lite allmänt bara för uppdateringens skull

När jag var liten ville jag inte vara tjej, jag ville vara kille. Killar var hårdare, tuffare och lekte inte med dockor. Jag avskydde dockor. Dessutom grät inte killar för minsta lilla. Jag grät aldrig. Möjligen att tårarna sprutade de gånger jag blev riktigt arg. Jag vägrade allt vad klänningar hette, vägrade ha långt hår och blev alldeles olycklig om frisören klippte mitt hår i en tjejig kort frisyr. Tjejskor gick fetbort. Rosetter var töntigt och jag avskydde rosa! Lekte vi prinsar och prinsessor var jag alltid prins. Mamma, pappa barn så var jag alltid pappa. Däremot tyckte jag det var väldigt underligt att Johan på min gata alltid ville vara mamma. Varför liksom, när man kunde vara en hypercool pappa i stället. Dessutom var det tuffaste namn jag visste "Jack". Det lät både vilt och farligt.
 -Vad heter din lillebror, frågade någon min bror Martin.
-Det är min lillasyster, svarade han. Vad försmådd jag kände mig!

Första dagen på fritids träffade jag nya barn och de frågade så klart vad jag hette.
-Jag vet inte! svarade jag, eftersom det var det bästa jag kom på.
Givetvis åkte någon av dem hem och sa "vi har fått en ny kille på dagis som inte vet vad han heter". Dagen där på funkade inte mitt smarta påhitt längre eftersom fröknarna tilltalade mig vid namn, Malin och så var det uppenbart på fritids att jag faktiskt inte var någon liten pojke. Som tur var tyckte ingen att det gjorde någonting, för killar och tjejer lekte blandat och det var bara när det var pussjage som det var tjejerna mot killarna.

På fritids skulle jag hänga knäveck en sommar. Jag har aldrig varit den smidigaste hästen i stallet och första och enda knävecksförsöket slutade illa. Jag släppte händerna från stången och lyckades inte alls hålla mig fast med benen utan dråsade rätt ner i stången som var under mig. Med näsan först. Näsbenet plattades till (det gick inte av som tur var) och näsan blev redan på kvällen dubbelt så bred och blå. Ni kan ju tänka er hur utskämd jag kände mig när jag gick från klätterställningen och in till fröknarna på avdelningen. Inte för att jag inte kunde hänga knäveck, utan för att några envisa små tårar trängde ut i ögonvrårna pga den oerhörda smärta en järnstång orsakar när den plattar till en sjuårings tidigare rundformade näsben. Jag trodde jag skulle skämmas ihjäl.

-m-

...

Som tillägg till inlägget nedan; Jocke är en bra och snäll kille.. och har någon lust att skriva kommentarer i min blogg så var åtminstone mogna nog att skriva ut vilka ni är. Jag VALDE att leva med honom i sju år av egen fri vilja för att jag VET att han har hjärtat på rätt ställe men saknar verktygen att ge det han egentligen känner. Jag tvivlar inte en sekund på att han stannat med mig av precis rätt anledning.. precis som jag har stannat hos honom av kärlek. Trots att vårt förhållande genomgående har haft oddsen emot sig och trots att vi haft olika sätt att hantera motgångarna. Att dela och ge är en process att lära sig och inte alltid en medfödd förmåga. Alla hanterar svårigheter i livet på olika sätt och gud vet att vi haft många på vår väg tillsammans.

Jag må vara bitter, arg och sårad men jag kommer alltid hysa fullt förtroende för pappan till mina barn och jag vet att han alltid ställer upp för sina nära och kära.

Så den som har något att tycka och tänka om den saken och vill framföra sina tankar och åsikter får gärna vara större än att gömma sig bakom anonyma kommentarer.

-m-

P.s. När jag var i Egypten år 2000 var det en man där som frågade varför jag var så barnslig, när jag trots allt var 20 år. Jag svarade att i Sverige är vi vuxna när vi måste och inte nödvändigtvis annars. Jocke har aldrig behövt ta ansvar, eftersom någon annan alltid gjort det åt honom. Nu finns det ingen som är vuxen i hans ställe.. Vid tillfällen när jag varit väldigt omogen och förstört för oss båda, är han den som varit stark och förlåtande och sagt och gjort precis de rätta sakerna för att jag skulle bli stark nog att resa mig igen. D.s.

offentlig blogg

JA det är en offentlig blogg
och JA jag vet på ett ungefär vilka ni är som läser
Men det här är MITT ställe och jag skriver vad jag VILL.

Jag är bitter, BITTER BITTER BITTER!
Jag är arg ARG ARG ARG!
Och jag är LEDSEN!

Jag är ledsen över att det blev så här.. och jag är ledsen över att Jocke är ledsen. Och jag är BEDRÖVAD över att det på något vis är jag som är den stora skurken i dramat. Jag har försökt prata med Jocke i SJU JÄVLA ÅR utan att få ett piss till gensvar. Jag har gått runt och känt mig ensam och oälskad och levt med en människa som på nästan inget sätt visat att han brytt sig när det behövts som mest. Som aldrig varit ett känslomässigt stöd. Som ALLTID näst intill, satt sig själv i främsta rummet och som alltid tyckt synd om sig själv i första hand när det varit något. Och jag älskade honom ÄNDÅ.

Jag gjorde fel, många fel och han stannade kvar. (Vad många inte vet är att jag OCKSÅ stannade kvar när alla andra skulle ha gått) Men det var också det enda han gjorde. Han frågade aldrig någonting, såg aldrig någonting och visade nästan aldrig att han överhuvudtaget kände någonting. Glimtar ja.. men jag kände mig ensam. Jag bad honom släppa in mig, jag bad honom vara delaktig, jag bad honom om hjälp, om att slippa vara hans extramamma, om att slippa tjata timme ut och timme in för att han skulle hjälpa till med minsta lilla.. och han lovade och lovade och lovade men det hände aldrig ett SKIT. Inte ens sina egna åtaganden kunde han fixa, utan jag var tvungen att ordna det med för att det skulle hända... Dessutom lät han alla tro att vår pissiga ekonomi berodde enbart på MIG och det gör mig också förbannad. Jag är så ARG och BITTER och .. känslomässigt utmattad.. och ledsen och trött.. och uppfylld av sorg sorg sorg... Och så undrar människor varför vårt hem alltid var i kaos? För utan stöd orkar man inte hur jävla mycket som helst. Jag är ingen jäkla alltiallo! Städa, se glad ut, orka vakennätter, ha två små barn och ett vuxet, laga mat, tvätta, tjata tjata TJATA.. se till att räkningar blir betalda (även när jag inte borde och när han lovat ta hand om allt ekonomiskt av förståeliga orsaker).. fråga honom hur HAN mår när jag har ett dött foster i magen (ja den biten har verkligen fastnat)..

Han är en fantastisk pappa, han älskar sina barn. Men till och med barnen har nästan alltid fått svaret "vänta lite".. "om en stund".. "sen". Och han lovade saker som han inte höll och jag såg Wilma bli ledsen och han FATTADE inte ens vad han gjorde för fel. "Vi gör det i morgon istället Wilma"... imorgon existerar väl inte för en fyraåring? i morgon är en evighet om någon har lovat IDAG.. och det gjorde mig också ledsen.. att han inte såg.. att han knappt lärde känna sina barn.. att han inte orkade?

Jag bönade om hjälp när jag inte orkade sköta allt själv, jag grät och kände att jag höll på att gå sönder.. och han satt med hörlurarna på och lyfte inte ens på ögonbrynen. Jag gjorde ingenting, han tjänade i alla fall pengar, eller hur det nu var.. när han kom hem var HAN trött.. när jag fick missfall var HAN ledsen..

Och NU är det synd om HONOM.. för att jag gått. För att jag flyttat och lämnat ett förhållande där jag.. var ensam. NU fattar han, fast att jag försökt nå fram i flera år. NU ska han ändra på sig. NU NU NU.. VAD I HELVETE! NUUUU.. och jag går sönder igen och vill slåss och skrika att nu får det vara NOG! Det är inte DU nu, det är JAG! Nu har JAG fattat.. och det gör ont att han gråter och jag vill en sekund krama om och säga att det ordnar sig, att vi fixar det här.. sen minns jag jag allt.. alla gånger när JAG gråtit.. och då vill jag inte mer. Orkar inte..

