..vill jag alltid minnas dig. Liten, oskyldig, snäll och med en önskan om att leka med alla barn oavsett hur de ser ut eller hur de är. Bara leka för att de är barn som du.
Var på bvc med Wilma idag. Treårskontroll. Hon klarade den klanderfritt givetvis, och bvc-sköterskan berömde särskilt talet. Jag fick fylla i ett papper på vilket en av frågorna var "pratar barnet med tre-ords-meningar". Jag skrattade för mig själv och tänkte att det har hon gjort i nästan två års tid. Min duktiga stora lilla tjej.
Efter bvc gick vi till den stora lekplatsen vid sjukhuset. Den var tom när vi kom, men efter en kvart kom en mamma och hennes son på sex-sju år. Wilma sprang direkt fram och smög lite försiktigt på pojken. Iakttog på håll och började efter en stund ställa frågor. Pojken svarade inte, men Wilma förstod inte vinken utan fortsatte följa efter och ställa frågor. Pojken sa inte ett ord utan ignorerade Wilma så gott han kunde. Min söta rara tjej som bara vill leka. Min underbara sociala prinsessa. Tyckte lite synd om henne där jag satt på en bänk med Agnes. "Vilken trist kille, stackars gumman", tänkte jag. Tror inte han lekte med henne av den enkla anledningen att hon är tjej. Lite senare kom det en kille jämngammal med Wilma och det var inga problem att leka med honom.. nå ja..
Efter ytterligare en stund kom det en höggravid kvinna med två barn. En liten knådd som just lärt sig gå, och en flicka i Wilmas ålder. Wilma sprang direkt fram till flickan och frågade "ska vi leka?". Blygt skakade flickan på huvudet, var vid Wilma lika glatt sprang fram till lillknådden och ställde samma fråga. - Han kan inte prata än, sa mamman till Wilma. - Varför då? frågade Wilma *skrattar*. Sen sprang hon bort till knåddens storasyster igen, som gungade påputtad av sin mormor. Efter ett tag var inte flickan blyg längre, så då lekte hon och Wilma tillsammans.
Efter en lång stund var det dags att äta något kände jag, så vi gick hemåt. Till en början var Wilma lite sur eftersom hon ville fortsätta leka med sin nyfunna vän, men även W var trött och hungrig så surheten släppte ganska snabbt.
Tänk om vi människor i allmänhet kunde vara lite mer som lilla Wilma. Vad mycket bättre och mindre ondskefull världen vore då.
-m-
onsdag 22 september 2010
tisdag 21 september 2010
Jag är orolig och bekymrad..
Efter att ha låtit årets valresultat och SD:s intåg i riksdagen, sjunka in i ett drygt dygn har min hjärna börjat bearbeta vad det innebär för mig, min familj och samhället. Jag känner mig djupt bekymrad över vad det kan komma att innebära för landets framtid, och framförallt, vad som ligger mig närmast om hjärtat, mina barns framtid.
Jag har redan tidigare bekymrat mig över hur jag ska lyckas med uppgiften att ge mina barn en stabil värdegrund att stå på. Hur jag ska lyckas få dem att lära sig rätt och fel, människors lika värde, trygghet i sig själva och sina egna värderingar. Årets valresultat gör det hela, om möjligt, ännu svårare.
Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle där främlingsfientlighet och egoism normaliseras. Där nästan en halv miljon människor vill stänga dörren framför näsan på människor som drabbats av krig och politisk/religiös förföljelse. Där det är okej att prata illa om människor för att de har en annan hudfärg, ett annat språk, bär slöja och har en annan religion. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle som styrs av rädsla i stället för mod. Rädsla har aldrig skapat trygghet och kommer heller aldrig göra.
Jag vill att mina barn ska växa upp i en trygg miljö, där medmänsklighet, empati och människokärlek råder. Där det accepteras att människor inte är stöpta i samma form, där man välvilligt hjälper människor i nöd, och accepterar att människor av samma kön kan bli kära i varandra.
Jag är bekymrad över att närmare en halv miljon människor i det land där mina barn växer upp, ser ett hot mot vår trygghet, i att hjälpa människor från utomeuropeiska länder. Bekymrad över att en halv miljon människor, röstar på ett parti som strävar bakåt, bort från det vårt Sverige uppnått vad gäller jämställdhet, lika värde och förståelse och acceptans för människors olikheter. Arg över att människor som inte är födda i Sverige får skulden för ökad arbetslöshet, bristande vård och dekadens i våra skolor. När det i själva verket är vår bristande förmåga i samarbete, vår egen stora egoism, och vår egen rädsla som sparkar undan benen på alla invånare i landet.
Risken är stor att SD växer, och att de åsikter och den okunskap som bygger på rädsla och egoism klamrar sig fast i samhället som en cancerböld i en frisk kropp. Det ogräs som inte bekämpas, det gror, och jag vill INTE att mina barn ska behöva uppleva det. I grund och botten är jag för att människor ska få tycka och tänka vad de vill, men när så många människors tankar och tyckande grundar sig på okunskap, rädsla och fördomar, då är det inte längre okej. Det är dags att öppna ögonen på svenska folket så att vi förstår vad det är vi gör mot oss själva.
Den stora frågan, som alla borde ställa sig och försöka finna en lösning på, är hur ska vi bekämpa rädslan, så att framtidens generationer kan få växa upp i ett friskt land, där lika värde är en självklarhet och där människor accepteras och uppmuntras oavsett var de kommer ifrån. Där vi tillsammans hjälps åt att skapa den trygghet som vi alla egentligen vill ha, utan rädsla och hat.
-m-
Jag har redan tidigare bekymrat mig över hur jag ska lyckas med uppgiften att ge mina barn en stabil värdegrund att stå på. Hur jag ska lyckas få dem att lära sig rätt och fel, människors lika värde, trygghet i sig själva och sina egna värderingar. Årets valresultat gör det hela, om möjligt, ännu svårare.
Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle där främlingsfientlighet och egoism normaliseras. Där nästan en halv miljon människor vill stänga dörren framför näsan på människor som drabbats av krig och politisk/religiös förföljelse. Där det är okej att prata illa om människor för att de har en annan hudfärg, ett annat språk, bär slöja och har en annan religion. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle som styrs av rädsla i stället för mod. Rädsla har aldrig skapat trygghet och kommer heller aldrig göra.
Jag vill att mina barn ska växa upp i en trygg miljö, där medmänsklighet, empati och människokärlek råder. Där det accepteras att människor inte är stöpta i samma form, där man välvilligt hjälper människor i nöd, och accepterar att människor av samma kön kan bli kära i varandra.
Jag är bekymrad över att närmare en halv miljon människor i det land där mina barn växer upp, ser ett hot mot vår trygghet, i att hjälpa människor från utomeuropeiska länder. Bekymrad över att en halv miljon människor, röstar på ett parti som strävar bakåt, bort från det vårt Sverige uppnått vad gäller jämställdhet, lika värde och förståelse och acceptans för människors olikheter. Arg över att människor som inte är födda i Sverige får skulden för ökad arbetslöshet, bristande vård och dekadens i våra skolor. När det i själva verket är vår bristande förmåga i samarbete, vår egen stora egoism, och vår egen rädsla som sparkar undan benen på alla invånare i landet.
Risken är stor att SD växer, och att de åsikter och den okunskap som bygger på rädsla och egoism klamrar sig fast i samhället som en cancerböld i en frisk kropp. Det ogräs som inte bekämpas, det gror, och jag vill INTE att mina barn ska behöva uppleva det. I grund och botten är jag för att människor ska få tycka och tänka vad de vill, men när så många människors tankar och tyckande grundar sig på okunskap, rädsla och fördomar, då är det inte längre okej. Det är dags att öppna ögonen på svenska folket så att vi förstår vad det är vi gör mot oss själva.
Den stora frågan, som alla borde ställa sig och försöka finna en lösning på, är hur ska vi bekämpa rädslan, så att framtidens generationer kan få växa upp i ett friskt land, där lika värde är en självklarhet och där människor accepteras och uppmuntras oavsett var de kommer ifrån. Där vi tillsammans hjälps åt att skapa den trygghet som vi alla egentligen vill ha, utan rädsla och hat.
-m-
tisdag 14 september 2010
skriver några haiku´s inspirerad av bror
åter i svampskog
doftar bekantskap men blir
aldrig som förut
tomhet i svart natt
tankarna kommer och går
du förblir borta
konstatera nu
acceptera senare
livet i kubik
-
barnjoller glädjer
värmer i kyla och sorg
tack älskade kids
Idag var vi på BVC. Agnes är nu mera 55 cm lång och väger drygt 3700 gram. Hon har bråttom att bli lång, inte lika bråttom att runda till sig. Hon är så söt min lilla sprakbralla ;).
Wilmis har feber. Jag vet inte varför, för hon är inte förkyld. Kanske har hon ont i halsen, det är svårt att veta. Tur att vi hann ha födelsedagskalaset i lördags i alla fall. Alla nya leksaker håller henne sysselsatt. Åtminstone nästan hela tiden, det är skönt. Hon är en så gullig storasyster. Åtminstone nästan jämt. Pussas och gosar med Agnes, och hon är stolt och glad och säger till Agnes att hon älskar henne. Ibland är hon inte så försiktig som önskvärt förstås. Förut idag gjorde hon rörelserna till "en liten båt", med Agnes armar när jag var ovaksam en sekund. Måste passa hela tiden, även om nyhetens behag lagt sig något. Kanske är det trist att vara inne hela dagarna. Det är tråkigt att vara sjuk :/ Nå ja, söta små barn har jag i alla fall. Älskade ungar!
-m-
doftar bekantskap men blir
aldrig som förut
tomhet i svart natt
tankarna kommer och går
du förblir borta
konstatera nu
acceptera senare
livet i kubik
-
barnjoller glädjer
värmer i kyla och sorg
tack älskade kids
Idag var vi på BVC. Agnes är nu mera 55 cm lång och väger drygt 3700 gram. Hon har bråttom att bli lång, inte lika bråttom att runda till sig. Hon är så söt min lilla sprakbralla ;).
Wilmis har feber. Jag vet inte varför, för hon är inte förkyld. Kanske har hon ont i halsen, det är svårt att veta. Tur att vi hann ha födelsedagskalaset i lördags i alla fall. Alla nya leksaker håller henne sysselsatt. Åtminstone nästan hela tiden, det är skönt. Hon är en så gullig storasyster. Åtminstone nästan jämt. Pussas och gosar med Agnes, och hon är stolt och glad och säger till Agnes att hon älskar henne. Ibland är hon inte så försiktig som önskvärt förstås. Förut idag gjorde hon rörelserna till "en liten båt", med Agnes armar när jag var ovaksam en sekund. Måste passa hela tiden, även om nyhetens behag lagt sig något. Kanske är det trist att vara inne hela dagarna. Det är tråkigt att vara sjuk :/ Nå ja, söta små barn har jag i alla fall. Älskade ungar!
-m-
måndag 6 september 2010
vi ses igen, inte nu, men om ett tag..
Vi som är födda vid havet,
var vi bor gör detsamma.
Det blåser alltid en vind
omkring vårt hus.
Vi vaknar med salt på tungan.
Våra vägar bär över branta berg,
och vi kämpar alltid mot stormen.
Rensopat och bart
ligger vårt liv framför oss -
en öde berghäll,
ensam med solen och vågorna.
-Ebba Lindqvist-
I helgen tog vi ett sista farväl av min älskade pappa. Vi åkte till västkusten, Ödby Ö, där vi hade sommarstuga i tio år, och där pappa dragit de stora fiskarna, lagt krabbgarn, kokt hummer och förmodligen mått som bäst. På lördagen fick vi hjälp av kustbevakningen ut på havet utanför Ramsvik. Där sänkte vi pappas aska, precis som han önskat. Vädret kunde inte varit bättre. Strålande sol och nästan spegelblankt vatten. Det kändes som om det var en av de sista vackra sommardagarna i år. Katarina höll en kort minnesgudstjänst på däck. Vi sjöng två psalmer, "Innan natten kommer", och "härlig är jorden", och så började Katta läsa dikten ovan. Hon blev så ledsen att rösten försvann och Mari fick läsa. Sen sänkte vi sjöurnan i vattnet. "Farväl pappa", tänkte jag. Det kändes konstigt, men ändå vackert och rätt att se urnan försvinna ner i djupet. Jag tror han hade blivit nöjd om han varit med.
På vägen in mot land glittrade vattnet, måsarna skriade och våra händer blev fulla med salt som fyllde luften. "Det var den sommaren det", tänkte jag när jag stod med vinden i ansiktet.
Om jag vid senare tillfälle, om några år eller så, kommer se tillbaka på sommaren 2010 kommer det vara så här; "I början av sommaren 2010 avled min pappa, och jag fattade ingenting. Sommaren 2010 var de sex veckorna efter pappas död de varmaste på flera år, och de försvann förbi så fort, utan att jag fattade någonting. I mitten av sommaren 2010 var jag på begravningsgudstjänst, pappa låg i en kista och jag fattade absolut ingenting. Sommaren 2010 föddes min andra dotter 12 dagar för sent, men med sån fart att jag knappt hann förstå vad som hände. Dessutom hade hon karaktärsdrag så ofattbart lika sin morfars. Sista sommardagen som räknas 2010, sänkte vi min pappas aska i havet, och utan att jag egentligen fattade någonting så var det, det första som för mig, kändes rätt rörande hans död. Sammanfattningsvis var sommaren 2010 den sommar som flög förbi, enbart präglad av död och liv, utan att jag egentligen fattade någonting."
Farväl igen min älskade pappa, jag saknar dig så förtvivlat, och det är så tungt att försöka acceptera att du är borta, men jag antar, att tiden är kommen när jag måste inse att du inte kommer tillbaks.
-m-
var vi bor gör detsamma.
