...

Det vill inte tas in, men går inte att stänga ute.
Jag vill inte tänka för långt, i banor som ..
Det är svårt att inte göra.

Jag hatar att vänta, att inte veta
men jag kanske inte ens vill veta
Kan inte föreställa mig hur det känns
att sitta där och undra
När jag själv sitter här och undrar

Det känns inte rättvist
Kan man ringa till någon och säga "inte just nu, kan vi skjuta det på framtiden? minst tjugo år tack".. Kan man skriva till någon politiker och överklaga?

Och så är jag där igen, och tänker i banor som jag inte vill tänka
och målar fan på väggen, fast han kanske inte är där. En liten chans finns det väl att han bara är på genomresa och försvinner när alla prover är tagna?
Det finns ju saker att göra, visst är det så? Om han nu kommit för att klamra sig fast menar jag, den där fan på väggen. Måla över, renovera?

Så rastlös och rotlös och rädd.

-m-