle man trots det hamna i diket så finns det ju bärgare och snälla medmänniskor som kan hjälpa en upp på vägen igen.

Sen är det förvisso så att första snön smälter oftast undan lika fort som den kom och många kör på utan vinterdäck och blir lika förvånade nästa gång det kommer snö. Andra snöfallet brukar ju oftast komma i samband med riktiga långa vintern.. så då gäller det att ta sig igenom den. Det gäller att komma ihåg bara, att kylan och mörkret blir lättare att hantera om man tänder många ljus och tillbringar mycket tid med de nära och kära som faktiskt finns kvar. Det blir lättare att uthärda om man inte är ensam.

Om jag ska fortsätta, så vet alla också att det blir vår och sommar igen, även om vintern kan tyckas oändligt lång..

-m-

Glädje-munsbiten

Tur man har en sån här liten sockerbit som livar upp :)

Det går upp och ner..

Vissa dagar är jag allt igenom lycklig. Andra dagar.. ja andra dagar är jag inte det. Idag är en annan dag. Bidragande faktor är nog att Agnes hade magknip i natt, vilket resulterade i förlorad sömn. Som tur var gick jag och la mig vid halvtio igår kväll.. hon vaknade vid halvtvå och så var vi vakna till morgontimmarna. Skruttan.

Saknar pappa så klart. Tycker att det blir mer påtagligt och gör sig påmint när andra människor runt omkring oss blir sjuka eller dör. För några veckor sen dog Jeanettes och Elisabeths farfar. Han var ett år äldre än pappa.. det påminde mig. I helgen blev Jockes farfar allvarligt illa där ann, vilket också gör att döden känns som om han står i tamburen. Systers lilla kisse fick nyligen en spruta och somnade in också. Wilma frågar fortfarande om varför morfar är död. Det blir jobbigt, för det påminner mig om att pappa inte är här längre.

Ibland känns det som om han ska komma gående på gångvägen när jag sitter och röker.. det gör han aldrig. Och drömmarna om nätterna gör att det blir svårt när jag väl vaknar på morgonen. Han är så levande då, om natten när jag sover. Går att prata med och ta på.. men när jag vaknar så är han inte längre där, och det gör ont. Ska det vara så nu, hela livet? Ett hål och en tomhet som känns orättvis? Det är lite jobbigt att tänka på julen. Det kommer vara ett hål där också. Ingen pappa som ler förväntansfullt när småttisarna öppnar sina paket. Ingen som muttrar och skäller när barnen leker för vilda lekar.. Och vem ska göra skinkan?

Jag saknar pappa, och när jag pratar om honom, eller tänker på honom så bränner alltid tårarna precis innanför ögonlocken. Åtminstone när jag pratar om att han inte finns här mer. Snart är det allhelgona, när man tänder ljus för de döda. Jag vill inte tända något ljus, för jag vill att han ska vara här. Älskade pappa!

Det gör ont. Och det gör ondare när jag är trött. Då har jag inte samma kontroll, eller ork att hålla det onda smärtsamma borta. Då kryper det nära och bankar på.

-m-