Det blåser alltid en vind
omkring vårt hus.
Vi vaknar med salt på tungan.
Våra vägar bär över branta berg,
och vi kämpar alltid mot stormen.
Rensopat och bart
ligger vårt liv framför oss -
en öde berghäll,
ensam med solen och vågorna.
-Ebba Lindqvist-
I helgen tog vi ett sista farväl av min älskade pappa. Vi åkte till västkusten, Ödby Ö, där vi hade sommarstuga i tio år, och där pappa dragit de stora fiskarna, lagt krabbgarn, kokt hummer och förmodligen mått som bäst. På lördagen fick vi hjälp av kustbevakningen ut på havet utanför Ramsvik. Där sänkte vi pappas aska, precis som han önskat. Vädret kunde inte varit bättre. Strålande sol och nästan spegelblankt vatten. Det kändes som om det var en av de sista vackra sommardagarna i år. Katarina höll en kort minnesgudstjänst på däck. Vi sjöng två psalmer, "Innan natten kommer", och "härlig är jorden", och så började Katta läsa dikten ovan. Hon blev så ledsen att rösten försvann och Mari fick läsa. Sen sänkte vi sjöurnan i vattnet. "Farväl pappa", tänkte jag. Det kändes konstigt, men ändå vackert och rätt att se urnan försvinna ner i djupet. Jag tror han hade blivit nöjd om han varit med.
På vägen in mot land glittrade vattnet, måsarna skriade och våra händer blev fulla med salt som fyllde luften. "Det var den sommaren det", tänkte jag när jag stod med vinden i ansiktet.
Om jag vid senare tillfälle, om några år eller så, kommer se tillbaka på sommaren 2010 kommer det vara så här; "I början av sommaren 2010 avled min pappa, och jag fattade ingenting. Sommaren 2010 var de sex veckorna efter pappas död de varmaste på flera år, och de försvann förbi så fort, utan att jag fattade någonting. I mitten av sommaren 2010 var jag på begravningsgudstjänst, pappa låg i en kista och jag fattade absolut ingenting. Sommaren 2010 föddes min andra dotter 12 dagar för sent, men med sån fart att jag knappt hann förstå vad som hände. Dessutom hade hon karaktärsdrag så ofattbart lika sin morfars. Sista sommardagen som räknas 2010, sänkte vi min pappas aska i havet, och utan att jag egentligen fattade någonting så var det, det första som för mig, kändes rätt rörande hans död. Sammanfattningsvis var sommaren 2010 den sommar som flög förbi, enbart präglad av död och liv, utan att jag egentligen fattade någonting."
Farväl igen min älskade pappa, jag saknar dig så förtvivlat, och det är så tungt att försöka acceptera att du är borta, men jag antar, att tiden är kommen när jag måste inse att du inte kommer tillbaks.
-m-
tisdag 24 augusti 2010
lillasyster
Jockes syster har bättre kom ihåg än jag... hon minns att ta med kameran, OCH att faktiskt använda den. Så här kommer en söt bild som jag lånat från hennes blogg.. jagplusen.blogspot.com.. på vår nya prinsessa :)
/m
/m
lördag 21 augusti 2010
En liten flicka
Nu har vi fått ännu en liten prinsessa. Agnes Carolina. Har fått önskemål om en sk "förlossningsberättelse", och det är alltid lika svårt att skriva. Extra svårt den här gången eftersom, enligt min uppfattning, det hela gick så otroligt fort. Men ett försök ska jag väl göra.
Onsdagen den 18/8 fick jag för mig att jag möjligen läckte fostervatten. Jag ringde därför till förlossningen i Nyköping för att fråga hur man vet att det är just vatten och inget annat. De vägrade svara, inte vet jag om det beror på att man omöjligtvis kan veta, eller för att de ville gardera sig själva som Jocke tror.. men de propsade på att vi skulle åka in för en kontroll. Halvtio på kvällen.. Jag var måttligt sugen och försökte skjuta upp det till morgondagen, men det gick inte alls för sig. Så vi plockade upp nysomnade Wilma ur sängen, körde henne till farmor och farfar och åkte vidare till Nyköpings förlossning.
Det var inget fostervatten. Däremot konstaterade läkaren som tjänstgjorde att jag var öppen 2 cm, och att det var 2 cm kvar av livmodertappen. Precis som det varit en vecka tidigare med andra ord. Ingen som helst förändring. Samtidigt passade hon på att göra en sk "hinnsveptning", vilket innebär att man skiljer livmodertappen från hinnorna som håller inne foster och vatten. Ibland hjälper det till att starta förlossningen. Väl klart så åkte vi hem igen. Jag kände överhuvudtaget ingen skillnad. Var bara väldigt besviken över att förlossningen verkade långt borta och igångsättningen, högst olockande, kom närmare och närmare. När vi kom hem var klockan närmare 01.00 eftersom besöket dragit ut på tiden. Barnmorskor och läkare var väldigt upptagna av förlossningar när vi var där. Jag kunde inte sova, utan gick och la mig runt halv tre.
