Jag har ett dött foster i min mage, en fruktansvärd huvudvärk och mina varma smörgåsar fastnade i bakplåtspappret. Kan livet bli bättre?
Glömde jag skriva att jag är full av självömkan och bitterhet?
Nä det är inte sant egentligen. Men det känns för jävla illa att ha osynliga spännband runt huvudet som inte försvinner trots treo, att gå runt med bindor, vilket jag knappt använt sen jag fyllde fjorton, och att mina goda varma mackor var fyllda med pappersrester så jag fick sitta och spotta medan jag åt.
Idag ringde jag runt för att hitta någon som kunde sjukskriva mig. Jag blev mer och mer frustrerad när jag fick ringa hit och dit men inte fick något vettigt svar utan bara blev runtbollad.. Det slutade med att någon ung, tuggummituggande läkare ringde upp mig från Eskilstuna, och att jag ska åka dit igen i morgon. Hon lät föga övertygande vad gällde sjukskrivning, men jag skulle komma dit på kontroll. Gissar att hon inte har några egna barn, och att hon över huvudtaget inte förstår vidden av vad ett missfall där fostret inte kommer ut ur mammans mage, gör med en kvinna.
Kul att stå på jobbet och småblöda menar jag, och inte kunna gå på toa när jag känner att jag behöver.. eller ännu värre om det skulle börja störtblöda, eftersom jag står upp hela tiden. Och den lilla räkan skulle få för sig att komma ut just då.. mår illa bara jag tänker på det. Ska det vara så JÄVLA svårt att få slippa jobba när det är så det är?
Får se vad dom säger i morgon, men jag kommer fan skicka hundbajspåsar till dom allihop om jag inte blir sjukskriven. Blir jag inte det kommer jag skriva på någon arbetsvägran eller säga upp mig på stående fot. *överreagerar*
Glömde jag säga att jag fortfarande har världens hormonrubbningar, blir irriterad och arg och upprörd hela tiden, har ont i magen och ont i ryggen.. och faktiskt är väldigt känslig just nu.
Okej, slut på smaklöst inlägg.. nästa blir förmodligen trevligare.
-m-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar