Oj då.. jag blev utmanad, eller kanske uppmanad?.. eller något sånt, av http://jojosephine.bloggplatsen.se/ att avslöja åtta saker om mig själv som inte så många vet.. vad läskigt.. jag är ju som en öppen bok, så jag antar att ni redan vet allt.. men jag ska göra ett försök:
1. Jag har, enligt mig själv i alla fall, extremt stora händer och därmed "aparmar". Min syster är 3 cm kortare än vad jag är, och om vi ställer oss axel mot axel (dvs jag böjer mig ner 3 cm så jag hamnar på samma höjd som henne), så är min arm med hand medräknat ungefär 1,5 dm längre än vad hennes arm är.. jag skojar inte.
2. Jag började röka på heltid strax innan jag fyllde 20. Jag kände att "fortsätter jag nu så är jag fast", och vet ni vad.. jag fortsatte. Förmodligen sen ungdomsrevolt, och lite för att göra mamma sur..
3. Jag var full första gången när jag var 19 år.
4. När jag gick ut nian hade jag 4,0 i betyg. En tvåa i franska, och fem femmor..
5. Jag har bara haft ett one night stand, och jag var helt nykter.. Dessutom hade jag samtidigt ett fast förhållande (som sprack några månader senare av andra anledningar)
6. När jag var liten ville jag vara kille. Så mycket ville jag vara kille att jag blev jätte sur på min bror när hans kompisar frågade vad lillebror hette och Martin avslöjade att jag var lillasyster.
7. Den bästa bok jag läst är Kapten Nemos bibliotek av P O Enkvist. Den är så komplex och irriterande att jag känner hatkärlek till den.. Kanske är det därför min C-uppsats inte är klar. KNB är nämligen vad jag tänkt analysera..
8. Ibland hatar jag verkligen mig själv, och om jag kunde skulle jag karva ut vissa delar, lägga dem på hög och bränna...
Nu utmanar jag Mary, systeryster och alla som känner sig manade, att avslöja åtta saker om sig själva.
-m-
torsdag 7 april 2011
måndag 21 mars 2011
riktigt bakfull..
är jag idag.. sex öl bara.. hela dagen idag med ett svagt illamående. Särskilt här i datarummet.. det är så varmt att jag bara står ut här i några minuter..
Huvudvärken släppte efter halva dagen. Vi gick ut och lekte jag och Wilma. Solen värmde så skönt.
Tänkte egentligen skriva något om sorg nu igen.. jag har blivit så bra på att förtränga den, så att jag ibland tror att den inte finns. Men sen kommer den tillbaka när jag sänker garden, blir extra trött.. Som en påminnelse "jag finns här, du kommer alltid bära mig med dig, som en sten i ditt bröst." Så viskar den när jag inte kan låta bli att lyssna. När jag inte är beredd på den. Och ett tryck bakom ögonlocken och någonstans i halsen gör mig varse om att den är verklig. En pressande smärta precis över hjärtat.. och så kommer dom. Minnen. Dåliga minnen av sista dagen, bra minnen, en klapp på axeln, en tafatt kram. Men aldrig en skrattande du.. jag minns inte hur du lät när du skrattade..
Sen kom jag på, att min blogg bara använts till smärta på sista tiden. Ni som läser är väl trötta på att det gör ont. Att läsa om det som gör ont, när det finns så mycket som är bra.
Hellre vill ni väl höra hur envist Agnes vänder sig från rygg till mage ända in i sömnen, hur hon sparkar med benen så fort hon är vaken. Hur hon driver mig till vansinne och skratt när hon sparkar grötskeden ur handen på mig för tredje gången på en halv minut. Hur hon säger bababababaaa och nästan spottar fram det hon försöker säga. Ba ba ba. Söta underbara unge som aldrig skrattar på riktigt. Ibland undrar jag om hon låter bli att gapskratta för att jag var så ledsen när hon låg i min mage.. och där kommer den igen.. den glädjedödande känslan. Fast att jag egentligen är lycklig nästan alla dagar. Åtminstone en liten stund.