En stund efter att jag somnat vaknade jag igen av en fruktansvärd.. eller nåja, en ny sorts smärta i magen, som kändes bekant. Hade googlat "hinnsvepning" innan jag somnade och läst att vissa får väldiga sammandragningar straxt efteråt, så jag tog inte det hela på något större allvar. Däremot tog jag två alvedon och somnade om. Vaknade åter igen runt halvsex och kände fortfarande smärtan i magen, möjligen något intensivare än innan. "Kanske, kanske är det på gång" tänkte jag hoppfullt. Värktabletterna var slut, och somna om var inte att tänka på, så jag gick upp, drack kaffe och satte mig vid datorn. Runt tio började jag inse att det nog faktiskt var på riktigt. Surfade in på "varktimer.se" och började klocka värkarna som kom med ungefär 20 minuters mellanrum. Precis lagom långt för att jag skulle tro att det avtagit när nästa kom alltså.
Halvtolv väckte jag Jocke, då hade jag redan förvarnat svärmor om att vi förmodligen inte skulle hämta Wilma under det kommande dygnet. Tvingade Jocke att hitta plats för Meja på hundpensionat eller dagis. Han lyckades med det och åkte iväg. Efter en timme eller så ringde han och sa att han var och fikade hos svärmor. "GUBBE!" tänkte jag och sa att det var bäst han kom hem efter en kopp kaffe. Sa åt honom att handla kattsand och cocacola på hemvägen. Det gjorde han. Brorsan, som jag skickat sms till, ringde upp och sa att vi var knasiga som stannade hemma i Katrineholm i väntan på tätare värkar eftersom det kan gå fort. Han tyckte vi skulle åka till Nyköping och fika i stället, och vänta där. Bra idé tänkte jag, men bävade för att vi skulle få åka hem igen i oförättat ärende. Hade ju min förra förlossning i minnet.. cirkus 30 timmars värkar innan Wilma behagade titta ut.
Klockade värkar och ringde förlossningen. Runt två var det ungefär tio minuter i mellan. Vi åkte och lämnade Wilmas goshund. Förlossningen hade sagt att vi kunde åka när det var ungefär sju minuter mellan värkarna, så vi åkte mot Nyköping runt halvtre.
-Ska vi köpa korv i Stigtomta, frågade Jocke när vi var närmare halvvägs och jag hade muttrat om att jag var hungrig. -Ja det tycker jag, svarade jag. När vi var nästan framme i Stigtomta sa jag -SKIT I KORVEN, ÅK RAKA VÄGEN!
15.30 satte de CTG-kurva (för att kolla att barnet mådde bra och hur värkarna var). Tre minuter i mellan! Det började göra outhärdligt ont och jag sa -Nu minns jag varför jag bara ville skaffa ett barn! (hälften på skoj, hälften på allvar). Jag blev erbjuden lustgas för att smärtlindra och blev instruerad hur jag skulle andas, eftersom det inte gått så bra förra gången. Den här gången funkade det bättre. Straxt innan 16.00 var jag öppen 4 cm och hade täta värkar. Men det var ju 6 cm kvar.
Trots lustgasen gjorde det gruvligt ont och jag hann knappt ta bort den innan nästa värk kom, så jag bad om att få EDA, ryggbedövning. Förbereddes för det med kanyl i handen och allt. Runt fem var jag öppen 5-6 cm och läkaren skulle straxt komma och lägga ryggbedövningen. Då började jag grymta i lustgasmasken "det trycker på!".. eller grymta och grymta.. skrika snarare. Och ta bort masken ville jag VERKLIGEN inte.. för fy f a n vad ont det gjorde! - ja ja det e låååångt kvar, sa undersköterskan. Nästa värk skrek jag "Det trycker verkligen påååå!" och jag kunde verkligen inte hålla imot.. det var som att kroppen drog ihop sig och krystade okontrollerat. Då kom barnmorskan. -oj då Malin, vi hinner inte lägga någon ryggbedövning, för nu blir det bebis. Förstår du vad jag säger? frågade hon, hög på lustgas som jag var. -jaja, svarade jag helt groggy med fylleröst, det kommer en bebis. Tre krystvärkar senare, varav en återhållen för att jag skulle få nog med syre, så var hon ute, Agnes. 17.43, torsdagen den 19/8-2010. 3350 gram tung och 50cm lång, med perfekt skallform. Själv låg jag tydligen bara och log sa Jocke när han ringde min mamma.
