...

Jag vill sätta ord på det
men jag vet inte vilka ord jag söker

Jag vill reda ut och pussla ihop
men jag vet inte vilken bit
som passar var
Det är en röra

Jag vaknar tidigt
och är stressad
men jag har inte bråttom någonstans

Och jag är lycklig ena stunden
och glad
men inte andra

Det är ett kaos.

Hur som helst, bebin sparkas, dottern sover, maken somnar också snart.
Själv ska jag också sova. Det är snart midnatt.

Det är bara så.. tomt, fullt, eko där inne, eller som om allting trängs om vart annat och jag vet inte vad som är upp och ner. Är det vad som kallas livet?

Läser forum om människor som är gravida, och människor med anhöriga som har cancer. Vissa gravida har anhöriga som är sjuka. Det känns så fel, med all lycka och all olycka, på en och samma gång. Och i mig med. Lycka, olycka, lycka, olycka.. rädsla, glädje.. kaos.

Och så resten av livet på allt det där..
----------------------

Som till exempel, längtar till sommaren, men kommer på mig själv med att jag kanske inte alls vill att dagarna ska gå. Längtar till augusti, och funderar i nästa stund på hur pappa kommer att må då. Vill att veckorna ska gå jättesnabbt, men vill samtidigt hålla kvar i dagarna som är.. när allt ser bra ut, när inget märks. Och så sparkar det lilla livet i min mage och jag kan nästan känna den lille i min famn.. men tänk om det finns något stort och hemskt och sorgligt då samtidigt? Vill inte tänka framåt, men längtar dit. Längtar mig inte framåt alls, men är redan där i tanken.

Ont och gott.. någon är gammal och sjuk, ett nytt liv i min mage.. vill bara vara lycklig.. är orolig, rädd.

-m-

Måste man orka?

Ja, det är cancer..
det finns metastaser i levern..

Jag har en extrem spänningshuvudvärk, och den släpper inte. Jag har tagit alvedon. Jag har tagit ipren, fast man helst ska undvika det som gravid. Den släpper inte. Jag är trött. Jag är orolig. Jag har ont i huvudet.

Kan inte någon komma och ta över en stund?
Wilma är jättefin och söt, men när hon blir vild och galen orkar jag inte. Tålamodet tar slut. Jag blir trött och arg fast jag inte vill.

Jag har sammandragningar och ont i magen.

Mest i huvudet.

Måste man orka? Kan ingen läkare bara sjukskriva mig och förordna en helg i en stuga på landet. God mat, avslappningsövningar och en superkur mot cancer?

-m-

Onsdag..

Idag åks det till Eskilstuna.. för provtagning. Inte jag förstås, men pappa.. mamma ska med. För egen del dröjer det nog minst 19 veckor innan jag åker för egen del till den stan.. eller Nyköping. Då av roligare anledning.. hoppas jag.

Själv ska jag titta in till föräldrarna innan jag börjar jobba. Ska lämna Wilma på dagis om en halvtimme, sen föräldrarna, och efter det godisplock. Byta ut lite mot påsk-sortiment.

Sen hämta på dagis, hem, städa lite, baka kanske, laga mat.. vänta på att telefonen ska ringa. Mamma skulle ringa.. gissar att det inte blir några provsvar idag, men bollen sätts i alla fall i rullning.

Pappa är rädd. Det är klart det. Han började prata om att vi skulle ta kort på honom idag på morgonen. Så att det finns foton, utifall att.. Utifall att vad? Han rymmer och vi behöver efterlysa honom på TV? göra flygblad? - Vill du ha före och efter bilder? frågade jag.. vad gäller provtagningen? Han muttrade till svar.

Jag vill inte tänka längre nu.. oavsett vad proverna visar, kan han väl inte bara falla död ner knall och fall? Vi hinner ta bilder..

Näe, nu ombytesdags, lite mer kaffe, och knalla iväg till dagis.

-m-

tisdag

Jag ringer upp och frågar hur man gör fisk med äggsås. Jag är inte dummare än att jag förstår att det står i vilken standardkokbok som helst, men det känns bra att ringa och fråga om en maträtt. Det är inte första gången.. det känns vanligt.

Mamma och pappa funderar på att åka till Örebro över dagen. Igår var dom i Nyköping. Som om dom stressar för att hinna med.. eller för att slippa vara hemma och tänka. Men man tänker väl lika mycket ute? Det känns konstigt med allt åkande, inte vanligt. Mamma är ledig från jobbet, det känns skrämmande på ett vis, förståeligt på ett annat.. och bra.

Jag diskar och tvättar, och snart ska dom stänga av vattnet fram till lunch. Någon vattenläcka. Jenny och Emilia kommer snart och ska dricka kaffe. Inte Emilia förstås, hon är bara fyra veckor, men Jenny. Medan Elias är på dagis.