Det är klart att jag älskar honom.. men man lär sig inte kommunisera, dela med sig, släppa in, prioritera om, göra om göra rätt på en vecka. Inte på två veckor heller.. har man levt i någon slags bubbla och varit passiv i sitt eget liv i 33 år (åtminstone sju som jag vet om) så ändrar man sig inte på en natt. Och jag VILL inte mer! Jag är hellre ensam ENSAM än ensam tillsammans.. och det gör förbannat ont, för det var aldrig det jag ville.

Han är en bra kille.. han är snäll och fin och har ofta sagt de rätta sakerna precis när det behövts som allra mest. Men en gång i halvåret, när allt håller på att gå sönder på riktigt räcker inte riktigt hela vägen.. och den här gången räcker det inte längre. Och det gör ONT!

(kommer förmodligen ta bort det här inlägget för Jocke är ingen dålig människa.. vi är kanske bara.. olika..och det gör också ont.. så ont ont ont)

och det är klart och givet.. tillsammans har vi fått de underbaraste skatterna och de två kommer jag ALLTID älska honom för.. Vad framtiden för med sig vet ingen.. men vad vi har haft tillsammans, vill jag aldrig någonsin ha tillbaka. Vad vi kan få.. det visar sig med tiden. Och jag tror på honom.. jag tror att han vill ändras, att han vill växa upp, att han vill ta ansvar. Att han vill bli en annan människa.. hitta sig själv, bli trygg i sig själv.. Jag TROR det. Men att tro utan att se är ingenting som räcker för mig längre. Jag har trott och trott och trott..

Och så skriver han att det är jobbigt att kämpa för något man tror på helt ensam.. jo tacka fan för det!

och jag är trött

-m-

i painted a picture of you
your soul was red, and your mind was blue
destiny laid a light on my creation

this dream i had made
a slave of my passion
reality was always too far away
and we were happy
until it came too close one day

and sudden i faced
the truth of my dream
my love had only been a picture, a scene
i suppose i needed too believe
didn't want too see
you had never been close to me

im sorry, this illusion
has caused you a lot of pain
and i have no solution
i'll try to never be back again
i'm sorry

i painted a picture of you my dream was a lie
and the lie became truth
reality held it's breath too long
it's disgusting what dreams can do to you

but i'm sorry, this illusion
has caused you a lot of pain
and i have no solution
i'll try to never be back again

im sorry, this illusion
has caused you a lot of pain
and i have no solution
i'll try to never be back again
i'm sorry
i'm sorry
i'm sorry
i'm sorry
I am....

Jag är en varg idag
kunde ätit dig levande
om jag mött dig
slukat dig utan att blinka

du kunde ätit mig

idag en varg
i morgon ett lamm
ibland inte mer än en hasselmus

tänk er att vara förälskad
precis i början
eller innan man vet
om det är besvarat
det bränner i magen
man känner blodet pulsera
så är det
fast i ingen

det finns ingen jag inte kan få
hur nu det låter
Det finns INGEN
att inte få
att tråna efter
bara känslan är samma

Och jag måste skriva
för att få ut alla känslor
och tankar
och jag måste gå
långt och fort
för att skaka av mig
för en liten stund
för att få elden att lugna sig


och jag vet att det låter förvirrat, förvridet
upprepande

hypat.. och det är just vad det är
som att känna livet
i hela kroppen

-m-

om jag kunde förklara
om jag skulle beskriva

som tusen fjärilar i magen
med risk för explosion
som ett irrande
sökande
brännande
kännande
längtande
smärtande
skärande

och jag måste ut och gå
långt och snabbt
och ändå försvinner det inte

och ögonen brinner
hjärtat brinner
hjärnan brinner
kroppen längtar

kan inte sitta still
som kärlek
förälskelse
riktas mot dig
mot dig
mot dig
som råkar stå närmast
som råkar vara längst bak i kön
bara du ser tillräckligt intressant ut
och ser mig

Att vara mitt uppe i
för att en stund senare
en vecka senare
några veckor senare
vakna upp
till vardag

går inte att sova
bara att irra
hit och dit
i tanke
i känsla

lyckliga ni som slipper vara här
olyckliga ni
som inte får känna så här
olyckliga jag
som inte får vara som ni
lyckliga jag
som slipper..