Moderkakan kom ut prick 18.00 och var intakt. Däremot drog inte livmodern ihop sig som den skulle och jag blödde sammanlagt nästan en liter. Barnmorskan kom och tryckte mig på magen vid åtskilliga tillfällen och det gjorde ONT som bara den. Mer lustgas till Malin. ;) De fick hjälpa mig att tömma urinblåsan och sen kom livmodern igång som den skulle. Darrade som i frossa, men förmodligen var det adrenalin och muskelspänningar för jag har inte varit så varm på evigheter. Hela kroppen skakade i säkert en timme, och jag var så matt i varenda muskel att jag inte ens kunde flytta upp mig själv i sängen när jag höll på att hasa ner. (ryggstödet var upprätt som på en stol och jag halkade iväg lite). Tre stygn blev det sytt, och jag kunde inte resa mig förrän efter vi fikat runt 21.30. Men då fick jag duscha läääänge, och först då började jag frysa.
Agnes ja, föddes med navelsträngen två varv runt halsen. Det var en extremt lång och smal navelsträng, och i stället för tre blodådror i sig, hade navelsträngen bara två. Jag frågade om risker med det, men det fanns visst inga påvisade och Agnes mår bra.
Så.. det var det hela. Jag är väldigt glad över att jag inte hann få EDA och att lilla prinsessan kom ut som en raket när hon väl bestämt sig för att komma ut. 12 dagar över beräknat datum var väntan nog.
/Lyckliga tvåbarnsmamman Malin
Onsdagen den 18/8 fick jag för mig att jag möjligen läckte fostervatten. Jag ringde därför till förlossningen i Nyköping för att fråga hur man vet att det är just vatten och inget annat. De vägrade svara, inte vet jag om det beror på att man omöjligtvis kan veta, eller för att de ville gardera sig själva som Jocke tror.. men de propsade på att vi skulle åka in för en kontroll. Halvtio på kvällen.. Jag var måttligt sugen och försökte skjuta upp det till morgondagen, men det gick inte alls för sig. Så vi plockade upp nysomnade Wilma ur sängen, körde henne till farmor och farfar och åkte vidare till Nyköpings förlossning.
Det var inget fostervatten. Däremot konstaterade läkaren som tjänstgjorde att jag var öppen 2 cm, och att det var 2 cm kvar av livmodertappen. Precis som det varit en vecka tidigare med andra ord. Ingen som helst förändring. Samtidigt passade hon på att göra en sk "hinnsveptning", vilket innebär att man skiljer livmodertappen från hinnorna som håller inne foster och vatten. Ibland hjälper det till att starta förlossningen. Väl klart så åkte vi hem igen. Jag kände överhuvudtaget ingen skillnad. Var bara väldigt besviken över att förlossningen verkade långt borta och igångsättningen, högst olockande, kom närmare och närmare. När vi kom hem var klockan närmare 01.00 eftersom besöket dragit ut på tiden. Barnmorskor och läkare var väldigt upptagna av förlossningar när vi var där. Jag kunde inte sova, utan gick och la mig runt halv tre.
En stund efter att jag somnat vaknade jag igen av en fruktansvärd.. eller nåja, en ny sorts smärta i magen, som kändes bekant. Hade googlat "hinnsvepning" innan jag somnade och läst att vissa får väldiga sammandragningar straxt efteråt, så jag tog inte det hela på något större allvar. Däremot tog jag två alvedon och somnade om. Vaknade åter igen runt halvsex och kände fortfarande smärtan i magen, möjligen något intensivare än innan. "Kanske, kanske är det på gång" tänkte jag hoppfullt. Värktabletterna var slut, och somna om var inte att tänka på, så jag gick upp, drack kaffe och satte mig vid datorn. Runt tio började jag inse att det nog faktiskt var på riktigt. Surfade in på "varktimer.se" och började klocka värkarna som kom med ungefär 20 minuters mellanrum. Precis lagom långt för att jag skulle tro att det avtagit när nästa kom alltså.
Halvtolv väckte jag Jocke, då hade jag redan förvarnat svärmor om att vi förmodligen inte skulle hämta Wilma under det kommande dygnet. Tvingade Jocke att hitta plats för Meja på hundpensionat eller dagis. Han lyckades med det och åkte iväg. Efter en timme eller så ringde han och sa att han var och fikade hos svärmor. "GUBBE!" tänkte jag och sa att det var bäst han kom hem efter en kopp kaffe. Sa åt honom att handla kattsand och cocacola på hemvägen. Det gjorde han. Brorsan, som jag skickat sms till, ringde upp och sa att vi var knasiga som stannade hemma i Katrineholm i väntan på tätare värkar eftersom det kan gå fort. Han tyckte vi skulle åka till Nyköping och fika i stället, och vänta där. Bra idé tänkte jag, men bävade för att vi skulle få åka hem igen i oförättat ärende. Hade ju min förra förlossning i minnet.. cirkus 30 timmars värkar innan Wilma behagade titta ut.