Idag stod Wilma framför spegeln i köket med en låtsad mikrofon. "God afton! Jag har en nyhet att berätta! Igår lekte jag med Zlatan och han är kär i mig"..
Underbara älskade ungar.
"mamma, när du var liten, vart var jag då?"
- Jag vet inte Wilma, du fanns nog bara inte.
"Men vart var jag då? var jag i himlen då mamma?"
- Jag vet inte, jag tror inte att du var någonstans.
"Men mamma.. jag måste ju ha varit någon annan då?"
bababababaaa
Gullungen med sin hemgjorda kattnos (äggkartong och sugrör)
-m-
Huvudvärken släppte efter halva dagen. Vi gick ut och lekte jag och Wilma. Solen värmde så skönt.
Tänkte egentligen skriva något om sorg nu igen.. jag har blivit så bra på att förtränga den, så att jag ibland tror att den inte finns. Men sen kommer den tillbaka när jag sänker garden, blir extra trött.. Som en påminnelse "jag finns här, du kommer alltid bära mig med dig, som en sten i ditt bröst." Så viskar den när jag inte kan låta bli att lyssna. När jag inte är beredd på den. Och ett tryck bakom ögonlocken och någonstans i halsen gör mig varse om att den är verklig. En pressande smärta precis över hjärtat.. och så kommer dom. Minnen. Dåliga minnen av sista dagen, bra minnen, en klapp på axeln, en tafatt kram. Men aldrig en skrattande du.. jag minns inte hur du lät när du skrattade..
Sen kom jag på, att min blogg bara använts till smärta på sista tiden. Ni som läser är väl trötta på att det gör ont. Att läsa om det som gör ont, när det finns så mycket som är bra.
Hellre vill ni väl höra hur envist Agnes vänder sig från rygg till mage ända in i sömnen, hur hon sparkar med benen så fort hon är vaken. Hur hon driver mig till vansinne och skratt när hon sparkar grötskeden ur handen på mig för tredje gången på en halv minut. Hur hon säger bababababaaa och nästan spottar fram det hon försöker säga. Ba ba ba. Söta underbara unge som aldrig skrattar på riktigt. Ibland undrar jag om hon låter bli att gapskratta för att jag var så ledsen när hon låg i min mage.. och där kommer den igen.. den glädjedödande känslan. Fast att jag egentligen är lycklig nästan alla dagar. Åtminstone en liten stund.
Idag stod Wilma framför spegeln i köket med en låtsad mikrofon. "God afton! Jag har en nyhet att berätta! Igår lekte jag med Zlatan och han är kär i mig"..
Underbara älskade ungar.
"mamma, när du var liten, vart var jag då?"
- Jag vet inte Wilma, du fanns nog bara inte.
"Men vart var jag då? var jag i himlen då mamma?"
- Jag vet inte, jag tror inte att du var någonstans.
"Men mamma.. jag måste ju ha varit någon annan då?"
bababababaaa
Gullungen med sin hemgjorda kattnos (äggkartong och sugrör)
-m-
lördag 5 februari 2011
och tankarna far runt
är trött
när jag lägger huvudet på kudden
men sömnen kommer inte
räknar till fyrahundrasjuttiotre men orkar inte räkna längre
börjar om på ett
Wilma säger "dumma mamma" fyrtio gånger om dagen
och jag svarar -ja men då är jag gärna en dum mamma
och hon slår mig
-dumma mamma!
-Det är du som är dum, svarar jag, det är du som slåss.
Alltid är jag dumma mamma
-jag tycker om dig, säger Wilma, fem minuter senare, och jag funderar på om jag inte är en dum mamma ändå.