-m-

jag får lite.. magknip.. av ord. Jag älskar ord. Och när någon kan använda ord, måla med ord, tända eldar med ord.. ger det mig magknip. Nästan fjärilar.. så lätt är det att få mig ur balans. Det är bara ord men det triggar mig, äter mig, inspirerar mig

Längtar i mig
och jag vill sluka det, fånga det, fångas av det
Vill ge tillbaka
med ord
nästan röra
med ord
beröras
av ord

och mina ögon sprutar eld
som ska fångas
uppfattas
speglas

Och jag lider
av ord
Kvider
av ord
kvävs av att inte få mer

det är bara ord
och du ser mig inte
bland orden
bokstäverna

känner inte
att huden brinner
ögonen blixtrar
blodet pulserar
och käkarna pressas samman

Allt
bara av ord
och det får mig att leva
och jag saknar det
behöver det

Få leva bland orden
finnas till bland orden
bli sedd
bland orden

Så se mig! jag kräver det, jag behöver det, jag vill det! Sluka mig för fan och låt mig dö lycklig! eller låt mig smaka i alla fall, på dina ord. Ge några av alla dina ord till mig..

-m-

Det kommer tårar ibland
som häromdagen
när allt kändes så jävla ruttet
och magen drog ihop sig
Huvudet pressades neråt marken
och allt kändes övermäktigt
hopplöst

Du skulle ha sagt
"det löser sig
du får snart ett jobb
ni klarar er igenom det här ska du se"

Eller idag när jag gjorde helt vanlig biffstroganoff
"kom och smaka här Malin
det ska i något mer"
-ja både mer tomatpuré och citron
"Det var väl det jag tyckte också"

Då gör det ont
ont ont ont
fortfarande
--------------

Jag dansade med djävulen idag
han förde och jag följde
den fan

--------------

"Ni klarar er igenom det här
jag vet att det känns jobbigt"
En klapp på axeln
vi äter hos dig idag
lunch
kanske rotmos och fläsklägg
"mat i magen ska jag nog se till att ni får"
och jag saknar dig så det skär i kroppen
och tårarna tvingar sig fram

Jag saknar dig så förbannat mycket ett tag nu igen
och tårarna rinner
igen
igen
igen
när ingen ser
när barnen sover
när jag varit i affären och är på väg hem
Jag saknar dig
jag saknar dig
jag saknar dig!

-m-

Just nu slåss vi varje dag
Djävulen och jag
Den som tror att det är lätt
har aldrig haft det svårt

Det går bra
men det gör rätt ont ibland
att vända kampen
till min fördel

När jag behöver styrka
sluter jag mina ögon
och ser mina barn
känner deras hjärtan slå
så vinner jag för dagen

jag vill aldrig
nånsin mer
känna ingenting
vilja ingenting
befinna mig i mörkret

Den nakna sanningen...

..utan bild dock.. jag vill inte skrämma bort er.

Idag ställde jag mig på vågen och för några veckor sen såg jag mig i spegeln, studerade mitt ansikte noga ingående... Två hemska upplevelser vill jag lova. Inte SÅÅÅ hemska, men tillräckligt för att jag idag fattat några viktiga beslut om mitt resterande liv.. och de kommande månaderna.

1. Jag vägde strax över 70 kg. Så mycket har jag inte vägt sen jag var gravid och då vill jag åtminstone inbilla mig att det var vackert. Idag.. inte lika vackert. Detta faktum har fått mig att bestämma att jag ska gå ner tio kilo och det målet ska vara uppnått sista mars 2012.