Klockade värkar och ringde förlossningen. Runt två var det ungefär tio minuter i mellan. Vi åkte och lämnade Wilmas goshund. Förlossningen hade sagt att vi kunde åka när det var ungefär sju minuter mellan värkarna, så vi åkte mot Nyköping runt halvtre.
-Ska vi köpa korv i Stigtomta, frågade Jocke när vi var närmare halvvägs och jag hade muttrat om att jag var hungrig. -Ja det tycker jag, svarade jag. När vi var nästan framme i Stigtomta sa jag -SKIT I KORVEN, ÅK RAKA VÄGEN!
15.30 satte de CTG-kurva (för att kolla att barnet mådde bra och hur värkarna var). Tre minuter i mellan! Det började göra outhärdligt ont och jag sa -Nu minns jag varför jag bara ville skaffa ett barn! (hälften på skoj, hälften på allvar). Jag blev erbjuden lustgas för att smärtlindra och blev instruerad hur jag skulle andas, eftersom det inte gått så bra förra gången. Den här gången funkade det bättre. Straxt innan 16.00 var jag öppen 4 cm och hade täta värkar. Men det var ju 6 cm kvar.
Trots lustgasen gjorde det gruvligt ont och jag hann knappt ta bort den innan nästa värk kom, så jag bad om att få EDA, ryggbedövning. Förbereddes för det med kanyl i handen och allt. Runt fem var jag öppen 5-6 cm och läkaren skulle straxt komma och lägga ryggbedövningen. Då började jag grymta i lustgasmasken "det trycker på!".. eller grymta och grymta.. skrika snarare. Och ta bort masken ville jag VERKLIGEN inte.. för fy f a n vad ont det gjorde! - ja ja det e låååångt kvar, sa undersköterskan. Nästa värk skrek jag "Det trycker verkligen påååå!" och jag kunde verkligen inte hålla imot.. det var som att kroppen drog ihop sig och krystade okontrollerat. Då kom barnmorskan. -oj då Malin, vi hinner inte lägga någon ryggbedövning, för nu blir det bebis. Förstår du vad jag säger? frågade hon, hög på lustgas som jag var. -jaja, svarade jag helt groggy med fylleröst, det kommer en bebis. Tre krystvärkar senare, varav en återhållen för att jag skulle få nog med syre, så var hon ute, Agnes. 17.43, torsdagen den 19/8-2010. 3350 gram tung och 50cm lång, med perfekt skallform. Själv låg jag tydligen bara och log sa Jocke när han ringde min mamma.
Moderkakan kom ut prick 18.00 och var intakt. Däremot drog inte livmodern ihop sig som den skulle och jag blödde sammanlagt nästan en liter. Barnmorskan kom och tryckte mig på magen vid åtskilliga tillfällen och det gjorde ONT som bara den. Mer lustgas till Malin. ;) De fick hjälpa mig att tömma urinblåsan och sen kom livmodern igång som den skulle. Darrade som i frossa, men förmodligen var det adrenalin och muskelspänningar för jag har inte varit så varm på evigheter. Hela kroppen skakade i säkert en timme, och jag var så matt i varenda muskel att jag inte ens kunde flytta upp mig själv i sängen när jag höll på att hasa ner. (ryggstödet var upprätt som på en stol och jag halkade iväg lite). Tre stygn blev det sytt, och jag kunde inte resa mig förrän efter vi fikat runt 21.30. Men då fick jag duscha läääänge, och först då började jag frysa.
Agnes ja, föddes med navelsträngen två varv runt halsen. Det var en extremt lång och smal navelsträng, och i stället för tre blodådror i sig, hade navelsträngen bara två. Jag frågade om risker med det, men det fanns visst inga påvisade och Agnes mår bra.
Så.. det var det hela. Jag är väldigt glad över att jag inte hann få EDA och att lilla prinsessan kom ut som en raket när hon väl bestämt sig för att komma ut. 12 dagar över beräknat datum var väntan nog.
/Lyckliga tvåbarnsmamman Malin
söndag 15 augusti 2010
Söndag 15/8
Idag fyller Wilmas kusin Eleonor ett år. Vad snabbt tiden går. Grattis lilla skrutta!