Sover inte bra alls. Vaknar mitt i nätterna, av drömmar. Vaknar fyra gånger innan klockan ringer 06.30. Går ofta upp redan klockan 6.00. Funderar på om det är tabletterna, eller drömmarna, eller kommer drömmarna för att tabletterna gör något med min hjärna? Det är så svag dos än..
Tänker på pappa, och vet att jag hakat upp mig på allt dåligt, alla sämre egenskaper jag ärvt.. glömmer så lätt att det är från honom jag fått måleriet. Jag ärvde det från honom.. det och allt det andra. Allt det andra? Det jag bara tror på varannan timme och ifrågasätter varannan..
Hade du det så? Kände du som jag känner? För mycket av allt. Och tankarna mal och mal och mal..
Vaknar för tidigt med spänningshuvudvärk. Vaken för sent, med spänningshuvudvärk.
Drömmer.. vaknar, somnar, drömmer, vaknar, räknar.. somnar någon gång flera timmar senare.. hur långt räknade jag?
Orkar göra ingenting, som jag vill göra.. som jag BORDE göra.. gör annat i stället.. slipar i hallen. Vill skicka mail, har det i huvudet, VILL skicka mail.. i morgon.. orken räcker inte till.. Vill skriva något vettigt, men det blir bara kaos.
-Dumma mamma.
är trött
när jag lägger huvudet på kudden
men sömnen kommer inte
räknar till fyrahundrasjuttiotre men orkar inte räkna längre
börjar om på ett
Wilma säger "dumma mamma" fyrtio gånger om dagen
och jag svarar -ja men då är jag gärna en dum mamma
och hon slår mig
-dumma mamma!
-Det är du som är dum, svarar jag, det är du som slåss.
Alltid är jag dumma mamma
-jag tycker om dig, säger Wilma, fem minuter senare, och jag funderar på om jag inte är en dum mamma ändå.
Sover inte bra alls. Vaknar mitt i nätterna, av drömmar. Vaknar fyra gånger innan klockan ringer 06.30. Går ofta upp redan klockan 6.00. Funderar på om det är tabletterna, eller drömmarna, eller kommer drömmarna för att tabletterna gör något med min hjärna? Det är så svag dos än..
Tänker på pappa, och vet att jag hakat upp mig på allt dåligt, alla sämre egenskaper jag ärvt.. glömmer så lätt att det är från honom jag fått måleriet. Jag ärvde det från honom.. det och allt det andra. Allt det andra? Det jag bara tror på varannan timme och ifrågasätter varannan..
Hade du det så? Kände du som jag känner? För mycket av allt. Och tankarna mal och mal och mal..
Vaknar för tidigt med spänningshuvudvärk. Vaken för sent, med spänningshuvudvärk.
Drömmer.. vaknar, somnar, drömmer, vaknar, räknar.. somnar någon gång flera timmar senare.. hur långt räknade jag?
Orkar göra ingenting, som jag vill göra.. som jag BORDE göra.. gör annat i stället.. slipar i hallen. Vill skicka mail, har det i huvudet, VILL skicka mail.. i morgon.. orken räcker inte till.. Vill skriva något vettigt, men det blir bara kaos.
-Dumma mamma.
onsdag 2 februari 2011
Försäkringskassan
Jag fick ett brev från försäkringskassan idag.. och jag blev så FÖRBANNAD! Dom har inte ens koll på sina egna uppgifter, och jag är irriterad nog som det är över livet och all skit som är just nu.
Hur som helst, skickade tillbaka ett klagomål, och det här är vad jag skrev;
jag blir så JÄVLA irriterad! Det är just vad jag vill säga. För det första betalar ni ut förmycket föräldrapenning, då ringer jag och försöker reda ut det på telefon. Sen får jag ett brev hem där ni skriver att ni betalt ut DUBBEL föräldrapenning, en summa på 16068 kronor, vilket inte ens stämmer! Summan ni betalade ut var på 12844. Har ni någon koll alls över huvud taget?!?