2. Jag börjar få rynkor runt munnen. Ni vet sådana där hemska rynkor som kvinnor i femtioårsåldern har om de rökt sen de var unga. Än så länge är de små, men drar man ihop munnen minst fem gånger per cigarett (när man tar ett bloss) runt 20 cigaretter per dag.. då får man rynkor. Jag har rökt i ungefär 12 år dagligen så jag kan ju bara föreställa mig hur jag kommer se ut när jag fyller 43 om jag fortsätter så här. Mål två är således att bli rökfri. Det ska vara uppnått i morgon.

Idag är sista dagen som en rökande halvfet, arbetslös nerdekad tvåbarnsmorsa. I morgon kommer jag förvisso fortfarande vara halvfet och arbetslös men jag ska åtminstone inte gå i smutsiga mysbrallor hela dagen och jag ska defenitivt inte äta kexchoklad till frukost.

Fram till julveckan ska jag skippa socker och chips och i morgon när ungarna är på dagis ska jag till gymmet istället för att röka sex cigg och sova två timmar. Bra start.

Tänkte dessutom se till att skriva blogg lite oftare så ni får veta hur mitt halvdana liv blir bättre och bättre, spännande va? ;)

Nu ska jag se på pojkvänsakademin och ta en kopp kaffe.

-M-

ibland vill jag...

..bara säga

PISS OFF VÄRLDEN!



..och den här kändes passande

-m-

och så står jag där igen
i regnet och i rusket
med håret klistrat vid ansiktet
och kalla droppar som rinner
blånande läppar som huttrar

Jag drömde en dröm en gång
att jag var två
och den ena dränkte jag i en skogssjö
När jag kom ut ur skogen
och vände mig om
Stod jag där naken och blå
drypande av vatten
med anklagande blick

Det var länge sen nu
vill tro att det var den sämre delen
som drunknade
även om jag trott många gånger
att det var tvärt om

I regnet ja
och ni vet hur det känns
allt man vill
är att vara hemma i ljuset
under filten
i värmen med en varm kopp
mellan sina frusna händer

Och en famn och händer
som gnuggar ens axlar
för att man ska få upp värmen

Regnet och kylan
är ingen höjdare
om man inte har någon
att komma hem till

mamma

..har jag varit nu i fyra år och en natt.. igår fyllde min prinsessa fyra år.
På kvällen när hon skulle sova lyfte hon upp sin hand och sa "är den större nu mamma?" -Nej, svarade jag.
Med gråt i rösten gnällde Wilma fram: "är den lika liten som när jag var tre?"

Grattis min stora älskade Wilmisprinsessa!



-m den stolta mamman-

Det regnar..

..och klockan är 23.40 den 5:e september 2011.
I fredags natt var det drygt 14 månader sedan min pappa gick bort. Lämnade ett stort tomrum efter sig som ingen annan någonsin kommer kunna fylla. I fredags natt slog det mig.. att livet faktiskt går vidare. Dagarna, veckorna, månaderna och tillslut åren, går oavsett om han finns här eller inte. Livet går vidare.

Det var hemskt när han dog.. jag kommer aldrig någonsin glömma när jag och mamma kom till sjukhuset och insikten satte sig som en klump någonstans i mellangärdet, trots att ännu ingen sagt orden. Det kommer alltid finnas kvar, känslan, bilderna på näthinnorna, av pappa i sjukhussängen med en blomma mellan sina knäppta händer. Så konstigt, så fel.. ändå fortgår livet.

Det är en hemsk insikt. Skönt kanske kan någon tycka, att livet trots allt går vidare. För mig var det hemskt i fredags natt.. när jag förstod att livet faktiskt går vidare trots att han aldrig någonsin kommer att komma tillbaka. Aldrig mer finnas där.. och så går livet. För det gör det. Jag lever, mina barn växer och skaffar sig egna erfarenheter. Berg och dalar, jag blir äldre. Jag skrattar, jag gråter och dagarna går. Livet går. Det gör det.