Sen ska vi gå och handla jag och lillskruttan.. vi ska köpa ägg och persilja. Ute regnar det. Nästan vår.

-m-

näe..

..det gick inte idag. Jag ringde jobbet och sa att jag blir hemma. Kan inte stå där och ha huvudet någon annanstans och ränder i hela ansiktet. Det går inte.

Jag vet att vi inte säkert vet.. men att inte veta och gå runt och tro, och försöka att inte tänka, men inte kunna låta bli.. det blir för mycket. Kanske hade gått bättre utan alla hormoner, men i ärlighetens namn tror jag inte det. Jag är inte så stark.

Tur att jag har min lilla stjärna.. "Har du tårar?" frågade hon. - Ja lite, svarade jag, och försökte förklara att det inte är farligt, men att jag är orolig för morfar som är sjuk. Och att jag nog kommer vara ledsen från och till ganska länge, men att vi inte riktigt vet hur sjuk morfar är. "Jag är också sjuk", svarade hon och klappade sig på magen. "Jag är också ledsen då".. sa hon sen och klappade mig. "Jag kan klappa dig då, när det kommer tårar", sa hon och klappade lite till. Då är det svårt att inte le lite också mitt i all oro.

-m-

mhmm..

Det är så jobbigt att vakna.. jag sover gott. När jag vaknar ger verkligheten mig en örfil så fort jag klivit upp ur sängen.
Igår kväll var det svårt att inte gråta.. men jag vill inte gråta hejdlöst nu, innan vi vet vad som händer. Det känns så underligt.

Vår lillfamilj var och fikade hos mamma och pappa igår eftermiddag. Det var skönt. Som vanligt. Vi åt semmeltårta och chokladbollar och drack kaffe. Wilma fick coca-cola till hennes stora förstjusning. Hon sa att den var full av kol-cider. Hon menade kolsyra förstås, men hon drack visst cider i lördags hos Annelie och Marko, och fick för sig att bubblorna hette cider. Sen lekte Wilma med mormor, pusslade och frågade "vad ska vi göra sen mormor". Pappa och Jocke såg på nån sport.. bandy tror jag det var, och jag letade bilder att ha som förlaga till lite akvarellmålning.

Sen kom vi hem och såg en film. Innan sovdags gick jag ut och rökte som vanligt.. då kom det igen.. tankarna på det hemska som vi ännu inte vet något om. Jag försöker intala mig det, att det inte behöver vara så illa som det verkar. Det är ändå svårt.

I övrigt är livet ganska bra. Jag mår bra. Börjar bli tjock förstås, men det hör ju till. I morgon går jag in i vecka 21. Bebisen rör på sig varje dag, mest på kvällarna. Wilma är oftast glad och otroligt rolig. Hon säger så tokiga saker och jag bara ler. Hon skrattar så det smittas, och bubblar och snurrar runt. I lördags kväll innan vi skulle gå från mamma och pappa (vi var där och åt räkor och havskräftor), så gick pappa på toa. När han kom ut frågade Wilma: -Har du kissat med din tum...snopp?!? Hon tänkte säga tumme som vanligt, men rättade sig själv. Sen fortsatte hon -Jag har ingen snopp i rumpan jag. Trodde jag skulle skratta mig fördärvad. Det är allt tur att hon inte har någon snopp i rumpan haha.. sötobert. Snoppar kiss och bajs är de stora samtalsämnena i Wilmas liv just nu. Sött ändå.
Igår efter filmen tittade hon allvarligt på mig och frågade: - Växer du mamma och blir större? - Ja, svarade jag med magen i åtanke. - Jag också! svarade hon förståndigt. Sen ställde hon sig på tå och visade hur mycket hon växer..

Idag ska jag jobba 16-01.15. Skönt kanske, att slippa tänka på något. Jobbigt för ben, fötter och rygg. Trött som bara den blir jag nog, så jag hoppas vi kan sova lite runt lunch idag, jag och Wilma. Vi får gå ut på förmiddagen så går det kanske bra.

-m-

...

Det vill inte tas in, men går inte att stänga ute.
Jag vill inte tänka för långt, i banor som ..
Det är svårt att inte göra.

Jag hatar att vänta, att inte veta
men jag kanske inte ens vill veta
Kan inte föreställa mig hur det känns
att sitta där och undra
När jag själv sitter här och undrar

Det känns inte rättvist
Kan man ringa till någon och säga "inte just nu, kan vi skjuta det på framtiden? minst tjugo år tack".. Kan man skriva till någon politiker och överklaga?

Och så är jag där igen, och tänker i banor som jag inte vill tänka
och målar fan på väggen, fast han kanske inte är där. En liten chans finns det väl att han bara är på genomresa och försvinner när alla prover är tagna?
Det finns ju saker att göra, visst är det så? Om han nu kommit för att klamra sig fast menar jag, den där fan på väggen. Måla över, renovera?

Så rastlös och rotlös och rädd.

-m-