Det finns ingen möjlighet i världen att jag tänker betala tillbaka en summa som inte ens stämmer. Dessutom vill jag ha en avbetalningsplan på differensen mellan 12844 och de 8034 jag skulle ha haft. Hur kan ni ens påstå att ni betalt ut 16068 kronor? Någon koll måste ni ju ändå ha på era utbetalning? jag är ARG ARG ARG! Och om jag måste skicka nån form av överklagande via vanlig post så får jag komplett psykbryt!
Och att sen skriva i återkravet "du måste betala tillbaka eftersom du fått felaktig ersättning, vilket du borde ha uppmärksammat, vilket var precis vad jag gjorde, och ringde om, gör mig ännu mer irriterad. Hur behandlar ni människor egentligen! jag bad specifikt om att bli kontaktad omgående rörande de pengarna, och det var FÖRRA VECKAN!!!
Nu får ni vara så goda och höra av er, och gärna bete er på ett sätt värdigt en instutition som jobbar med BEMÖTANDE av människor!
Och det var allt jag har att säga om det.
/Malin Fridh
Kanske inte det mest mogna jag har skrivit i mina dagar, men jag får väl skylla på att jag är diagnostiserad psykstörd då. (självömkan jaja)..
-riktigt jävla irriterade Malin-
Hur som helst, skickade tillbaka ett klagomål, och det här är vad jag skrev;
jag blir så JÄVLA irriterad! Det är just vad jag vill säga. För det första betalar ni ut förmycket föräldrapenning, då ringer jag och försöker reda ut det på telefon. Sen får jag ett brev hem där ni skriver att ni betalt ut DUBBEL föräldrapenning, en summa på 16068 kronor, vilket inte ens stämmer! Summan ni betalade ut var på 12844. Har ni någon koll alls över huvud taget?!?
Det finns ingen möjlighet i världen att jag tänker betala tillbaka en summa som inte ens stämmer. Dessutom vill jag ha en avbetalningsplan på differensen mellan 12844 och de 8034 jag skulle ha haft. Hur kan ni ens påstå att ni betalt ut 16068 kronor? Någon koll måste ni ju ändå ha på era utbetalning? jag är ARG ARG ARG! Och om jag måste skicka nån form av överklagande via vanlig post så får jag komplett psykbryt!
Och att sen skriva i återkravet "du måste betala tillbaka eftersom du fått felaktig ersättning, vilket du borde ha uppmärksammat, vilket var precis vad jag gjorde, och ringde om, gör mig ännu mer irriterad. Hur behandlar ni människor egentligen! jag bad specifikt om att bli kontaktad omgående rörande de pengarna, och det var FÖRRA VECKAN!!!
Nu får ni vara så goda och höra av er, och gärna bete er på ett sätt värdigt en instutition som jobbar med BEMÖTANDE av människor!
Och det var allt jag har att säga om det.
/Malin Fridh
Kanske inte det mest mogna jag har skrivit i mina dagar, men jag får väl skylla på att jag är diagnostiserad psykstörd då. (självömkan jaja)..
-riktigt jävla irriterade Malin-
söndag 26 december 2010
Ett halvår har gått
en evighet
ett ingenting
Jag önskar att du hade lämnat en dagbok eller ett brev eller ett på något vis dokumenterat liv, så jag kunde förstå vem du var, och kanske på så vis förstå vem jag är.
Det svåraste som finns är att vara mamma, dotter, vuxen... Ibland lyckas jag bättre än andra dagar. Ofta önskar jag att snön kunde bädda in mig, som den bäddar in landskapet, och att jag kunde pånyttfödas till våren. Till något vackrare, bättre.
Ett halvår.. och Agnes har börjat äta gröt. Wilma växer och trotsar, och det är så svårt att räcka till. Att vara den trygghet hon behöver, när jag knappt vet hur jag ska älska mig själv. Hur skyddar man någon från världen hon måste lära sig att leva i? Hur är man lycklig när man sörjer, och hur hinner man gråta när man måste finnas till hands för andra. Vara stark hela tiden, och orka med?
