och tankarna far runt
är trött
när jag lägger huvudet på kudden
men sömnen kommer inte

räknar till fyrahundrasjuttiotre men orkar inte räkna längre
börjar om på ett

Wilma säger "dumma mamma" fyrtio gånger om dagen
och jag svarar -ja men då är jag gärna en dum mamma
och hon slår mig
-dumma mamma!
-Det är du som är dum, svarar jag, det är du som slåss.

Alltid är jag dumma mamma
-jag tycker om dig, säger Wilma, fem minuter senare, och jag funderar på om jag inte är en dum mamma ändå.

Sover inte bra alls. Vaknar mitt i nätterna, av drömmar. Vaknar fyra gånger innan klockan ringer 06.30. Går ofta upp redan klockan 6.00. Funderar på om det är tabletterna, eller drömmarna, eller kommer drömmarna för att tabletterna gör något med min hjärna? Det är så svag dos än..

Tänker på pappa, och vet att jag hakat upp mig på allt dåligt, alla sämre egenskaper jag ärvt.. glömmer så lätt att det är från honom jag fått måleriet. Jag ärvde det från honom.. det och allt det andra. Allt det andra? Det jag bara tror på varannan timme och ifrågasätter varannan..
Hade du det så? Kände du som jag känner? För mycket av allt. Och tankarna mal och mal och mal..
Vaknar för tidigt med spänningshuvudvärk. Vaken för sent, med spänningshuvudvärk.

Drömmer.. vaknar, somnar, drömmer, vaknar, räknar.. somnar någon gång flera timmar senare.. hur långt räknade jag?

Orkar göra ingenting, som jag vill göra.. som jag BORDE göra.. gör annat i stället.. slipar i hallen. Vill skicka mail, har det i huvudet, VILL skicka mail.. i morgon.. orken räcker inte till.. Vill skriva något vettigt, men det blir bara kaos.

-Dumma mamma.

Försäkringskassan

Jag fick ett brev från försäkringskassan idag.. och jag blev så FÖRBANNAD! Dom har inte ens koll på sina egna uppgifter, och jag är irriterad nog som det är över livet och all skit som är just nu.
Hur som helst, skickade tillbaka ett klagomål, och det här är vad jag skrev;

jag blir så JÄVLA irriterad! Det är just vad jag vill säga. För det första betalar ni ut förmycket föräldrapenning, då ringer jag och försöker reda ut det på telefon. Sen får jag ett brev hem där ni skriver att ni betalt ut DUBBEL föräldrapenning, en summa på 16068 kronor, vilket inte ens stämmer! Summan ni betalade ut var på 12844. Har ni någon koll alls över huvud taget?!?
Det finns ingen möjlighet i världen att jag tänker betala tillbaka en summa som inte ens stämmer. Dessutom vill jag ha en avbetalningsplan på differensen mellan 12844 och de 8034 jag skulle ha haft. Hur kan ni ens påstå att ni betalt ut 16068 kronor? Någon koll måste ni ju ändå ha på era utbetalning? jag är ARG ARG ARG! Och om jag måste skicka nån form av överklagande via vanlig post så får jag komplett psykbryt!
Och att sen skriva i återkravet "du måste betala tillbaka eftersom du fått felaktig ersättning, vilket du borde ha uppmärksammat, vilket var precis vad jag gjorde, och ringde om, gör mig ännu mer irriterad. Hur behandlar ni människor egentligen! jag bad specifikt om att bli kontaktad omgående rörande de pengarna, och det var FÖRRA VECKAN!!!
Nu får ni vara så goda och höra av er, och gärna bete er på ett sätt värdigt en instutition som jobbar med BEMÖTANDE av människor!
Och det var allt jag har att säga om det.
/Malin Fridh

Kanske inte det mest mogna jag har skrivit i mina dagar, men jag får väl skylla på att jag är diagnostiserad psykstörd då. (självömkan jaja)..

-riktigt jävla irriterade Malin-

Ett halvår har gått
en evighet
ett ingenting

Jag önskar att du hade lämnat en dagbok eller ett brev eller ett på något vis dokumenterat liv, så jag kunde förstå vem du var, och kanske på så vis förstå vem jag är.

