..det gick inte idag. Jag ringde jobbet och sa att jag blir hemma. Kan inte stå där och ha huvudet någon annanstans och ränder i hela ansiktet. Det går inte.
Jag vet att vi inte säkert vet.. men att inte veta och gå runt och tro, och försöka att inte tänka, men inte kunna låta bli.. det blir för mycket. Kanske hade gått bättre utan alla hormoner, men i ärlighetens namn tror jag inte det. Jag är inte så stark.
Tur att jag har min lilla stjärna.. "Har du tårar?" frågade hon. - Ja lite, svarade jag, och försökte förklara att det inte är farligt, men att jag är orolig för morfar som är sjuk. Och att jag nog kommer vara ledsen från och till ganska länge, men att vi inte riktigt vet hur sjuk morfar är. "Jag är också sjuk", svarade hon och klappade sig på magen. "Jag är också ledsen då".. sa hon sen och klappade mig. "Jag kan klappa dig då, när det kommer tårar", sa hon och klappade lite till. Då är det svårt att inte le lite också mitt i all oro.
-m-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar