Söndag

Idag var sista dagen som gräsänkor. Jocke kom hem runt tre. Det var skönt. Vi blev glada alla tre tjejerna, jag, Wilma och Meja. Wilma blev så hysteriskt glad att hon inte ville sova ens klockan 21.00. Och skrek desperat att hon ville vara med pappa, och undrade med sprutande tårar vad pappa gjorde, och varför han helt plötsligt skulle duscha och hon var tvungen att sova. "JAG VILL VARA MED PAAAAPPPAAAAAAAA" *tårsprut stårsprut*

Åter igen en sån där gång när jag känner mig som en stygg och elak mamma som säger att hon måste sova. Men hon var faktiskt tvungen, för det är dagis i morgon.

Hon var som ett litet plåster på sin pappa och skulle sitta bredvid honom i soffan och se på tv. Sen gick han iofs och sov i två timmar (man sover visst inte så mycket på lan), men så fort han vaknade skulle hon vara där han var igen. Snäll och rar var hon ändå som lät honom sova utan att gå in och väcka honom.

Halv sju sa jag att hon fick gå och säga åt pappa att vakna. "Får jag det nu? NU??" tjoade hon glatt och rusade in i sovrummet.

Ja ja, hon somnade i alla fall runt halvtio, tur var väl det. Sex timmars förskola i morgon som sagt.

En liten present fick hon av pappan också.



Det svarta hon har på benen är permanent märkpenna som hon lyckades hitta igår kväll när jag var på toa. Då blev vi lite osams en stund. Men i övrigt har vi haft det lugnt och fridfullt och myst och haft det bra hela helgen.

-m-

Fredag

Idag blev vi gräsänkor jag och fisen. Gubben åkte iväg på data-lan i Göteborg och kommer hem på söndag kväll någon gång. Wilma tyckte att det var väldigt tråkigt att pappa skulle åka bort.

- Jag vill också följa med då, sa hon lite gnälligt.
- Du är för liten, svarade jag. Man måste vara 20 år.
- Nu ÄR jag tjuglo år, förklarade Wilma.
- Nej, du är ju bara två, protesterade jag.
- Och pappa är trettiett! svarade hon ilsket och stegade iväg till TV-rummet.

Så sant, pappa är inte heller tjugo, där fick jag.

Hur som helst åkte han runt halvtolv. Jag och gumman gick iväg till mina päron. Tillsammans med dem gick vi en tur på stan. Det är ju marknad idag. Wilma fick massa smaskigt att tugga på, eftersom hon var femte meter sa "jag är sugen på nåt", och det fanns smakprover lite överallt. Tunnbröd, ost och korv. Och så godis förstås.
Sen blev det en tur i karusellen "tekopparna", men jag bad "föraren" att inte snurra på vår kopp extra som han gjorde i onsdags. Då blev Wilma yr, och jag med, och Wilma tyckte inte att det var så roligt. Idag när karusellen åkt klart blev hon besviken och ville åka mer.

Tillbaka hos mamma och pappa lekte Wilma och mormor i källaren till Wilmis stora förtjusning. Eller ja.. Wilma lekte och mormor spelade spel på sin nya mobil, men Wilma var nöjd och glad. Lagade mat, cyklade trehjuling till farmor och tog en tripp till Norrköping. Man kan göra mycket i mormors källare ;)

När vi väl kom hem igen var klockan åtta (jag var givetvis hemma en timme mitt på och rastade Meja också), och vi såg på talang. Eller.. vi såg fyra uppträdanden på programmet sen sov Wilma som en stock så jag bar henne till sängen.

I morgon är det 3 timmar och 15 minuters jobb. Lagom för mig och min enorma mage. Wilmis ska leka med mormor.
Sen skulle vi få äta smaskig gryta som morfar lagat.

En bra första dag som gräsänkor.

-kram världen-

idag..

Är det lördag. Jag ska jobba 09.00-15.00. Sen hämtar gubben och lilla prinsessan mig efter jobbet och det bär av mot cirkustältet. Vi ska gå på cirkus idag har gubben bestämt. Jag är egentligen inget fan av cirkusar. När jag var liten var jag på cirkus med fritids eller dagis, och det var supervarmt i tältet och luktade äckligt. Minns ingenting som helst av föreställningen dock.

