...

Jag vill sätta ord på det
men jag vet inte vilka ord jag söker

Jag vill reda ut och pussla ihop
men jag vet inte vilken bit
som passar var
Det är en röra

Jag vaknar tidigt
och är stressad
men jag har inte bråttom någonstans

Och jag är lycklig ena stunden
och glad
men inte andra

Det är ett kaos.

Hur som helst, bebin sparkas, dottern sover, maken somnar också snart.
Själv ska jag också sova. Det är snart midnatt.

Det är bara så.. tomt, fullt, eko där inne, eller som om allting trängs om vart annat och jag vet inte vad som är upp och ner. Är det vad som kallas livet?

Läser forum om människor som är gravida, och människor med anhöriga som har cancer. Vissa gravida har anhöriga som är sjuka. Det känns så fel, med all lycka och all olycka, på en och samma gång. Och i mig med. Lycka, olycka, lycka, olycka.. rädsla, glädje.. kaos.

Och så resten av livet på allt det där..
----------------------

Som till exempel, längtar till sommaren, men kommer på mig själv med att jag kanske inte alls vill att dagarna ska gå. Längtar till augusti, och funderar i nästa stund på hur pappa kommer att må då. Vill att veckorna ska gå jättesnabbt, men vill samtidigt hålla kvar i dagarna som är.. när allt ser bra ut, när inget märks. Och så sparkar det lilla livet i min mage och jag kan nästan känna den lille i min famn.. men tänk om det finns något stort och hemskt och sorgligt då samtidigt? Vill inte tänka framåt, men längtar dit. Längtar mig inte framåt alls, men är redan där i tanken.

Ont och gott.. någon är gammal och sjuk, ett nytt liv i min mage.. vill bara vara lycklig.. är orolig, rädd.

-m-