Agnes har börjat på förskolan. Tre dagar har vi skolat in. I morgon är det hennes första förskolefotografering. Först är det gruppbild på förmiddagen. Sen skrev jag upp barnen för enskilda fotografier och syskonkort. Båda döttrarna på samma avdelning. Jag vill minnas. Samla på mig fotografier för att alltid minnas hur de var när de var små. Inte för att jag någonsin kommer glömma.. men kanske för att de inte kommer minnas. För deras skull. För min skull.

I våras förra året sa pappa "passa på att fotografera mig innan det är försent". Det blev försent. Jag ville inte lyssna. Och nu går livet trots att jag trodde att det aldrig skulle göra det mer. Som om tiden stannade i det där rummet, de där rummen, på sjukhuset. Tiden stannade och bara klumpen, ångesten, smärtan och gråten som inte ville ut, men ändå pressade sig fram genom varje cell i min kropp, blev kvar.

Så plötsligt blev det fredagen den 2:a september 2011 och jag förstod att livet går vidare.. ett stort hopp mellan söndagen den 27 juni 2010 till septeber 2011. Vart tog tiden vägen? Alla dagar jag missade, när du inte var här. Alla dagar jag levde utan att veta att tiden gick. Som en blinkning och över ett år passerade. Livet gick trots att du inte var här. Aldrig mer kommer vara här, trots att livet går, är, nu, senare, hela tiden utan dig.

-m-

ETT år

..redan.



Grattis min lilla STORA älskling!

jag såg..

..pappa idag. På två ställen faktiskt. Först i gångtunneln och sen inne på Sultans när jag gick förbi fönstret. Eller.. egentligen var det en gubbe som hade likadan mockajacka som pappa, och den andra en gubbe i lika dan pikét-tröja som pappa hade. Är det vad som kallas för evigt borta men ständigt närvarande?

Hur som helst.. slutade jobba 07.00 Jag trivs ganska bra med jobbet. Först var jag lite osäker och visste inte riktigt vad jag tyckte, men nu när jag kommit in i det och lärt känna brukaren, så känns det riktigt bra. För Jocke känns det inte lika bra. Först är han ensam hemma med barnen på nätterna (ingen höjdare då Agnes har fått för sig att nattuggla) och när jag kommer hem får han vara vaken ensam med barnen, eftersom jag måste sova. Det är hans semester det.. Nu fick jag en liten nyvaken agnes i knät, så det är nog dags att gosa lite, och sen sova som sagt

-m-

Jag bygger inga broar
jag öppnar inga dörrar
jag släpper inte in

Jag ser min spegelbild i fönstret
och jag känner mig själv
oförstådd och utlämnad
Försöker få dig att förstå

Du bygger inga broar
du stänger dörrar
slår ifrån dig

Tror inte ens du känner dig själv

Och jag vill bli hel
och jag vill älska mina barn
och slåss för det jag tror på

vill se min spegelbild i fönstret
och vara stolt över den jag ser
varken oförstådd eller sårbar

Du är inte min pusselbit
du passar inte in
och försöker inte heller

Och jag går ut med hunden
och funderar över
hur jag vill leva mitt liv

MITT liv

nu...

..är det över ett år sen min pappa dog. I måndags var det 365 dagar sen. Förra veckan dog min morbror. 59 år gammal. Nästan exakt ett år efter min pappa.
Jag trodde inte på mamma när hon ringde och berättade. Sa nog "näheee näää" fyra gånger innan poletten trillade ner. Hjärtinfarkt. Någon sekund bara, sen borta för evigt. Frisk i övrigt, hur man nu kan vara frisk i övrigt när man är död..

Och jag fick andnöd, skakade på huvudet och så kom allt tillbaka. Och jag tänkte på mina kusiner, på min moster, och jag kände, hur jag kände då, för ett år sen. Som en hand som kramar runt hjärtat, gör det svårt att få luft. Jag mindes hur det var att vakna första dagen, dagen efter. När jag vaknade önskade jag att jag inte vaknat. För allt som hänt var ingen mardröm, det var verklighet. I drömmen levde pappa ännu. 365 dagar.. många drömmar blir det då.