Hur som helst, Wilma är uppe i varv och har på de fyrtiofem minuter hon varit vaken, frågat tre gånger om det är dags att gå till cirkusen än. Kan bli roligt bara för det :)

I övrigt så är jag i sjätte månaden nu..eller sjunde graviditetsmånaden om man ska vara petig. Sjätte kalendermånaden. Det börjar kännas ganska ordentligt i fötterna efter några timmar på jobbet. Har lite ont i ryggen också, men bara på en fläck som tur är. Tror det är någon nerv eller något som hamnat lite i kläm. Illamåendet kommer och går lite som det vill.. ibland på kvällarna och ibland på mornarna, men det brukar gå över ganska snabbt.. särskilt om jag störtdyker i porslinstronen.

I torsdags fick pappa en pump eller något sådant inopererad så på tisdag får han sin första cellgiftsbehandling. Eller sina första två kan man säga.. några timmar på sjukan, och sen ska han ha något insprut i 24 timmar. Sen ska det väl gå till så varannan vecka helst vid 12 tillfällen. Tydligen klarar de flesta bara av runt åtta gånger innan kroppen tar allt förmycket stryk, och människan inte orkar mer av den sortens behandling. Hur lungorna ser ut vet vi ännu inte. Är bara någon fläck drabbad så blir det operation, är hela lungorna drabbade är det bara och vänta och skjuta upp det oundvikliga. Vi får veta till veckan.. eller veckan efter det kanske.

Nu kom Wilma inspringande pratandes om dumma och snälla gubbar.. så sa hon givetvis "ska vi gå på cirkus nu".

Dags att hoppa in i duschen och springa till jobbet.

-m-

p.s. Cirkusämnet byttes snabbt mot snopp-ämnet. "har jag en snopp?" - nej Wilma du har ingen snopp. "när jag är kille har jag en snopp. En STOOOOOR!" - men du är ingen kille Wilma. "Pappa är en kille, han har en STOOOOOR". Ha ha.. hon är söt. Snopp-fia. D.s.

Kan inte prata om det...

..utan att vara nära explosion. Jag blir så förbannad bara jag tänker på det.

Jag trodde i min enfald att sjukvården i Sverige var bra, när man väl behövde den. Nu tvivlar jag verkligen. Vem vet, det kanske bara är mälarsjukhuset som är totalt förtappat.. vi får hoppas på det.

Pappa röntgades i februari, skulle få besked två veckor senare. Beskedet dröjde över 3,5 vecka, och då fick han veta något endast pga egna påtryckningar. Plötsligt verkade det som om något skulle hända. Som om läkarna fått eld i baken. Bråttom bråttom var det.. Han träffade en läkare på en fredag, och redan onsdagen efter fick han åka till Eskilstuna sjukhus för vidare provtagning.. trodde vi. Det var bara en konsultation som ingen egentligen blev klokare av, förutom att det bekräftades att det var cancer.. mer hände inte.

Måndagen efter var det en läkarkongress där beslut skulle fattas om vidare behandling. Det här var innan påsk. Har det hänt något sedan dess, har någon behandling påbörjats? Har vi/pappa fått besked om NÄR behandling ska påbörjas? nej!

Det enda han vet är att han har tumörer på fem ställen i kroppen, samt metastaser (det som sprider cancern vidare i kroppen från huvudtumörer). På måndag, dvs 19 april, ska han på ny läkarkonsultation i Eskilstuna. För innan det fanns tydligen ingen tid. Märk väl.. röntgen i mitten av februari, nu är vi snart i slutet av april och INTE ETT SKIT har egentligen hänt. Inget har gjorts för att förhindra fortsatt spridning. Inga klara besked har givits varken till min pappa eller hans anhöriga. Vad händer i en redan svårt cancerdrabbad kropp på två månader?!?

Mamma har mailat ansvarig läkare för över en vecka sedan. Tror ni hon har fått svar? NEJ!

På tisdag ska han till sjukhuset här i stan och röntga lungorna.. eftersom enbart hälften kom med på förra röntgenbilderna, då det var magen som var intressant. Det konstaterades då (åter igen i februari) att lungorna var drabbade.. men inte förrän nästa vecka (TVÅ MÅNADER SENARE!!) ska de ta reda på HUR drabbade de är.

