Nu har vi fått ännu en liten prinsessa. Agnes Carolina. Har fått önskemål om en sk "förlossningsberättelse", och det är alltid lika svårt att skriva. Extra svårt den här gången eftersom, enligt min uppfattning, det hela gick så otroligt fort. Men ett försök ska jag väl göra.
Onsdagen den 18/8 fick jag för mig att jag möjligen läckte fostervatten. Jag ringde därför till förlossningen i Nyköping för att fråga hur man vet att det är just vatten och inget annat. De vägrade svara, inte vet jag om det beror på att man omöjligtvis kan veta, eller för att de ville gardera sig själva som Jocke tror.. men de propsade på att vi skulle åka in för en kontroll. Halvtio på kvällen.. Jag var måttligt sugen och försökte skjuta upp det till morgondagen, men det gick inte alls för sig. Så vi plockade upp nysomnade Wilma ur sängen, körde henne till farmor och farfar och åkte vidare till Nyköpings förlossning.
Det var inget fostervatten. Däremot konstaterade läkaren som tjänstgjorde att jag var öppen 2 cm, och att det var 2 cm kvar av livmodertappen. Precis som det varit en vecka tidigare med andra ord. Ingen som helst förändring. Samtidigt passade hon på att göra en sk "hinnsveptning", vilket innebär att man skiljer livmodertappen från hinnorna som håller inne foster och vatten. Ibland hjälper det till att starta förlossningen. Väl klart så åkte vi hem igen. Jag kände överhuvudtaget ingen skillnad. Var bara väldigt besviken över att förlossningen verkade långt borta och igångsättningen, högst olockande, kom närmare och närmare. När vi kom hem var klockan närmare 01.00 eftersom besöket dragit ut på tiden. Barnmorskor och läkare var väldigt upptagna av förlossningar när vi var där. Jag kunde inte sova, utan gick och la mig runt halv tre.
En stund efter att jag somnat vaknade jag igen av en fruktansvärd.. eller nåja, en ny sorts smärta i magen, som kändes bekant. Hade googlat "hinnsvepning" innan jag somnade och läst att vissa får väldiga sammandragningar straxt efteråt, så jag tog inte det hela på något större allvar. Däremot tog jag två alvedon och somnade om. Vaknade åter igen runt halvsex och kände fortfarande smärtan i magen, möjligen något intensivare än innan. "Kanske, kanske är det på gång" tänkte jag hoppfullt. Värktabletterna var slut, och somna om var inte att tänka på, så jag gick upp, drack kaffe och satte mig vid datorn. Runt tio började jag inse att det nog faktiskt var på riktigt. Surfade in på "varktimer.se" och började klocka värkarna som kom med ungefär 20 minuters mellanrum. Precis lagom långt för att jag skulle tro att det avtagit när nästa kom alltså.
Halvtolv väckte jag Jocke, då hade jag redan förvarnat svärmor om att vi förmodligen inte skulle hämta Wilma under det kommande dygnet. Tvingade Jocke att hitta plats för Meja på hundpensionat eller dagis. Han lyckades med det och åkte iväg. Efter en timme eller så ringde han och sa att han var och fikade hos svärmor. "GUBBE!" tänkte jag och sa att det var bäst han kom hem efter en kopp kaffe. Sa åt honom att handla kattsand och cocacola på hemvägen. Det gjorde han. Brorsan, som jag skickat sms till, ringde upp och sa att vi var knasiga som stannade hemma i Katrineholm i väntan på tätare värkar eftersom det kan gå fort. Han tyckte vi skulle åka till Nyköping och fika i stället, och vänta där. Bra idé tänkte jag, men bävade för att vi skulle få åka hem igen i oförättat ärende. Hade ju min förra förlossning i minnet.. cirkus 30 timmars värkar innan Wilma behagade titta ut.
Klockade värkar och ringde förlossningen. Runt två var det ungefär tio minuter i mellan. Vi åkte och lämnade Wilmas goshund. Förlossningen hade sagt att vi kunde åka när det var ungefär sju minuter mellan värkarna, så vi åkte mot Nyköping runt halvtre.
-Ska vi köpa korv i Stigtomta, frågade Jocke när vi var närmare halvvägs och jag hade muttrat om att jag var hungrig. -Ja det tycker jag, svarade jag. När vi var nästan framme i Stigtomta sa jag -SKIT I KORVEN, ÅK RAKA VÄGEN!
15.30 satte de CTG-kurva (för att kolla att barnet mådde bra och hur värkarna var). Tre minuter i mellan! Det började göra outhärdligt ont och jag sa -Nu minns jag varför jag bara ville skaffa ett barn! (hälften på skoj, hälften på allvar). Jag blev erbjuden lustgas för att smärtlindra och blev instruerad hur jag skulle andas, eftersom det inte gått så bra förra gången. Den här gången funkade det bättre. Straxt innan 16.00 var jag öppen 4 cm och hade täta värkar. Men det var ju 6 cm kvar.
Trots lustgasen gjorde det gruvligt ont och jag hann knappt ta bort den innan nästa värk kom, så jag bad om att få EDA, ryggbedövning. Förbereddes för det med kanyl i handen och allt. Runt fem var jag öppen 5-6 cm och läkaren skulle straxt komma och lägga ryggbedövningen. Då började jag grymta i lustgasmasken "det trycker på!".. eller grymta och grymta.. skrika snarare. Och ta bort masken ville jag VERKLIGEN inte.. för fy f a n vad ont det gjorde! - ja ja det e låååångt kvar, sa undersköterskan. Nästa värk skrek jag "Det trycker verkligen påååå!" och jag kunde verkligen inte hålla imot.. det var som att kroppen drog ihop sig och krystade okontrollerat. Då kom barnmorskan. -oj då Malin, vi hinner inte lägga någon ryggbedövning, för nu blir det bebis. Förstår du vad jag säger? frågade hon, hög på lustgas som jag var. -jaja, svarade jag helt groggy med fylleröst, det kommer en bebis. Tre krystvärkar senare, varav en återhållen för att jag skulle få nog med syre, så var hon ute, Agnes. 17.43, torsdagen den 19/8-2010. 3350 gram tung och 50cm lång, med perfekt skallform. Själv låg jag tydligen bara och log sa Jocke när han ringde min mamma.
Moderkakan kom ut prick 18.00 och var intakt. Däremot drog inte livmodern ihop sig som den skulle och jag blödde sammanlagt nästan en liter. Barnmorskan kom och tryckte mig på magen vid åtskilliga tillfällen och det gjorde ONT som bara den. Mer lustgas till Malin. ;) De fick hjälpa mig att tömma urinblåsan och sen kom livmodern igång som den skulle. Darrade som i frossa, men förmodligen var det adrenalin och muskelspänningar för jag har inte varit så varm på evigheter. Hela kroppen skakade i säkert en timme, och jag var så matt i varenda muskel att jag inte ens kunde flytta upp mig själv i sängen när jag höll på att hasa ner. (ryggstödet var upprätt som på en stol och jag halkade iväg lite). Tre stygn blev det sytt, och jag kunde inte resa mig förrän efter vi fikat runt 21.30. Men då fick jag duscha läääänge, och först då började jag frysa.
Agnes ja, föddes med navelsträngen två varv runt halsen. Det var en extremt lång och smal navelsträng, och i stället för tre blodådror i sig, hade navelsträngen bara två. Jag frågade om risker med det, men det fanns visst inga påvisade och Agnes mår bra.
Så.. det var det hela. Jag är väldigt glad över att jag inte hann få EDA och att lilla prinsessan kom ut som en raket när hon väl bestämt sig för att komma ut. 12 dagar över beräknat datum var väntan nog.
/Lyckliga tvåbarnsmamman Malin
