Förr i tiden..

..hade jag en annan distans till saker och ting. Nu gör det så ont i mig.

Min syster tipsade om en gripande blogg, som hon hittat.. en mamma skriver, om sitt krabbebarn.. Jag kunde inte läsa många meningar innan jag satt med en stor klump i halsen och en rinnande näsa..
(klicka på bloggrubriken för att komma till "en mammas tankar")

Det gör så ont i mig, när jag tänker på hur ont det måste göra. Att få en sådan lycka, och en sådan sorg.

Att få ett vackert litet barn i sin famn, för att sedan få leva med vetskapen om att det lilla underverket inte kommer få vara endel av ens liv, resten av ens liv. Att se den människa, som man älskar mest av allt, och veta att varje dag kan vara den sista. Att den vackraste snart måste lämna en, för en annan plats, där man inte får vara med.

Kanske gör det ondare nu än förr, för att jag vet hur det är att få leva med den vackraste och mest älskade. För att jag själv är mamma nu. För att jag är tillfreds med livet och aldrig har varit så lycklig tidigare, och allt tack vare min underbara dotter. Dottern som ser på mig och ler, och utbrister -hej! och säger "pappa" och pekar på mig. "Mamma" svarar jag, och upprepar "mamma mamma mamma", tillägger "pappa jobbar".. "pappa dä", säger hon och pekar på mig igen. "Mamma!" säger jag bestämt och pekar på mig själv, "mamma!". -Maaammaaaa, säger hon och skrattar och springer iväg i en fnitterattack. "maaaammaaaaa mammaaaaaa mammaaaaaa..." Busunge jag har.

Kanske är det därför det gör så ont i mig. Jag önskar mig underverk i natt. Att alla ska få bli friska, och förgylla resten av sina föräldrars liv. Ingen ska behöva uppleva smärtan att överleva sina barn. Jag vet att det inte funkar så.. men jag önskar ändå, att det ska vara så.

-kram världen-