Det svåraste som finns är att vara mamma, dotter, vuxen... Ibland lyckas jag bättre än andra dagar. Ofta önskar jag att snön kunde bädda in mig, som den bäddar in landskapet, och att jag kunde pånyttfödas till våren. Till något vackrare, bättre.

Ett halvår.. och Agnes har börjat äta gröt. Wilma växer och trotsar, och det är så svårt att räcka till. Att vara den trygghet hon behöver, när jag knappt vet hur jag ska älska mig själv. Hur skyddar man någon från världen hon måste lära sig att leva i? Hur är man lycklig när man sörjer, och hur hinner man gråta när man måste finnas till hands för andra. Vara stark hela tiden, och orka med?

Om du bara kunde vara här lite grann, och trösta och säga så där som du brukar. "Det löser sig Malin, vi klarar det här. Det går över om du ger det tid." Krama mig tafatt och klappa mig på ryggen när jag bara vill bryta ihop och vara liten. Ge mig styrka att inte ge upp.. I stället måste jag vara stor, vara stöd och stark för både barn och vuxen. Att vara vuxen dotter och orka med.. när du inte är här. Allt är så förändrat, så tomt, så annorlunda. Och vem är jag mitt i?

Jag önskar att du var här pappa, att du var här..

från oss till er

...

Jag bävar inte för julen. Du är inte mer frånvarande då, än vad du är andra dagar. Hålet blir inte större i fåtöljen, eller vid matbordet på julafton, än vad det är tomt varje gång jag ringer hem till er och mamma svarar. Tomheten och tystnaden blir inte mer påtaglig för att det ligger färre paket under granen, och för att inget är till dig.

Det är att vakna på morgonen jag bävar. Att gå och lägga mig på kvällen och inte kunna somna. Tankarna på dig, och att du aldrig kommer gående på cykelvägen utanför vår uteplats, det är det som är jobbigt.

Igår tänkte jag på julen. "Kanske kommer pappa hem då", tänkte jag. Fullständigt irrationell tanke. Jag vet det. Jag visste när jag tänkte, att det gör du inte. Du kommer inte på julafton heller, eller på juldagen eller annandagen. Ingen dag kommer du, men varje dag är du närvarande i mina tankar, i min ångest, i min saknad.
Varje dag.

-m-

mina skruttisar

liknelse

Har tänkt på det där med döden och när den drabbar en nära anhörig. Det är lite som med vintern.
Alla vet att den ska komma någon gång, och i de flesta fall vet man inom vilken tidsram på ett ungefär. Men när den väl gör det är man fullständigt oförberedd ändå, och första vinterstormen drabbar alltid med full kraft. Så man kör runt i värsta snöyran med halvslitna sommardäck och det kan egentligen gå hur som helst. Antingen hamnar man i diket och får bärgas därifrån. Har man väldig otur går det ännu värre. Men de allra flesta klarar sig hela vägen hem till garaget utan hjälp även om det går väldigt sakta. Sen får bilen stå där i garaget. Och då finns det två alternativ; antingen får bilen stå still tills snön smälter och det går bra att köra igen, inte riskfritt men åtminstone utan halka. Det kan ta ett tag, särskilt om vintern ser ut som den gjorde 2009. Eller så byter man till vinterdäck och vågar sig ut på vägen trots att det är snö. I det senare fallet kan det vara halt och jävligt ändå när man ger sig ut, men det går hyfsat bra om man anpassar farten efter körbanan. Skulle man trots det hamna i diket så finns det ju bärgare och snälla medmänniskor som kan hjälpa en upp på vägen igen.

Sen är det förvisso så att första snön smälter oftast undan lika fort som den kom och många kör på utan vinterdäck och blir lika förvånade nästa gång det kommer snö. Andra snöfallet brukar ju oftast komma i samband med riktiga långa vintern.. så då gäller det att ta sig igenom den. Det gäller att komma ihåg bara, att kylan och mörkret blir lättare att hantera om man tänder många ljus och tillbringar mycket tid med de nära och kära som faktiskt finns kvar. Det blir lättare att uthärda om man inte är ensam.

Om jag ska fortsätta, så vet alla också att det blir vår och sommar igen, även om vintern kan tyckas oändligt lång..

-m-