Den vackraste..

..är hos farmor och farfar, hon sover över där.
Vi fick för oss att ta en promenad i det vackra "vårvädret" igår eftermiddag. Det var lite kallt men solen sken och det var upplagt för lite frisk luft.

Så, vi hamnade hos sambons föräldrar. Där blev det kaffe och bullar.. och wiskey och öl, och plötsligt var det kväll och kolsvart ute. Iskallt och massa minusgrader hade det också blivit, så toktjejen fick stanna kvar inne i värmen, efter att hållt låda utan uppehåll i fler timmar än hon egentligen orkar med. Busfröken.

När vi satt där och drack vårt kaffe/wiskey/öl diskuterade vi invandringen i Sverige, politikernas ickeexisterande sjukdagar och spöken. Jag vet, lite underlig kombination! Hur som helst, sambon har fått för sig att det spökar i vår lägenhet. Det har jag vetat länge..(att han fått för sig alltså) han skulle ta kort på sin katt inne i vårt sovrum nån dag, och då såg han ett ljussken genom kameran och kattfan följde så klart ljusskenet. Därav spökena. Någon ljusstrimma hade visst fastnat på kortet också. Dessutom, när katten är i sovrummet stirrar han alltid upp i ett av hörnen.

- Ja ja, du och dina spöken, tyckte jag. -Men du vet inte allt, sa sambon. -berätta berätta berätta! tjoade jag, nyfiken som jag är. Efter många protester om att jag bara blir rädd så berättade han, att precis när vi flyttat in, och jag låg och sov (jag var ju gravid på den tiden), så hade det kommit någon lokalkänd knarkare och jiddrat om vår lägenhet. Bland annat att någon hade skjutit sig där inne..

-Jag blir inte rädd, sa jag, hade det varit onda andar å grejjer så skulle ju djuren reagera negativt.. (jo tjena).

Vi kom alltså hem, moffade hamburgare som vi köpte på vägen (drev med stackarn på donken gjorde vi också.. eller muppade oss eller nåt.. om nån paj) hur som helst, vi somnade. 03.50 vaknar jag, för det är fruktansvärt varmt i lägenheten. Eftersom Wilma rev mig i ögat när hon var pytteliten har jag ett ärr som skaver då och då.. så när jag gnuggar mig nyvaket i ögonen ser jag i princip ingenting och det sticker och känns som om ögat är fullt av skavande sand. Hur som helst, där ligger jag som en kokt krabba i mörkret och försöker somna om. Då kommar jag givetvis att tänka på personen som möjligen sköt sig i huvudet.. i vår lägenhet... så klart ser jag massa konstiga saker med min halvtaskiga syn också.

Jag somnar inte om, utan ligger och vrider och vänder mig, samtidigt som jag tror att det står spöken överallt i rummet.. tillslut, modig som jag är, går jag upp och röker.. på vägen till altandörren tänder jag alla lampor jag passerar.. för inte tänker jag gå runt i en spöklägenhet i helmörker. Så var det med den saken.

Går och lägger mig efter att ha druckit vatten.. lite läskigt är det att släcka och tassa in till sängen igen. Då har sambon vaknat (som tur är) och undrar vad jag har för mig.. -kunde inte sova, svarar jag. Dessutom är jag mörkrädd.. du får inte berätta sånt där för mig. -Men du tjatade ju så förbannat, svarar han och flinar. Sen går han och dricker vatten, och eftersom han också är vaken och spöken bara visar sig när man är vaken ensam (hahaha), så kan jag somna om tryggt och säkert. *s* Så kan det gå.

Idag ska vi förresten äta lammstek, och möjligen brysselkol.

-kram världen-