Ett halvår har gått
en evighet
ett ingenting

Jag önskar att du hade lämnat en dagbok eller ett brev eller ett på något vis dokumenterat liv, så jag kunde förstå vem du var, och kanske på så vis förstå vem jag är.

Det svåraste som finns är att vara mamma, dotter, vuxen... Ibland lyckas jag bättre än andra dagar. Ofta önskar jag att snön kunde bädda in mig, som den bäddar in landskapet, och att jag kunde pånyttfödas till våren. Till något vackrare, bättre.

Ett halvår.. och Agnes har börjat äta gröt. Wilma växer och trotsar, och det är så svårt att räcka till. Att vara den trygghet hon behöver, när jag knappt vet hur jag ska älska mig själv. Hur skyddar man någon från världen hon måste lära sig att leva i? Hur är man lycklig när man sörjer, och hur hinner man gråta när man måste finnas till hands för andra. Vara stark hela tiden, och orka med?

Om du bara kunde vara här lite grann, och trösta och säga så där som du brukar. "Det löser sig Malin, vi klarar det här. Det går över om du ger det tid." Krama mig tafatt och klappa mig på ryggen när jag bara vill bryta ihop och vara liten. Ge mig styrka att inte ge upp.. I stället måste jag vara stor, vara stöd och stark för både barn och vuxen. Att vara vuxen dotter och orka med.. när du inte är här. Allt är så förändrat, så tomt, så annorlunda. Och vem är jag mitt i?

Jag önskar att du var här pappa, att du var här..