Nej men för all del, jag har fullt förtroende för svenska sjukvården och läkarkåren.. MY ASS!

Jag blir så sjukt förbannad att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv.. arg, ilsken, explosiv.

-m-

...

Jag vill sätta ord på det
men jag vet inte vilka ord jag söker

Jag vill reda ut och pussla ihop
men jag vet inte vilken bit
som passar var
Det är en röra

Jag vaknar tidigt
och är stressad
men jag har inte bråttom någonstans

Och jag är lycklig ena stunden
och glad
men inte andra

Det är ett kaos.

Hur som helst, bebin sparkas, dottern sover, maken somnar också snart.
Själv ska jag också sova. Det är snart midnatt.

Det är bara så.. tomt, fullt, eko där inne, eller som om allting trängs om vart annat och jag vet inte vad som är upp och ner. Är det vad som kallas livet?

Läser forum om människor som är gravida, och människor med anhöriga som har cancer. Vissa gravida har anhöriga som är sjuka. Det känns så fel, med all lycka och all olycka, på en och samma gång. Och i mig med. Lycka, olycka, lycka, olycka.. rädsla, glädje.. kaos.

Och så resten av livet på allt det där..
----------------------

Som till exempel, längtar till sommaren, men kommer på mig själv med att jag kanske inte alls vill att dagarna ska gå. Längtar till augusti, och funderar i nästa stund på hur pappa kommer att må då. Vill att veckorna ska gå jättesnabbt, men vill samtidigt hålla kvar i dagarna som är.. när allt ser bra ut, när inget märks. Och så sparkar det lilla livet i min mage och jag kan nästan känna den lille i min famn.. men tänk om det finns något stort och hemskt och sorgligt då samtidigt? Vill inte tänka framåt, men längtar dit. Längtar mig inte framåt alls, men är redan där i tanken.

Ont och gott.. någon är gammal och sjuk, ett nytt liv i min mage.. vill bara vara lycklig.. är orolig, rädd.

-m-

Måste man orka?

Ja, det är cancer..
det finns metastaser i levern..

Jag har en extrem spänningshuvudvärk, och den släpper inte. Jag har tagit alvedon. Jag har tagit ipren, fast man helst ska undvika det som gravid. Den släpper inte. Jag är trött. Jag är orolig. Jag har ont i huvudet.

Kan inte någon komma och ta över en stund?
Wilma är jättefin och söt, men när hon blir vild och galen orkar jag inte. Tålamodet tar slut. Jag blir trött och arg fast jag inte vill.

Jag har sammandragningar och ont i magen.

Mest i huvudet.

Måste man orka? Kan ingen läkare bara sjukskriva mig och förordna en helg i en stuga på landet. God mat, avslappningsövningar och en superkur mot cancer?

-m-

Onsdag..

Idag åks det till Eskilstuna.. för provtagning. Inte jag förstås, men pappa.. mamma ska med. För egen del dröjer det nog minst 19 veckor innan jag åker för egen del till den stan.. eller Nyköping. Då av roligare anledning.. hoppas jag.

Själv ska jag titta in till föräldrarna innan jag börjar jobba. Ska lämna Wilma på dagis om en halvtimme, sen föräldrarna, och efter det godisplock. Byta ut lite mot påsk-sortiment.

Sen hämta på dagis, hem, städa lite, baka kanske, laga mat.. vänta på att telefonen ska ringa. Mamma skulle ringa.. gissar att det inte blir några provsvar idag, men bollen sätts i alla fall i rullning.

Pappa är rädd. Det är klart det. Han började prata om att vi skulle ta kort på honom idag på morgonen. Så att det finns foton, utifall att.. Utifall att vad? Han rymmer och vi behöver efterlysa honom på TV? göra flygblad? - Vill du ha före och efter bilder? frågade jag.. vad gäller provtagningen? Han muttrade till svar.

Jag vill inte tänka längre nu.. oavsett vad proverna visar, kan han väl inte bara falla död ner knall och fall? Vi hinner ta bilder..

Näe, nu ombytesdags, lite mer kaffe, och knalla iväg till dagis.

-m-