Om du bara kunde vara här lite grann, och trösta och säga så där som du brukar. "Det löser sig Malin, vi klarar det här. Det går över om du ger det tid." Krama mig tafatt och klappa mig på ryggen när jag bara vill bryta ihop och vara liten. Ge mig styrka att inte ge upp.. I stället måste jag vara stor, vara stöd och stark för både barn och vuxen. Att vara vuxen dotter och orka med.. när du inte är här. Allt är så förändrat, så tomt, så annorlunda. Och vem är jag mitt i?
Jag önskar att du var här pappa, att du var här..
en evighet
ett ingenting
Jag önskar att du hade lämnat en dagbok eller ett brev eller ett på något vis dokumenterat liv, så jag kunde förstå vem du var, och kanske på så vis förstå vem jag är.
Det svåraste som finns är att vara mamma, dotter, vuxen... Ibland lyckas jag bättre än andra dagar. Ofta önskar jag att snön kunde bädda in mig, som den bäddar in landskapet, och att jag kunde pånyttfödas till våren. Till något vackrare, bättre.
Ett halvår.. och Agnes har börjat äta gröt. Wilma växer och trotsar, och det är så svårt att räcka till. Att vara den trygghet hon behöver, när jag knappt vet hur jag ska älska mig själv. Hur skyddar man någon från världen hon måste lära sig att leva i? Hur är man lycklig när man sörjer, och hur hinner man gråta när man måste finnas till hands för andra. Vara stark hela tiden, och orka med?
Om du bara kunde vara här lite grann, och trösta och säga så där som du brukar. "Det löser sig Malin, vi klarar det här. Det går över om du ger det tid." Krama mig tafatt och klappa mig på ryggen när jag bara vill bryta ihop och vara liten. Ge mig styrka att inte ge upp.. I stället måste jag vara stor, vara stöd och stark för både barn och vuxen. Att vara vuxen dotter och orka med.. när du inte är här. Allt är så förändrat, så tomt, så annorlunda. Och vem är jag mitt i?
Jag önskar att du var här pappa, att du var här..
torsdag 23 december 2010
torsdag 16 december 2010
...
Jag bävar inte för julen. Du är inte mer frånvarande då, än vad du är andra dagar. Hålet blir inte större i fåtöljen, eller vid matbordet på julafton, än vad det är tomt varje gång jag ringer hem till er och mamma svarar. Tomheten och tystnaden blir inte mer påtaglig för att det ligger färre paket under granen, och för att inget är till dig.
Det är att vakna på morgonen jag bävar. Att gå och lägga mig på kvällen och inte kunna somna. Tankarna på dig, och att du aldrig kommer gående på cykelvägen utanför vår uteplats, det är det som är jobbigt.
Igår tänkte jag på julen. "Kanske kommer pappa hem då", tänkte jag. Fullständigt irrationell tanke. Jag vet det. Jag visste när jag tänkte, att det gör du inte. Du kommer inte på julafton heller, eller på juldagen eller annandagen. Ingen dag kommer du, men varje dag är du närvarande i mina tankar, i min ångest, i min saknad.
Varje dag.
-m-
Det är att vakna på morgonen jag bävar. Att gå och lägga mig på kvällen och inte kunna somna. Tankarna på dig, och att du aldrig kommer gående på cykelvägen utanför vår uteplats, det är det som är jobbigt.
Igår tänkte jag på julen. "Kanske kommer pappa hem då", tänkte jag. Fullständigt irrationell tanke. Jag vet det. Jag visste när jag tänkte, att det gör du inte. Du kommer inte på julafton heller, eller på juldagen eller annandagen. Ingen dag kommer du, men varje dag är du närvarande i mina tankar, i min ångest, i min saknad.
Varje dag.
-m-
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)