Vissa människor..

..behöver inte göra mycket för att lämna spår..
Jag har en sån.. som lämnat spår. Första gången jag såg honom höll jag på att sätta kaffet i halsen.. Han var bland det absolut snyggaste jag någonsin sett. Jag tappade talföret totalt (jo det är sant, tro det eller ej).. Egentligen var han nog inte så vacker.. vid en närmare titt upptäckte jag att hans ögon sitter något för tätt, och att han är lite för otränad för att vara perfekt.. (jag är fåfäng glömt inte det).. Men någonting, vi kan kalla det utstrålning, fick mig i alla fall att tappa andan den där allra första gången, när han kom in i kafferummet på jobbet.

Jag var 22. Det var förmodligen sommar.. har för mig att han började på sommaren.. det är närmare sex år sen nu. Ändå, har han sedan dess dykt upp i mina drömmar. Ja, i mitt liv också givetvis.. det var inte alls så att jag bara såg honom en gång.. Eftersom han förmodligen inte ser bättre ut än någon annan, egentligen, så var det något annat som lämnade spår. Jag minns en gång.. jag var givetvis larvigt tonårsförälskad i honom (jag VET att jag var 22.. det hör inte hit) och pratade förmodligen snabbt, högt och osammanhängande varje gång han var i närheten.. Hur som helst, en gång, efter jobbet.. jag väntade säkert med flit på utsidan, på att han skulle dyka upp efter att vi slutat.. hur som helst, EN gång, gick vi och fikade.. jag var nervös utav bara helvete och kände mig stel som en pinne och generad som en fjortonåring.. men det var som om han såg igenom mig.. han frågade varför jag alltid spelar dum, när jag uppenbarligen inte är det.. inte ordagrant, men något åt det hållet. Det träffade mig rätt i hjärtat, och han kan ju omöjligtvis vetat hur välriktad den frågan var. Det finns egentligen bara en person till, som träffat så rätt och sett rätt igenom mig en gång när jag verkligen önskade bli sedd, och det är min moster. Det hör inte hit just nu.. och det sammanhanget minns jag överhuvudtaget inte..

Hur som haver.. den här människan, den här gudasände vackra övermänniskan (jag överdriver).. lämnar inte min hjärna ifred. Han dyker alltid upp.. och varje gång han gör det försöker jag hitta honom på olika internetsidor, nu senast på facebook, men han finns ingenstans.

Nu finns han förvisso någonstans.. jag hittade honom nämligen. Men ingen mail, bara ett telefonnummer.. som jag aldrig kommer ringa och förmodligen inte sms:A till heller. Varför skulle jag göra det.. och vad skulle jag skriva? "Hej, vet inte om du minns mig, men vi jobbade ihop och jag var den där hysteriskt barnsliga som ställde tusen frågor. Du minns nog mig vid närmare eftertanke, för jag var enormt jobbig i minst ett halvårs tid.. Jag är förmodligen lika hysteriskt barnslig nu, skulle bara säga att den där enda gången vi var och fikade och du faktiskt såg rätt igenom mig.. fast det kanske inte märktes.. det lämnade spår och du bara dyker upp i min hjärna minst en gång i halvåret.. kan vi avsluta det där samtalet nu??" Um.. nej, jag kommer inte skicka något sms.

Måste varit jobbigt för den delen, att ha en fjortiskär 22-åring i hasorna.. som dessutom hade pojkvän sen flera månader tillbaka, när Han klev in i fikarummet.. Ja ja.. det var den tillbakablicken det. Nu kan man ju undra varför jag letade upp honom idag. Varför jag hittade telefonnumret idag, vad jag överhuvudtaget ska ha telefonnumret till, och framför allt.. varför jag skriver så mycket strunt i min blogg mitt i natten.

Det vet jag inte.. Skulle bara skriva.. att endel människor, lämnar spår, trots att de knappt gör någonting.

-kram världen-

(en parentes, om jag skulle träffa honom idag, skulle jag förmodligen bli oerhört glad, föreslå en kaffe och sedan faktiskt kunna föra en vuxen dialog. Jag är ingen förvirrad 22-åring, med mängder av problem jag har behovet att dölja längre, jag är en ganska vuxen individ med sambo och barn. En kvinna med egen familj. Gud vad skönt att kunna luta sig tillbaka och känna att jag faktiskt har hittat mig själv mer eller mindre.. jag kan slappna av i det. Jag är nöjd.)