Den 366:e dagen var i tisdags. Första dagen på andra året, utan min pappa. Första dagen, på andra veckan, för mina kusiner och min moster. Och där kom andnöden igen. Och tårarna som inte går att stoppa. Den där smärtan bakom ögonlocken som inte försvinner fast att jag blinkar och blinkar. Ibland går den att tvinga bort genom att bita ihop käkarna och stänga av.. Stackars släktingar. Och jag kom på att det jag hatar mest med livet, är döden.

Det känns som om våra familjer är korthus. Där nedre kortet, någonstans i mitten ryckts bort. Allt rasar och vi försöker tafatt bygga upp våra korthus igen, men hela tiden saknas det där viktiga kortet i botten. Det som höll allt samman, band samman, organiserade och stöttade.
Fast kanske är det mamma.. som håller samman, stöttar..
Vi bygger nu, vi har byggt i ett år. Det är ett mindre, bräckligare hus nu. Krävs mindre skakningar i fogarna för att vi ska bli rädda, tappa andan.. tror inte vi håller för allt längre. Det gjorde vi förut.

Nästa vecka är det begravning. Vi ska till Göteborg. Vi ska ta farväl av Göran. Visa respekt, visa kärlek, stötta, tappa andan och nästan kräkas. För att det gör ont. Och då är det bara en liten del av sorgen som är vår. Ändå står vi där, tillsammans, med smärtan.

Älskade älskade kusiner. Älskade Anne. Vad jag önskar.. att döden bara drabbade dem som förtjänar det. Eller åtminstone, att det slapp göra så fördodat ont i de som lämnats kvar.

-m-

vill så gärna skriva något..

.. men för vissa saker finns inga ord.

Jag skriker "SLÄNG DIG I VÄGGEN!" och minns med kärlek allt det som har varit.

Tänker på er älskade släktingar och önskar att jag kunde bära åtminstone något av all den smärta jag vet att ni känner.

-m-

årets virtuella avslöjande..

Jag är
bipolär

Förr kallat manodepressiv. Antar att någon läkare under en kongress kläckte idén om att uttrycket manodepressiv är allt för luddigt. Nu för tiden finns det stadier som täcker in det mesta. Bipolär typ 1, typ 2, typ 2 1/2, typ tre.. typ fyra?

Jag är inte längst ut i någon kant av skalorna. Jag får inte psykoser, jag blir inte manisk. Jag ligger någonstans i mitten och svajar, upp och ner, lite för långt åt höger, lite för långt åt vänster för att klassas som normal. Stämplad i pannan med en diagnos, som jag för all del köper, men inte förstår.

Lite bättre än alla andra, lite sämre, helst på samma gång. Ett virrvarr av känslor och tankar. Upp och ner, ut och in. Vänder ut och in på mig själv, ofta. Men hittar inte svaren jag söker eftersom jag inte vet frågorna. Lite för självsäker, allt för osäker. Och det svåraste.. det jag trodde var livet, klassas som sjukdom. Allt jag upplevt, osäkerhet, oövervinnerlighet, bara olika tillstånd som bör medicineras, jämnas ut, täppas till.

Jag tycker om den brännande känslan i magen, rastlösheten, orken, livslusten som pulserar ut i varenda åder i min kropp. Jag tycker om lidandet som alltid gjort att jag känt mig levande. Gör något ont, så vet jag i alla fall att jag lever. Man ska inte känna så. Nattsvart hopplöshet. En fallgrop utan botten, smärta så tung att bära, men utan anledning. Inte känna att man bubblar över av glädje och kärlek till hela världen, så att man som vuxen studsar runt och nästan exploderar av lycka.. så stort att man vill omfamna alla, smittas. Som att vara uppfylld av kolsyra, skakad, men utan att någon skruvar av locket och lättar på trycket.

Alla har upp och nedgångar. Vissa lite mer än andra, vissa mycket mer. OK-stämpeln används inte på dem som känner för mycket. Känner för lite. Stänger av, sätter på, bubblar och faller. Kämpar. Livet igenom.
Gör inte alla?

-m-