Så här var det..

..eller så här är det..

Jag blev helt besatt av tanken på att bli gravid, jag hoppades så innerligt, och längtade så mycket. Skapade en ägglossningskalender på internet (en kalender där man ser runt vilket datum man har ägglossning, för att man ska kunna pricka in det och bli gravid).

Som vanligt jobbade vi om varandra men kanske, ja kanske ändå i augusti, att möjligheten fanns även om den var liten. Vi var så trötta varje dag, och vi sågs så sällan..

Drömde ändå att jag blev gravid, och att det kom en liten pojke.. och jag hoppades så innerligt mycket att det skulle ha tagit sig. Så kom BIM (beräknad INTE mens) och jag fick mensvärk, men mensen kom inte. Väntade ett dygn till och kunde knappt bärga mig tills maken skulle komma hem, så jag kunde få ta hans visakort och springa till apoteket och köpa ett graviditetstest. Kom hem, och drack säkert tre liter vatten bara för att bli kissnödig. Fick ändå vänta tre timmar, fast att jag sprungit på toa varannan timme de senaste två veckorna.

Plusset kom innan kontrollstrecket dök upp, så mer plus än så kan det knappast bli. Höll nästan andan och gick in i vardagsrummet med ett stort leende på läpparna.. där satt maken och förstod direkt, även om han knappt ville tro det. Jag var så innerligt glad!

Vi har ju en dotter sen tidigare, men av olika omständigheter vågade jag aldrig vara riktigt glad när jag väntade henne. Jag njöt och längtade aldrig riktigt när jag var gravid. Men den här gången skulle jag bli så där ofantligt lycklig och gå runt och skylta med min tjocka mage och bara finnas till och njuta i graviditeten, och längta efter bebisen.

Illamåendet kom aldrig, och lika glad var jag för det. Humörsvängningarna var ju där, inget familjen njöt av, men det hör ju till hormonförändringarna den första tiden. Hade så väldigt ont i ryggen bara, trots att det bara gått några veckor. Vet inte varför, men jag fick en känsla av att något skulle gå fel. Så en kväll, när jag gick på toa, var det blod på pappret. Inte mer än så, men ändå ett tecken. Jag blev helt kall. Blod.

Två dagar senare var det mer blod.. och jag åkte som ni redan vet in till Eskilstuna akut. Jag fick göra vul (vaginalt ultraljud), och det fanns ett foster i min mage v 7+3. Inte vecka 8+0 som det borde vara. Och inget hjärta syntes slå. Så den efterlängtade bebisen, som jag oroat mig så mycket för de tre senaste dagarna, levde inte längre. Men den var kvar i min mage. Så kallad "missed abortion", har jag läst mig till nu efteråt. Jag fick åka hem med orden att fostret kommer ut av sig självt snart nog. Dagarna gick men inget hände.. jag småblödde lite, men när jag googlade innebar missfall något helt annat. Massor av blod och klumpar.. inget jag sett till eller upplevt. Ringde tillbaka till Eskilstuna efter sex dagar för att bli sjukskriven. Jag var inte särskilt ledsen, men tanken på att gå till jobbet med ett dött foster i magen var inte tilltalande. Tänk om jag skulle börja störtblöda på jobbet.. få ett foster i byxorna och inte kunna gå på toa vid behov. Inga direkt rationella tankar, inga ledsna tankar, bara rent konkreta.. Samtidigt började alla andra tankar komma. Om livet som jag sett fram emot. Om det jobbiga året som varit, och det nya barnet som vi blivit så glada över, som inte fick finnas kvar. Om pengar som aldrig räcker till, om tråkiga arbetstider och tråkigt jobb.. och jag började söka massa nya jobb, ändra livet. Ha samtal med maken.. om förändring. Jag var inte särskilt ledsen, bara arg, förändrad.. ville förändra, nu när det inte blev den förändring som vi räknat med.

Fick tabletter på mitt andra besök till Eskilstuna. Tog dom klockan 17.30 i onsdags, och mellan 23.00-03.00 kunde jag inte stå upp. Jag hade inte särskilt ont i magen, knappt som mensvärk ens, men det kändes som om jag höll på att förblöda. Sen gav det sig lite, och jag kunde gå och lägga mig och sova.

Dagen efter kändes det som om någon använt min kropp som boxboll.. det kändes mest som om det var skönt att vara "utrensad". Att slippa gå runt med någonting dött i min mage. Jag var inte särskilt ledsen.

På fredagen var det ännu värre. Har nog aldrig haft så ont i magen någonsin. Värktabletterna som jag tog samtidigt som jag tog "abort-medicinen" hade nog fått hela systemet att braka ihop. Fick gå på toa en gång i kvarten för att magen var helt ur form. Samtidigt var jag hemma själv med Wilma eftersom maken jobbade. Ingen rolig mamma. Det släppte framåt kvällen mer eller mindre, som tur var.

Så kom idag.. eller i natt.. igår natt.. och verkligheten kommer i fatt. Jag blöder fortfarande. Det kan man visst göra i flera veckor. Men jag är ledsen också. Och trött, så ofantligt trött. Och arg. Arg för att hela året har varit jobbigt, arg för att det blivit ännu jobbigare. Arg för att det vi sett fram emot slitits ifrån oss innan vi ens fått se och känna. Bara hinna längta och göra oss bilder om hur allt ska bli.

Arg på min man som inte fattar hur jobbigt det är för mig. Jag förstår om han också är ledsen, jag är ledsen. Men varför finns han inte där och ställer upp utan att jag ber honom. När min kropp blir mörbultad och jag har ont överallt, och vårt ofödda barn har dött. Varför kan han inte fatta att det är han som måste vara stark nu? Att jag behöver hans stöd genom allt jag går igenom, utan att jag ska behöva bli arg och utan att jag ska behöva be honom? Jag har inte frågat hur han mår.. för hur ska jag ha kunnat orka det? Hinna det? Min kropp har blivit totalt mörbultad.. Varför kan han inte fatta själv att han får vara den starka? Den som får ställa upp och stötta. Varför måste det alltid vara jag? Som tar största ansvaret för vår dotter, som ber honom göra saker för att han inte kommer sig för att göra dem själv? Varför måste det vara jag som börjar prata när det helt uppenbart är någon fnurra mellan oss? Att vi går tysta och lider var för sig gör väl inget bättre?

Jag blir arg av alla hormonnivåer som ställer om sig igen, arg för att jag måste ta lika mycket ansvar som vanligt och inte får läka i lugn och ro, arg för att han har mage att bli arg på MIG, för att jag inte har frågat hur HAN mår..

Jag blir arg för att jag inte orkar vara rättvis, arg för att det ta mig fan inte ÄR RÄTTVIST! För det är inte rättvist. Det är inte rättvist att jag ska behöva gå igenom det här. Att kvinnor ska behöva föda barn, dö i barnsäng, få missfall, ta huvudansvaret för barnen jämt jämt jämt. Det är inte rättvist! Och ändå ska vi alltid vara starkast och ta hand om hemmet. Och ser hemmet förjävligt ut är det kvinnans fel. Det är INTE RÄTTVIST!!! och det är inte rättvist att vissa får föda barn i maj men att jag inte får det.

Det är inte rättvist, och jag är arg och förtvivlad och ledsen. Och känner mig förbannat jävla ensam i allt det, och det är inte heller rättvist. När det finns någon som borde dela allt det med mig.

Så.. i morgon har jag säkert tagit mitt förnuft till fånga, och skjutit undan allt det här från min hjärna och mitt sinne.. men just idag, och just nu, då är det så.

-m-