gammalt dagboksínlägg

Vet inte varför, men jag gillar det fortfarande:


Therus - 13:e februari 2006
Mån 13 feb 2006 18:12

Leva leva leva leva

postbanken postbanken postbanken postbanken

*suck*

Spelar det egentligen någon roll? Du kan väl berätta om det spelar någon roll...

Jag målar stjärnor i taket så kan vi låtsas att livet är på riktigt och som det ska vara.

Jag kastar en flaskpost i vasken för att se om någon räddar mig.

Jag gör snöänglar i mjölet som hunden spilde ut, så kan vi låtsas att vi lever som vi lär.

Men jag gör det ensam. Inte med, bredvid.

Jag räknar alla timmar och sekunder sen jag föddes så kan jag tro en liten stund att livet existerar, förnekar att det är den tiden som har gått och aldrig kommer åter.

- Gör något åt det då, så du är med igen.

Coca cola
och så postbanken postbanken postbanken.

memorylane..

..eller inte.

Idag blir Agnes nio månader. Hon är aldrig still den ungen. Inte ens när hon äter eller sover. Söt som socker och nästan glad jämt :)



Wilma har fått tre kompisar på gården så henne ser vi knappt röken av. Om hon fick välja skulle hon aldrig vara hemma, bara leka och leka och leka. Det är ju förvisso bra :) Jag är så glad att hon fått kompisar.. men det är skrämmande att tiden går så otroligt fort. Hon har blivit så stor på en gång och jag har svårt att vänja mig.



Jag sålde en fåtölj idag och den som köpte den var en gammal bekant från ett tidigare liv. Hon frågade hur det är med pappa och jag svarade "han dog". Det hela blev lite konstigt och jag kunde inte hålla mig för skratt. Jag har väldigt svårt för det varje gång jag säger att pappa är död, till någon som inte vet det. Det känns lite skrattretande. Och på något vis chockartat. Den jag svarar ser alltid alldeles förskräckt ut. Själv tycker jag att själva grejen känns så otrolig att jag inte kan låta bli att skratta. Människor man tycker om dör inte. Det fungerar bara inte så.. Sa till mamma för någon vecka sen att man alltid säger "det känns som igår" om saker som hänt för ganska länge sen. Men det här.. det känns inte som igår. Mer som i morgon, eller dagen efter det. Jag går fortfarande runt och väntar på det stora sammanbrottet.. jag vet att det har hänt, jag saknar och funderar, men jag har ändå inte förstått. Det är så otroligt konstigt att det känns som ett stort skämt. Vi sågs ju igår (för det känns som igår) så han kan ju omöjligtvis vara borta. Alltså skrattar jag varje gång jag säger att min pappa är död fast att folk ser förskräckta ut. Det känns som om jag dragit världens sämsta skämt. Ett practical joke... Nästan så jag väntar på att pappa ska dyka upp som gubben i lådan. SURPRISE! Jo jag skojade bara, han mår bra. Snart ett år har gått och jag skrattar åt det löjliga i att säga att min pappa är död.. för mig är han inte det... Det är inte särskilt roligt.

Två stora tjejer

Nu har jag faktiskt två stora småtjejer. Minstingen Agnes har precis börjat ta sig fram på golvet. Hon kryper inte, men hon drar sig fram med armkraft, beslutsamt, målinriktat. Det går inte snabbt, men framåt kommer hon. Tiden går alldeles för fort, och nu känns det att hon börjar bli stor. Drygt åtta månader är hon, och på åttamånadersdagen var hon 71cm lång och vägde 7600g i runda slängar. Mammas lillplutta har slutat vara bebis.

Och min stora tjej Wilma slutade med napp igår! Hon gav napparna till påskharebebisarna på morgonen när hon vaknade. Lite gråt efter nappen blev det då direkt, men sen gick hela dagen bra. När det var sovdags fick jag trösta lite och förklara att hon gett bort napparna. Att hon är en stor tjej nu. Sen vaknade hon på natten och var lite sorgsen över napparna också men det gick så bra. Min alldeles alldeles alldeles underbara stora prinsessa. Lite sorgset är det ju för mig också, för det betyder att min lilla Wilmis slutar vara en liten tjej och faktiskt blir en stor tjej.. kanske inte direkt, men snart.

På sätt och vis känns det som om tiden går för fort, samtidigt som det är mysigt och härligt att se deras framsteg.

