Det finns vissa saker..

..i mitt liv, och mitt sätt att vara, som jag har väldigt svårt att acceptera stundtals. Som exempelvis det här med skraplotter. Normala människor, som inte är jag, kan gå in på pressbyrån och köpa en trisslott. Vinner de inte, är det bra med det, vinner de, kan de antingen gå in igen och byta lotten mot en ny, eller gå in igen och hämta ut vinsten.

Det kan inte jag. Jag kan inte köpa skraplotter alls. Skulle jag köpa en skraplott och inte vinna på den, så skulle jag vara tvungen att gå in och köpa tio skraplotter till.. som jag förmodligen inte skulle vinna särskilt mycket på, och därmed vara tvungen att gå in och köpa tio nya. Jag kan inte slänga in en tia på lotto eller keno, eller gå på bingo för nöjes skull.. det är inget nöje för mig. Börjar jag, är jag tvungen.

Ibland om nätterna har det hänt att jag legat och funderat på när det hela började. Jag tror, att det var på danmarksbåten första gången. Spelautomaterna där.. min bror som är fem år äldre stoppade i en krona och vann 155. Jag fick 55 kronor av vinsten, i femmor bör tilläggas.. och gick och spelade upp dem med en gång. (jag är inte säker på att det var så, jag var liten och minnet sviker). En annan gång, i sexan, var jag med några kompisar. En av dem sålde tjugoett-lotter för sin fotbollsklubb. Lilla jag blev som besatt och köpte upp hela månadspengen 175 kronor, på ett bräde.

Jag kan inte sluta när jag väl börjar. Jag vet inte varför det är så, men jag vet att det är så.
Det har inte hindrat mig från att köpa den där första trisslotten alla gånger.. eller hindrat mig från att stoppa i den där första femkronan i slottmaskinen på båten.

Om jag fick välja, skulle jag ta bort den delen av mig själv. Eller fylla ut hålet i hjärnan om det nu är så att något saknas där inne.

En terapeut jag gick hos, sa att spelberoende beror på bristen av ett enzym i hjärnan. Enzymet i för stor mängd gör att man är rädd för allt, och om man har för lite söker man spänning och kickar. Det tar sig olika form för olika människor. Vissa söker kickarna i spel.

När jag var liten var jag inte rädd för mycket.. nu är jag rädd för nästan allt. Att flyga, att åka båt utan att se land.. rädd för att spela. Spelar jag kan jag inte sluta.. jag vill inte ha kicken. Jag kanske vill ha vinsten, men skulle jag vinna, vet jag inte om jag skulle sluta för det. Jag vill inte ha spelet.. det är ett lidande att tvingas spela.. att inte kunna sluta fast att jag inte vill hålla på. Brist på enzym, eller för mycket.. ingen aning, men det känns som om något fattas. Känns som en störning (vilket det givetvis är), som om något saknas i min hjärna. Den spärr som de flesta har. Nöjet i att spela har för länge sedan försvunnit ur min värld, ändå önskar jag att jag som gemeneman kunde spela för nöjes skull, med huvudet. Jag kan längta efter det ibland. Att inte ha beroendet, tvånget runt spel, utan bara spela för att det är kul, i lagom mängd.

Sen finns det vissa saker i mitt liv, som jag aldrig skulle vilja vara utan, och som jag har turen att få ha. Mina föräldrar, mina syskon och min underbara älskade make. Givetvis min vackra fina, underbara dotter. Utan de människorna, skulle jag inte vara där jag är idag. Utan mina föräldrar och min syster skulle jag överhuvudtaget inte vara där jag är idag. Utan min man och min dotter skulle jag inte vara lycklig alls just nu.

Min bror och jag har väl inte den kontakt som egentligen vore önskvärd. Det har inte blivit så. Men jag vet, och jag hoppas att han vet, att skulle någonting hända, så finns vi ändå där/här för varandra. Med det stöd och den kärlek som man ger människor man älskar.

Så..
Man får ta livets onda, med livets goda, och se till att det goda är starkast. Jag vet att livets goda alltid är starkare än det som ingen kan ändra på. För att sammanfatta det hela på ett väl känt vis:

"Gud, ge mig
Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
och Förstånd att inse skillnaden."

-m-