..döden väcker så mycket annat till liv.
Är det som triggar funderingar om vad som kommer sen.. tar allt slut, eller finns det något mer som vi inte kan se?
En vilja att veta mer om alla nära och kära, en önskan att minnas så mycket som möjligt. Att få veta så mycket som möjligt. Älska så mycket som möjligt och ta vara på så mycket som möjligt. Väcker så mycket tvivel, på vad världen egentligen är. Tvivel på Gud, som jag trodde fanns, men som kanske inte är där. Vad ska jag tro på nu? Varför var det så självklart förut?
Jag letar efter sanningen, på ställen där den säkert inte finns. Klamrar mig fast, vill lära känna. Hur kan man lära känna någon som inte är här längre? Hur kan man få veta någons inre, känna någons inre, som inte själv kan berätta?
Här om dagen sa Wilma någonting "om när morfar kommer.." - Men morfar kommer ju inte mer, svarade jag. "Men du får åka till månen om du vill", lovade Wilma. Som tror att morfar är på månen, eftersom jag sagt att han är i himlen nu. Hon är så söt min dotter. Så förståndig, god och snäll. Kommer hon någonsin lära känna sin mamma? Kommer jag någonsin känna min dotter helt och fullt?
Den enda man känner är sig själv, och ändå är det så lätt att förneka vad man känner och tänker. Vad finns kvar då?
Vi var på tacksägelse gudstjänst idag. Jag, Mari, mamma och David. David hade myror i kroppen och Mari och han stannade inte hela gudstjänsten. Men vi var kvar allihop tillräckligt länge för att höra prästen berätta om vilka som avlidit i församlingen den senaste månaden. Det var fler än pappa. För varje namn tändes ett ljus. Och Mari grät, och mamma grät, och mina ögon tårades och det gjorde ont. Ont så ont så ont. Hur kan någon som funnits jämt bara försvinna? Inte finnas mer?
Och jag letar svaren, men hittar dem inte.
-m-
2 kommentarer:
Jag känner inte mig själv. Jag börjar lära känna mig själv nu, vid 23 och med en psykoterapeuts hjälp. jag trodde att det var jag som kände min pappa bäst, tills han tog livet av sig. Vem känner man, egentligen?
Och till dig malin, vill jag säga att tiden läkar alla sår. Det mana bsolut itne vill höra mitt i sorgen, det man itne vill höra när man helst av allt bara vill krama om personen, personen som inte finns längre. Men jag lovar dig, du kommer skratta igen. Du kommer bli glad och lycklig igen, med tiden. Men tills dess så säger jag till dig återigen: gråt, var ledsen, sörj och må dåligt nu. Det är en del av processen, processen som gör att tiden läker. Alla sår.
Det kommer gumman! Det kommer, acceptansen kommer. När du minst anar det. Och det är när den kommer som du kan börja må bra igen! Tänker på dig!!!
Skicka en kommentar