I övrigt då.. tja.. jag har målat klart en tavelbeställning i veckan.. jag tror att den blev uppskattad :-)
Trodde inte jag skulle hinna måla klart nästan, eftersom bebisen i magen ville ut.. trodde jag alltså. Det ville den uppenbarligen inte, för jag har fortfarande en liten skrutt som sparkar mig i magen inifrån. Idag är det BF + 8 dagar och väntan och frustrationen börjar bli mig övermäktig. Många förvärkar och jag tror att det är dags varje dag.. men det är det inte. Så här tjock var jag igår:
I torsdags blev det trots allt en tur till BB för att jag mått väldigt konstigt och illamående i några dagar. De ville kolla att det inte var havandeskapsförgifning, för att vara på den säkra sidan. Vi kom dit och de satte ctg-kurva för att mäta bebisens hjärtljud och livmoderns aktivitet. De tog urinprov och mitt blodtryck. Allt var bra, ingen havandeskapsförgifning här inte. Däremot trodde de att förlossningen närmade sig med stormsteg och vägrade släppa hem oss. Så vi blev kvar över natten.. Nattpersonalen sa att om inget hänt under natten skulle de sätta igång förlossningen. Inget hände.. men dagpersonalen var av annan mening, så vi fick så vackert sätta oss i bilen och åka hem igen och vänta. Så här sitter jag nu.. och väntar.
På morgonen på BB vaknade jag runt 06.00 och kunde inte somna om. Sen fick jag flashbacks av senast jag var på sjukhus nattetid. Förvisso var jag denna morgon i Nyköping, och den där natten i Eskilstuna.. men färgerna i rummen, och på filtarna är väldigt lika, för att inte säga precis de samma.. så jag gick upp och ut ur rummet, åkte ner till utgången, gick ut i friska luften och började gråta som en tok. Skickade misserabla sms till min syster och kände mig allmänt olustig. Efter en stund släppte "kvävnings-känslan" och jag tog hissen upp igen. Sen blev det frukost, ny CTG-kurva och hemfärd.
Vi får väl se när den lille i magen behagar titta ut.. idag blir det nog inte, men med lite tur sätter värkarna igång på allvar framåt kvällen. I sådana fall kommer den väl efter midnatt och får en egen födelsedag! TOPPEN! ;)
Igår fyllde mitt kusinbarn ett år, lille Noah.. så lite bra är det att vår lilla/lille inte kom igår eller idag. En egen födelsedag vill man ju att den ska ha.
-kram världen-
I övrigt då.. tja.. jag har målat klart en tavelbeställning i veckan.. jag tror att den blev uppskattad :-)
Trodde inte jag skulle hinna måla klart nästan, eftersom bebisen i magen ville ut.. trodde jag alltså. Det ville den uppenbarligen inte, för jag har fortfarande en liten skrutt som sparkar mig i magen inifrån. Idag är det BF + 8 dagar och väntan och frustrationen börjar bli mig övermäktig. Många förvärkar och jag tror att det är dags varje dag.. men det är det inte. Så här tjock var jag igår:
I torsdags blev det trots allt en tur till BB för att jag mått väldigt konstigt och illamående i några dagar. De ville kolla att det inte var havandeskapsförgifning, för att vara på den säkra sidan. Vi kom dit och de satte ctg-kurva för att mäta bebisens hjärtljud och livmoderns aktivitet. De tog urinprov och mitt blodtryck. Allt var bra, ingen havandeskapsförgifning här inte. Däremot trodde de att förlossningen närmade sig med stormsteg och vägrade släppa hem oss. Så vi blev kvar över natten.. Nattpersonalen sa att om inget hänt under natten skulle de sätta igång förlossningen. Inget hände.. men dagpersonalen var av annan mening, så vi fick så vackert sätta oss i bilen och åka hem igen och vänta. Så här sitter jag nu.. och väntar.
På morgonen på BB vaknade jag runt 06.00 och kunde inte somna om. Sen fick jag flashbacks av senast jag var på sjukhus nattetid. Förvisso var jag denna morgon i Nyköping, och den där natten i Eskilstuna.. men färgerna i rummen, och på filtarna är väldigt lika, för att inte säga precis de samma.. så jag gick upp och ut ur rummet, åkte ner till utgången, gick ut i friska luften och började gråta som en tok. Skickade misserabla sms till min syster och kände mig allmänt olustig. Efter en stund släppte "kvävnings-känslan" och jag tog hissen upp igen. Sen blev det frukost, ny CTG-kurva och hemfärd.
Vi får väl se när den lille i magen behagar titta ut.. idag blir det nog inte, men med lite tur sätter värkarna igång på allvar framåt kvällen. I sådana fall kommer den väl efter midnatt och får en egen födelsedag! TOPPEN! ;)
Igår fyllde mitt kusinbarn ett år, lille Noah.. så lite bra är det att vår lilla/lille inte kom igår eller idag. En egen födelsedag vill man ju att den ska ha.
-kram världen-
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)