..får jag för mig att jag är lite efterbliven. Socialt, och mentalt. Hur kommer det sig annars att jag alltid tror att alla är äldre än mig, eller att jag inte vet hur man umgås med människor som jag inte känner så bra. Jag känner mig ofta bortkommen med halvbekanta människor, om det inte är någon jag känner väl, i samma rum. Människor ser mig som något barnslig för min ålder, och jag känner mig nästan jämnårig med 11-12 åringar när jag umgås med sådana. Inte för att jag känner så många i den åldern, men men.. jag kanske borde skaffa mig vänner i den åldern, eftersom jag är ungefär på den nivån. Eller så är det så, att jag tror andra ser mig som lite bakom, och då uppträder så. Eller så förväntar jag mig att andra ser mig som barnslig, och därför uppträder så, är ni med?
Bara de här funderingarna tyder väl på att allt inte står rätt till.. *suck*.
Jag har en känsla, en uppfattning, om någon i min omgivning, som jag borde känna väl, men som jag knappt känner alls. En känsla som har funnits där så länge.. jag undrar vad den grundar sig i. Jag undrar hur den kommer påverka framtiden. Hur min känsla, av olust och brist på tillit och förtroende kommer påverka min lilla dotter. Jag skrämde mig själv härom kvällen.. med en tanke jag aldrig tidigare tänkt. Den var otrevlig. Åh jag undrar så vad allt det där härör ifrån.. får jag någonsin veta om det är huvudet på mig som är skadat, eller om det, hemska tanke, faktiskt finns något verkligt bakom. Hur får man veta det? Jag tycker inte om att tänka så, jag tycker inte om att känna så..
En mor som försvarar sitt barn, det kan jag förstå. Men man ska inte försvara sitt barn från hjärnspöken i sitt eget huvud. Hur vet man?
Varför känner/tänker jag så???
Förvirrad dagbok.. jag kan ju inte skriva rätt ut vad det är heller.. vissa saker skriver man inte för andras ögon. Kanske borde gå och prata med någon som har tystnadsplikt, för att få rätsida på den delen.. usch.
Annars.. om man bortser från mitt efterblivna jag och mina hjärnspöken så är livet underbart och fantastiskt ;)
-kram världen-
2 kommentarer:
Hej min vän!
De flesta människor tänker underliga tankar ibland och analyserar sönder saker i sitt eget huvud.
OM du verkligen skrämmer dig själv så tycker jag att du ska följa ditt eget råd. Varför inte prata med någon som du inte har någon personlig koppling till. Ibland kan det vara enklare. Om inte en terapeut så kanske en jourhavande medmänniska, präst eller ett föräldrastöd? De har tystnadsplikt men skriver inga journaler, och så är det oftast gratis.
gratis är bra :) får väl se hur jag gör..
Skicka en kommentar