...

Jag kryper ihop till en boll och kramar mig själv för att hålla värmen. Och sakta kommer sömnen smygande.. blandar ut alla tankar som ett duggregn, gör att dom försvinner för en stund, precis som dammet om sommaren.

Men innan tänker jag, att vi är som höstlöv. Istället för att klamra oss fast och hålla balansen tillsammans när det blåser, låter vi oss sopas iväg åt varsitt håll. Du är ännu helt nära men räcker inte ut handen, själv har jag nog med att krama mig själv, försöka klamra mig fast i det enda jag har som känns tryggt.

Och det gör ont i mig.. i tystnaden gör det ont i mig.. jag försöker berätta när du inte frågar, tänker "jag saknar dig". Men jag är så trött på att vara den som räcker ut armen och försöker hålla fast. Jag är så trött på att vinden ger mig tårar i ögonen, medan den förblindar dig. Du kanske har nog med din egen kamp.. Och jag vill veta vad det är, men du svarar inte, du berättar inte, inte utan att jag frågar, och inte när jag bönar dig..

Klamrar mig fast i mig själv, och tänker "det kanske räcker".. kanske det enda jag orkar.. har försökt så många gånger, knackat på din dörr som blåst igen varje gång det stormat.. men jag är trött på att knacka.. att behöva..

-m-