Jobbade förresten lite torsdag-fredag den här veckan. Det är ju påsk, så jag hoppade in och hjälpte till att fylla på lösgodis i affärerna. Det är som värst i påsktider och människor nästan slåss om godisspadarna. Att jobba var skönt på något vis, men oj vad trött jag blev! och oj vad ovant att vara ifrån mina småttisar. Gullungarna!

-m-

utmanad

Oj då.. jag blev utmanad, eller kanske uppmanad?.. eller något sånt, av http://jojosephine.bloggplatsen.se/ att avslöja åtta saker om mig själv som inte så många vet.. vad läskigt.. jag är ju som en öppen bok, så jag antar att ni redan vet allt.. men jag ska göra ett försök:

1. Jag har, enligt mig själv i alla fall, extremt stora händer och därmed "aparmar". Min syster är 3 cm kortare än vad jag är, och om vi ställer oss axel mot axel (dvs jag böjer mig ner 3 cm så jag hamnar på samma höjd som henne), så är min arm med hand medräknat ungefär 1,5 dm längre än vad hennes arm är.. jag skojar inte.

2. Jag började röka på heltid strax innan jag fyllde 20. Jag kände att "fortsätter jag nu så är jag fast", och vet ni vad.. jag fortsatte. Förmodligen sen ungdomsrevolt, och lite för att göra mamma sur..

3. Jag var full första gången när jag var 19 år.

4. När jag gick ut nian hade jag 4,0 i betyg. En tvåa i franska, och fem femmor..

5. Jag har bara haft ett one night stand, och jag var helt nykter.. Dessutom hade jag samtidigt ett fast förhållande (som sprack några månader senare av andra anledningar)

6. När jag var liten ville jag vara kille. Så mycket ville jag vara kille att jag blev jätte sur på min bror när hans kompisar frågade vad lillebror hette och Martin avslöjade att jag var lillasyster.

7. Den bästa bok jag läst är Kapten Nemos bibliotek av P O Enkvist. Den är så komplex och irriterande att jag känner hatkärlek till den.. Kanske är det därför min C-uppsats inte är klar. KNB är nämligen vad jag tänkt analysera..

8. Ibland hatar jag verkligen mig själv, och om jag kunde skulle jag karva ut vissa delar, lägga dem på hög och bränna...

Nu utmanar jag Mary, systeryster och alla som känner sig manade, att avslöja åtta saker om sig själva.

-m-

riktigt bakfull..

är jag idag.. sex öl bara.. hela dagen idag med ett svagt illamående. Särskilt här i datarummet.. det är så varmt att jag bara står ut här i några minuter..
Huvudvärken släppte efter halva dagen. Vi gick ut och lekte jag och Wilma. Solen värmde så skönt.

Tänkte egentligen skriva något om sorg nu igen.. jag har blivit så bra på att förtränga den, så att jag ibland tror att den inte finns. Men sen kommer den tillbaka när jag sänker garden, blir extra trött.. Som en påminnelse "jag finns här, du kommer alltid bära mig med dig, som en sten i ditt bröst." Så viskar den när jag inte kan låta bli att lyssna. När jag inte är beredd på den. Och ett tryck bakom ögonlocken och någonstans i halsen gör mig varse om att den är verklig. En pressande smärta precis över hjärtat.. och så kommer dom. Minnen. Dåliga minnen av sista dagen, bra minnen, en klapp på axeln, en tafatt kram. Men aldrig en skrattande du.. jag minns inte hur du lät när du skrattade..

Sen kom jag på, att min blogg bara använts till smärta på sista tiden. Ni som läser är väl trötta på att det gör ont. Att läsa om det som gör ont, när det finns så mycket som är bra.

Hellre vill ni väl höra hur envist Agnes vänder sig från rygg till mage ända in i sömnen, hur hon sparkar med benen så fort hon är vaken. Hur hon driver mig till vansinne och skratt när hon sparkar grötskeden ur handen på mig för tredje gången på en halv minut. Hur hon säger bababababaaa och nästan spottar fram det hon försöker säga. Ba ba ba. Söta underbara unge som aldrig skrattar på riktigt. Ibland undrar jag om hon låter bli att gapskratta för att jag var så ledsen när hon låg i min mage.. och där kommer den igen.. den glädjedödande känslan. Fast att jag egentligen är lycklig nästan alla dagar. Åtminstone en liten stund.
Idag stod Wilma framför spegeln i köket med en låtsad mikrofon. "God afton! Jag har en nyhet att berätta! Igår lekte jag med Zlatan och han är kär i mig"..

Underbara älskade ungar.
"mamma, när du var liten, vart var jag då?"
- Jag vet inte Wilma, du fanns nog bara inte.
"Men vart var jag då? var jag i himlen då mamma?"
- Jag vet inte, jag tror inte att du var någonstans.
"Men mamma.. jag måste ju ha varit någon annan då?"

bababababaaa




Gullungen med sin hemgjorda kattnos (äggkartong och sugrör)

-m-

och tankarna far runt
är trött
när jag lägger huvudet på kudden
men sömnen kommer inte

räknar till fyrahundrasjuttiotre men orkar inte räkna längre
börjar om på ett

Wilma säger "dumma mamma" fyrtio gånger om dagen
och jag svarar -ja men då är jag gärna en dum mamma
och hon slår mig
-dumma mamma!
-Det är du som är dum, svarar jag, det är du som slåss.

Alltid är jag dumma mamma
-jag tycker om dig, säger Wilma, fem minuter senare, och jag funderar på om jag inte är en dum mamma ändå.

Sover inte bra alls. Vaknar mitt i nätterna, av drömmar. Vaknar fyra gånger innan klockan ringer 06.30. Går ofta upp redan klockan 6.00. Funderar på om det är tabletterna, eller drömmarna, eller kommer drömmarna för att tabletterna gör något med min hjärna? Det är så svag dos än..

Tänker på pappa, och vet att jag hakat upp mig på allt dåligt, alla sämre egenskaper jag ärvt.. glömmer så lätt att det är från honom jag fått måleriet. Jag ärvde det från honom.. det och allt det andra. Allt det andra? Det jag bara tror på varannan timme och ifrågasätter varannan..
Hade du det så? Kände du som jag känner? För mycket av allt. Och tankarna mal och mal och mal..
Vaknar för tidigt med spänningshuvudvärk. Vaken för sent, med spänningshuvudvärk.

Drömmer.. vaknar, somnar, drömmer, vaknar, räknar.. somnar någon gång flera timmar senare.. hur långt räknade jag?

Orkar göra ingenting, som jag vill göra.. som jag BORDE göra.. gör annat i stället.. slipar i hallen. Vill skicka mail, har det i huvudet, VILL skicka mail.. i morgon.. orken räcker inte till.. Vill skriva något vettigt, men det blir bara kaos.

-Dumma mamma.

Försäkringskassan

Jag fick ett brev från försäkringskassan idag.. och jag blev så FÖRBANNAD! Dom har inte ens koll på sina egna uppgifter, och jag är irriterad nog som det är över livet och all skit som är just nu.
Hur som helst, skickade tillbaka ett klagomål, och det här är vad jag skrev;

jag blir så JÄVLA irriterad! Det är just vad jag vill säga. För det första betalar ni ut förmycket föräldrapenning, då ringer jag och försöker reda ut det på telefon. Sen får jag ett brev hem där ni skriver att ni betalt ut DUBBEL föräldrapenning, en summa på 16068 kronor, vilket inte ens stämmer! Summan ni betalade ut var på 12844. Har ni någon koll alls över huvud taget?!?
Det finns ingen möjlighet i världen att jag tänker betala tillbaka en summa som inte ens stämmer. Dessutom vill jag ha en avbetalningsplan på differensen mellan 12844 och de 8034 jag skulle ha haft. Hur kan ni ens påstå att ni betalt ut 16068 kronor? Någon koll måste ni ju ändå ha på era utbetalning? jag är ARG ARG ARG! Och om jag måste skicka nån form av överklagande via vanlig post så får jag komplett psykbryt!
Och att sen skriva i återkravet "du måste betala tillbaka eftersom du fått felaktig ersättning, vilket du borde ha uppmärksammat, vilket var precis vad jag gjorde, och ringde om, gör mig ännu mer irriterad. Hur behandlar ni människor egentligen! jag bad specifikt om att bli kontaktad omgående rörande de pengarna, och det var FÖRRA VECKAN!!!
Nu får ni vara så goda och höra av er, och gärna bete er på ett sätt värdigt en instutition som jobbar med BEMÖTANDE av människor!
Och det var allt jag har att säga om det.
/Malin Fridh

Kanske inte det mest mogna jag har skrivit i mina dagar, men jag får väl skylla på att jag är diagnostiserad psykstörd då. (självömkan jaja)..

-riktigt jävla irriterade Malin-