..fick jag frågan; "Stod du din pappa nära?". -Jag vet inte, svarade jag. Kanske på senare år att vi kommit närmre varandra.
Hur står man någon nära, som man inte vet så mycket om?
Han ställde alltid upp. Vi höll varandra om ryggen vid tillfällen när vi kanske inte borde hållit ihop, och varit hemliga inför alla andra. Vi hade skogen ihop, svampen. Flera gånger i veckan sågs vi. Men om vi stod varandra nära, det vet jag inte om jag skulle säga. Han var min pappa. Han fanns där när jag behövde honom. Han tröstade i den mån han kunde, om jag var ledsen. Han ville mig väl. Jag var så klart hans älskade barn, och han var min pappa. Kärleken till en förälder finns där från att man föds, precis som kärleken till ens barn är en självklarhet, just för att det är ens barn. Jag blev väldigt orolig och rädd att mista honom när jag fick veta att han var sjuk. Men han var förälder och jag var dotter. Vi var inte direkt vänner. Vi pratade inte med varandra om livet, tankar och idéer. Vi bara var. Bredvid varandra.
Vad är det att stå någon nära?
Jag visste för lite, ville alltid veta mer, men frågade aldrig.
Så, stod jag min pappa nära? Vad svarar man på det?
Tillräckligt nära för att ha ett hål i mitt bröst. En smärta som stockar sig och ger mig andningsbrist när tårarna kommer. Tillräckligt nära för att sakna och längta och önska att livet vore ett annat just nu. Men stod vi varandra nära, i den bemärkelse frågeställaren menade? Det vet jag inte.
-m-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar