..pappa idag. På två ställen faktiskt. Först i gångtunneln och sen inne på Sultans när jag gick förbi fönstret. Eller.. egentligen var det en gubbe som hade likadan mockajacka som pappa, och den andra en gubbe i lika dan pikét-tröja som pappa hade. Är det vad som kallas för evigt borta men ständigt närvarande?
Hur som helst.. slutade jobba 07.00 Jag trivs ganska bra med jobbet. Först var jag lite osäker och visste inte riktigt vad jag tyckte, men nu när jag kommit in i det och lärt känna brukaren, så känns det riktigt bra. För Jocke känns det inte lika bra. Först är han ensam hemma med barnen på nätterna (ingen höjdare då Agnes har fått för sig att nattuggla) och när jag kommer hem får han vara vaken ensam med barnen, eftersom jag måste sova. Det är hans semester det.. Nu fick jag en liten nyvaken agnes i knät, så det är nog dags att gosa lite, och sen sova som sagt
-m-
måndag 18 juli 2011
lördag 9 juli 2011
Jag bygger inga broar
jag öppnar inga dörrar
jag släpper inte in
Jag ser min spegelbild i fönstret
och jag känner mig själv
oförstådd och utlämnad
Försöker få dig att förstå
Du bygger inga broar
du stänger dörrar
slår ifrån dig
Tror inte ens du känner dig själv
Och jag vill bli hel
och jag vill älska mina barn
och slåss för det jag tror på
vill se min spegelbild i fönstret
och vara stolt över den jag ser
varken oförstådd eller sårbar
Du är inte min pusselbit
du passar inte in
och försöker inte heller
Och jag går ut med hunden
och funderar över
hur jag vill leva mitt liv
MITT liv
jag öppnar inga dörrar
jag släpper inte in
Jag ser min spegelbild i fönstret
och jag känner mig själv
oförstådd och utlämnad
Försöker få dig att förstå
Du bygger inga broar
du stänger dörrar
slår ifrån dig
Tror inte ens du känner dig själv
Och jag vill bli hel
och jag vill älska mina barn
och slåss för det jag tror på
vill se min spegelbild i fönstret
och vara stolt över den jag ser
varken oförstådd eller sårbar
Du är inte min pusselbit
du passar inte in
och försöker inte heller
Och jag går ut med hunden
och funderar över
hur jag vill leva mitt liv
MITT liv
fredag 1 juli 2011
nu...
..är det över ett år sen min pappa dog. I måndags var det 365 dagar sen. Förra veckan dog min morbror. 59 år gammal. Nästan exakt ett år efter min pappa.
Jag trodde inte på mamma när hon ringde och berättade. Sa nog "näheee näää" fyra gånger innan poletten trillade ner. Hjärtinfarkt. Någon sekund bara, sen borta för evigt. Frisk i övrigt, hur man nu kan vara frisk i övrigt när man är död..
Och jag fick andnöd, skakade på huvudet och så kom allt tillbaka. Och jag tänkte på mina kusiner, på min moster, och jag kände, hur jag kände då, för ett år sen. Som en hand som kramar runt hjärtat, gör det svårt att få luft. Jag mindes hur det var att vakna första dagen, dagen efter. När jag vaknade önskade jag att jag inte vaknat. För allt som hänt var ingen mardröm, det var verklighet. I drömmen levde pappa ännu. 365 dagar.. många drömmar blir det då.
Den 366:e dagen var i tisdags. Första dagen på andra året, utan min pappa. Första dagen, på andra veckan, för mina kusiner och min moster. Och där kom andnöden igen. Och tårarna som inte går att stoppa. Den där smärtan bakom ögonlocken som inte försvinner fast att jag blinkar och blinkar. Ibland går den att tvinga bort genom att bita ihop käkarna och stänga av.. Stackars släktingar. Och jag kom på att det jag hatar mest med livet, är döden.
Det känns som om våra familjer är korthus. Där nedre kortet, någonstans i mitten ryckts bort. Allt rasar och vi försöker tafatt bygga upp våra korthus igen, men hela tiden saknas det där viktiga kortet i botten. Det som höll allt samman, band samman, organiserade och stöttade.
Fast kanske är det mamma.. som håller samman, stöttar..
Vi bygger nu, vi har byggt i ett år. Det är ett mindre, bräckligare hus nu. Krävs mindre skakningar i fogarna för att vi ska bli rädda, tappa andan.. tror inte vi håller för allt längre. Det gjorde vi förut.
Nästa vecka är det begravning. Vi ska till Göteborg. Vi ska ta farväl av Göran. Visa respekt, visa kärlek, stötta, tappa andan och nästan kräkas. För att det gör ont. Och då är det bara en liten del av sorgen som är vår. Ändå står vi där, tillsammans, med smärtan.
Älskade älskade kusiner. Älskade Anne. Vad jag önskar.. att döden bara drabbade dem som förtjänar det. Eller åtminstone, att det slapp göra så fördodat ont i de som lämnats kvar.
-m-
Jag trodde inte på mamma när hon ringde och berättade. Sa nog "näheee näää" fyra gånger innan poletten trillade ner. Hjärtinfarkt. Någon sekund bara, sen borta för evigt. Frisk i övrigt, hur man nu kan vara frisk i övrigt när man är död..
Och jag fick andnöd, skakade på huvudet och så kom allt tillbaka. Och jag tänkte på mina kusiner, på min moster, och jag kände, hur jag kände då, för ett år sen. Som en hand som kramar runt hjärtat, gör det svårt att få luft. Jag mindes hur det var att vakna första dagen, dagen efter. När jag vaknade önskade jag att jag inte vaknat. För allt som hänt var ingen mardröm, det var verklighet. I drömmen levde pappa ännu. 365 dagar.. många drömmar blir det då.
Den 366:e dagen var i tisdags. Första dagen på andra året, utan min pappa. Första dagen, på andra veckan, för mina kusiner och min moster. Och där kom andnöden igen. Och tårarna som inte går att stoppa. Den där smärtan bakom ögonlocken som inte försvinner fast att jag blinkar och blinkar. Ibland går den att tvinga bort genom att bita ihop käkarna och stänga av.. Stackars släktingar. Och jag kom på att det jag hatar mest med livet, är döden.
Det känns som om våra familjer är korthus. Där nedre kortet, någonstans i mitten ryckts bort. Allt rasar och vi försöker tafatt bygga upp våra korthus igen, men hela tiden saknas det där viktiga kortet i botten. Det som höll allt samman, band samman, organiserade och stöttade.
Fast kanske är det mamma.. som håller samman, stöttar..
Vi bygger nu, vi har byggt i ett år. Det är ett mindre, bräckligare hus nu. Krävs mindre skakningar i fogarna för att vi ska bli rädda, tappa andan.. tror inte vi håller för allt längre. Det gjorde vi förut.
Nästa vecka är det begravning. Vi ska till Göteborg. Vi ska ta farväl av Göran. Visa respekt, visa kärlek, stötta, tappa andan och nästan kräkas. För att det gör ont. Och då är det bara en liten del av sorgen som är vår. Ändå står vi där, tillsammans, med smärtan.
Älskade älskade kusiner. Älskade Anne. Vad jag önskar.. att döden bara drabbade dem som förtjänar det. Eller åtminstone, att det slapp göra så fördodat ont i de som lämnats kvar.
-m-
tisdag 21 juni 2011
vill så gärna skriva något..
.. men för vissa saker finns inga ord.
Jag skriker "SLÄNG DIG I VÄGGEN!" och minns med kärlek allt det som har varit.
Tänker på er älskade släktingar och önskar att jag kunde bära åtminstone något av all den smärta jag vet att ni känner.
-m-
Jag skriker "SLÄNG DIG I VÄGGEN!" och minns med kärlek allt det som har varit.
Tänker på er älskade släktingar och önskar att jag kunde bära åtminstone något av all den smärta jag vet att ni känner.
-m-
måndag 20 juni 2011
årets virtuella avslöjande..
Jag är
bipolär
Förr kallat manodepressiv. Antar att någon läkare under en kongress kläckte idén om att uttrycket manodepressiv är allt för luddigt. Nu för tiden finns det stadier som täcker in det mesta. Bipolär typ 1, typ 2, typ 2 1/2, typ tre.. typ fyra?
Jag är inte längst ut i någon kant av skalorna. Jag får inte psykoser, jag blir inte manisk. Jag ligger någonstans i mitten och svajar, upp och ner, lite för långt åt höger, lite för långt åt vänster för att klassas som normal. Stämplad i pannan med en diagnos, som jag för all del köper, men inte förstår.
Lite bättre än alla andra, lite sämre, helst på samma gång. Ett virrvarr av känslor och tankar. Upp och ner, ut och in. Vänder ut och in på mig själv, ofta. Men hittar inte svaren jag söker eftersom jag inte vet frågorna. Lite för självsäker, allt för osäker. Och det svåraste.. det jag trodde var livet, klassas som sjukdom. Allt jag upplevt, osäkerhet, oövervinnerlighet, bara olika tillstånd som bör medicineras, jämnas ut, täppas till.
Jag tycker om den brännande känslan i magen, rastlösheten, orken, livslusten som pulserar ut i varenda åder i min kropp. Jag tycker om lidandet som alltid gjort att jag känt mig levande. Gör något ont, så vet jag i alla fall att jag lever. Man ska inte känna så. Nattsvart hopplöshet. En fallgrop utan botten, smärta så tung att bära, men utan anledning. Inte känna att man bubblar över av glädje och kärlek till hela världen, så att man som vuxen studsar runt och nästan exploderar av lycka.. så stort att man vill omfamna alla, smittas. Som att vara uppfylld av kolsyra, skakad, men utan att någon skruvar av locket och lättar på trycket.
Alla har upp och nedgångar. Vissa lite mer än andra, vissa mycket mer. OK-stämpeln används inte på dem som känner för mycket. Känner för lite. Stänger av, sätter på, bubblar och faller. Kämpar. Livet igenom.
Gör inte alla?
-m-
bipolär
Förr kallat manodepressiv. Antar att någon läkare under en kongress kläckte idén om att uttrycket manodepressiv är allt för luddigt. Nu för tiden finns det stadier som täcker in det mesta. Bipolär typ 1, typ 2, typ 2 1/2, typ tre.. typ fyra?
Jag är inte längst ut i någon kant av skalorna. Jag får inte psykoser, jag blir inte manisk. Jag ligger någonstans i mitten och svajar, upp och ner, lite för långt åt höger, lite för långt åt vänster för att klassas som normal. Stämplad i pannan med en diagnos, som jag för all del köper, men inte förstår.
Lite bättre än alla andra, lite sämre, helst på samma gång. Ett virrvarr av känslor och tankar. Upp och ner, ut och in. Vänder ut och in på mig själv, ofta. Men hittar inte svaren jag söker eftersom jag inte vet frågorna. Lite för självsäker, allt för osäker. Och det svåraste.. det jag trodde var livet, klassas som sjukdom. Allt jag upplevt, osäkerhet, oövervinnerlighet, bara olika tillstånd som bör medicineras, jämnas ut, täppas till.
Jag tycker om den brännande känslan i magen, rastlösheten, orken, livslusten som pulserar ut i varenda åder i min kropp. Jag tycker om lidandet som alltid gjort att jag känt mig levande. Gör något ont, så vet jag i alla fall att jag lever. Man ska inte känna så. Nattsvart hopplöshet. En fallgrop utan botten, smärta så tung att bära, men utan anledning. Inte känna att man bubblar över av glädje och kärlek till hela världen, så att man som vuxen studsar runt och nästan exploderar av lycka.. så stort att man vill omfamna alla, smittas. Som att vara uppfylld av kolsyra, skakad, men utan att någon skruvar av locket och lättar på trycket.
Alla har upp och nedgångar. Vissa lite mer än andra, vissa mycket mer. OK-stämpeln används inte på dem som känner för mycket. Känner för lite. Stänger av, sätter på, bubblar och faller. Kämpar. Livet igenom.
Gör inte alla?
-m-
måndag 13 juni 2011
haha
Hittade en skrivövning från "skapande svenska" kursen jag gick 2002. Man skulle skriva ett brev till sitt unga jag. Tonårsjaget. Bara måste ju skriva ner det här.
"Karlstad 2002-03-23"
Hej Malin!
Du vet inte vem jag är, men någon gång i livet kommer du att befinna dig på den plats där jag är idag. jag önskar att jag kunde hjälpa dig att inte göra de misstag jag har gjort, men det kan jag inte. Jag kan bara berätta att jag vet precis vad du går igenom och kommer vara med om i ditt liv. De dagar, veckor och stunder när du har det svårt så ska du veta att jag har varit där och att jag vet precis vad du går igenom, även om du i de stunderna känner dig väldigt ensam. Andra stunder, när du känner dig helt igenom lycklig och uppfylld av en bubblande känsla som du vill dela med dig av till hela världen, ska du veta att du i alla fall delat med dig av den till mig.
Du kanske undrar varför jag skriver till dig, när du inte ens känner mig. Det undrar jag själv, för nu förtiden skriver jag bara brev till vänner som en gång var, men som jag inte pratat med på länge. Jag skriver oftast i tafatta försök att ta kontakt igen, istället för att faktiskt lyfta på luren och ringa. Jag önskar att du inte får det så i ditt liv, men jag vet att du kommer att få det så. Jag känner dig bättre än du tror, utan och innan. När jag tänker efter är det de som ligger i riskzonen för mina skraltiga brev, de vänner jag skaffade mig när jag var i din ålder.
Det kan hända att du blir irriterad över att jag skriver att jag känner dig utan och innan, för jag vet att du tror att ingen känner dig helt och fullt. Eller så har jag fel. Kanske har du inte fått den känslan ännu. Den övertygelsen. Men hur det nu ligger till med den saken, så känner JAG dig faktiskt. Kanske bättre än vad du själv gör. Även om jag har glömt lite om hur det var att vara så där ung och oskyldig som man själv anser att man absolut inte är när man är 14.
Jag tänkte dra några exempel för att få dig att inse att jag känner dig.
1. Du var kär i din lärarvikarie i femman och trodde att han blev sårad när du sa att han var ful i tidningen.
2. Du var kär i Lennart långt in i sjuan, fast att du förnekade det. Och du håller fortfarande på att hoppa på K-brunnar och tänka hans namn av gammal vana.
Du rycker säkert på axlarna nu och tycker att exemplen inte är slående nog för att du ska tro på att jag känner dig som jag gör. Därför ska jag dra ytterligare ett exempel som kommer beröra dig mer.
När Robbin dog, som förövrigt fick stava sitt namn med två b bara för att du stavade fel när du gjorde en namnskylt i träslöjden, slutade du sjunga eller vissla på låten "min ögonsten" för att den påminde dig för mycket om honom. Jag vet att du, varje gång ni var ute och gick, sjöng högt och ljudligt "Robbin, du är min ögonsten!" och att han kom sättande efter dig i galopp varje gång han hörde den sången. Och jag vet att du samma sommar strax efter att han dog, råkade vissla till på just den raden när du var ute och gick vid er sommarstuga, och att du då tyckte dig höra en katt komma sättande i srång efter dig. Faktum är att du var så övertygad om att Robbin kom studsande på grusvägen bakom dig att du var tvungen att vända dig om och titta efter.
Jag vet att du är en känslomänniska som låter ditt sinnestillstånd ta över hela din verklighet och din värld. Det är synd. Om jag ska vara helt ärlig tycker jag att du är en bra människa, men att det är synd att du låter känslorna styra dina steg vid alla tillfällen. Du kommer delvis att växa ifrån det och låta ditt förnuft styra dina beslut i lägen som är känsloladdade, men att du efter varje beslut som går emot dina känslor kommer må dåligt i både veckor och månader och attt du kommer sitta och älta om och om igen vad du kunde ha gjort annorlunda. Du kommer sluta äta och bara sitta och tugga sönder ditt inre i jakt efter lösningar på hur du kunde hanterat situationen bättre.
Kanske är det därför jag skriver till dig nu. För att berätta att livet inte är lätt att leva. Att alla beslut aldrig kan bli till allas bästa och att du måste lära dig att släppa känslor och gå vidare när du märker att det inte finns lösningar på allt. De tillfällen när du befinner dig i svackor, och tro mig, de blir många under din uppväxt, så minns att det är en del av att bli vuxen. Ibland måste man bita ihop och gå vidare oavsett hur tungt det känns för stunden. För varje dag som går, även om man måste leva dagen med hopbitna käkar och järnvilja för att inte rasa ihop i en hög, så blir det lättare att resa sig upp dagen efter.
Just nu sitter jag på en stol i ett rum som inte är mitt. Rummet tillhör en underbar människa som jag träffade genom en slump. Någon som jag kan bli riktigt kär i om jag tillåter mig, fast att jag trodde att jag aldrig mer skulle bli kär. Eftersom jag liksom du, tror att världen går under när man mist någon man älskar.
jag har lite mer bagage än du, men någon gång kommer du att befinna dig i det här rummet och veta att livet inte är lätt, men att man måste leva det ändå. Då min vän, vill jag att du har med det här brevet i dina tankar. Just då vill jag att du minns att det finns en människa som är med i varje steg du tar, en människa som känner varje känsla du har och som vill att du ska leva ditt liv till fullo. Någon som inte tillåter dig att ge upp och ge efter när du mår dåligt och någon som gläds med dig när du mår bra. En person som inte vill något hellre än att du får ett långt och lyckligt liv.
Den människan är Malin, är jag, är du.
/Hjärtliga hälsningar Malin. "
"Karlstad 2002-03-23"
Hej Malin!
Du vet inte vem jag är, men någon gång i livet kommer du att befinna dig på den plats där jag är idag. jag önskar att jag kunde hjälpa dig att inte göra de misstag jag har gjort, men det kan jag inte. Jag kan bara berätta att jag vet precis vad du går igenom och kommer vara med om i ditt liv. De dagar, veckor och stunder när du har det svårt så ska du veta att jag har varit där och att jag vet precis vad du går igenom, även om du i de stunderna känner dig väldigt ensam. Andra stunder, när du känner dig helt igenom lycklig och uppfylld av en bubblande känsla som du vill dela med dig av till hela världen, ska du veta att du i alla fall delat med dig av den till mig.
Du kanske undrar varför jag skriver till dig, när du inte ens känner mig. Det undrar jag själv, för nu förtiden skriver jag bara brev till vänner som en gång var, men som jag inte pratat med på länge. Jag skriver oftast i tafatta försök att ta kontakt igen, istället för att faktiskt lyfta på luren och ringa. Jag önskar att du inte får det så i ditt liv, men jag vet att du kommer att få det så. Jag känner dig bättre än du tror, utan och innan. När jag tänker efter är det de som ligger i riskzonen för mina skraltiga brev, de vänner jag skaffade mig när jag var i din ålder.
Det kan hända att du blir irriterad över att jag skriver att jag känner dig utan och innan, för jag vet att du tror att ingen känner dig helt och fullt. Eller så har jag fel. Kanske har du inte fått den känslan ännu. Den övertygelsen. Men hur det nu ligger till med den saken, så känner JAG dig faktiskt. Kanske bättre än vad du själv gör. Även om jag har glömt lite om hur det var att vara så där ung och oskyldig som man själv anser att man absolut inte är när man är 14.
Jag tänkte dra några exempel för att få dig att inse att jag känner dig.
1. Du var kär i din lärarvikarie i femman och trodde att han blev sårad när du sa att han var ful i tidningen.
2. Du var kär i Lennart långt in i sjuan, fast att du förnekade det. Och du håller fortfarande på att hoppa på K-brunnar och tänka hans namn av gammal vana.
Du rycker säkert på axlarna nu och tycker att exemplen inte är slående nog för att du ska tro på att jag känner dig som jag gör. Därför ska jag dra ytterligare ett exempel som kommer beröra dig mer.
När Robbin dog, som förövrigt fick stava sitt namn med två b bara för att du stavade fel när du gjorde en namnskylt i träslöjden, slutade du sjunga eller vissla på låten "min ögonsten" för att den påminde dig för mycket om honom. Jag vet att du, varje gång ni var ute och gick, sjöng högt och ljudligt "Robbin, du är min ögonsten!" och att han kom sättande efter dig i galopp varje gång han hörde den sången. Och jag vet att du samma sommar strax efter att han dog, råkade vissla till på just den raden när du var ute och gick vid er sommarstuga, och att du då tyckte dig höra en katt komma sättande i srång efter dig. Faktum är att du var så övertygad om att Robbin kom studsande på grusvägen bakom dig att du var tvungen att vända dig om och titta efter.
Jag vet att du är en känslomänniska som låter ditt sinnestillstånd ta över hela din verklighet och din värld. Det är synd. Om jag ska vara helt ärlig tycker jag att du är en bra människa, men att det är synd att du låter känslorna styra dina steg vid alla tillfällen. Du kommer delvis att växa ifrån det och låta ditt förnuft styra dina beslut i lägen som är känsloladdade, men att du efter varje beslut som går emot dina känslor kommer må dåligt i både veckor och månader och attt du kommer sitta och älta om och om igen vad du kunde ha gjort annorlunda. Du kommer sluta äta och bara sitta och tugga sönder ditt inre i jakt efter lösningar på hur du kunde hanterat situationen bättre.
Kanske är det därför jag skriver till dig nu. För att berätta att livet inte är lätt att leva. Att alla beslut aldrig kan bli till allas bästa och att du måste lära dig att släppa känslor och gå vidare när du märker att det inte finns lösningar på allt. De tillfällen när du befinner dig i svackor, och tro mig, de blir många under din uppväxt, så minns att det är en del av att bli vuxen. Ibland måste man bita ihop och gå vidare oavsett hur tungt det känns för stunden. För varje dag som går, även om man måste leva dagen med hopbitna käkar och järnvilja för att inte rasa ihop i en hög, så blir det lättare att resa sig upp dagen efter.
Just nu sitter jag på en stol i ett rum som inte är mitt. Rummet tillhör en underbar människa som jag träffade genom en slump. Någon som jag kan bli riktigt kär i om jag tillåter mig, fast att jag trodde att jag aldrig mer skulle bli kär. Eftersom jag liksom du, tror att världen går under när man mist någon man älskar.
jag har lite mer bagage än du, men någon gång kommer du att befinna dig i det här rummet och veta att livet inte är lätt, men att man måste leva det ändå. Då min vän, vill jag att du har med det här brevet i dina tankar. Just då vill jag att du minns att det finns en människa som är med i varje steg du tar, en människa som känner varje känsla du har och som vill att du ska leva ditt liv till fullo. Någon som inte tillåter dig att ge upp och ge efter när du mår dåligt och någon som gläds med dig när du mår bra. En person som inte vill något hellre än att du får ett långt och lyckligt liv.
Den människan är Malin, är jag, är du.
/Hjärtliga hälsningar Malin. "
måndag 30 maj 2011
gammalt dagboksínlägg
Vet inte varför, men jag gillar det fortfarande:
Therus - 13:e februari 2006
Mån 13 feb 2006 18:12
Leva leva leva leva
postbanken postbanken postbanken postbanken
*suck*
Spelar det egentligen någon roll? Du kan väl berätta om det spelar någon roll...
Jag målar stjärnor i taket så kan vi låtsas att livet är på riktigt och som det ska vara.
Jag kastar en flaskpost i vasken för att se om någon räddar mig.
Jag gör snöänglar i mjölet som hunden spilde ut, så kan vi låtsas att vi lever som vi lär.
Men jag gör det ensam. Inte med, bredvid.
Jag räknar alla timmar och sekunder sen jag föddes så kan jag tro en liten stund att livet existerar, förnekar att det är den tiden som har gått och aldrig kommer åter.
- Gör något åt det då, så du är med igen.
Coca cola
och så postbanken postbanken postbanken.
Therus - 13:e februari 2006
Mån 13 feb 2006 18:12
Leva leva leva leva
postbanken postbanken postbanken postbanken
*suck*
Spelar det egentligen någon roll? Du kan väl berätta om det spelar någon roll...
Jag målar stjärnor i taket så kan vi låtsas att livet är på riktigt och som det ska vara.
Jag kastar en flaskpost i vasken för att se om någon räddar mig.
Jag gör snöänglar i mjölet som hunden spilde ut, så kan vi låtsas att vi lever som vi lär.
Men jag gör det ensam. Inte med, bredvid.
Jag räknar alla timmar och sekunder sen jag föddes så kan jag tro en liten stund att livet existerar, förnekar att det är den tiden som har gått och aldrig kommer åter.
- Gör något åt det då, så du är med igen.
Coca cola
och så postbanken postbanken postbanken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)